DNF är inget alternativ

Tiden springer iväg för mig. Det är nu ungefär fem veckor kvar till Markusloppet. Jag bestämde mig för att spana lite i terrängen där loppet ska gå och gav mig ut för att springa halva sträckan i lördags. Markusloppet går från Skrylle (utanför Lund), längs Skåneleden, till Genarp. Väl i Genarp vänder man och springer samma väg tillbaka igen. Det tilltalar mig eftersom man på tillbakavägen har bra koll på var man är. Turen är väldigt trevlig tur med fina omgivningar.

Mycket hagar med kor. Nära naturen.

Jag har som plan att klara loppet på 6 timmar, d.v.s. 3 timmar dit och 3 timmar hem. Jag fick med mig en vän, Andreas, som inte är van vid att springa så långt och inte i den sortens terräng. All heder åt honom som tog ett tort steg utanför sig komfortzon. Turen började med en 3km slinga i Skrylle för att sedan ta oss ut på Skåneleden. Skåneleden är vad den är, det är skogsstigar, spångar, rötter, stenar, sand, betesmark, backar och grusvägar. Precis den typen av löpning som är så trevlig. Omväxlande underlag, teknisk utmaning och blandat plan mark med backar. De första 2 timmarna kändes helt underbara, mycket betesmark och skogsstigar. När vi började närma oss Genarp kommer man också till Romeleåsen. Det är när man springer här man tänker ”nästa person som säger att Skåne är platt får en smäll”. Well, Skåne har inte några superberg, men det räcker för en plattlänning som mig. Det som räddar en är omgivningarna, helt fantastiska.

Uppför så det heter duga. Jag lovar, bilden ger ingen rättvis känsla av backen.

Stegen över krönet gav oss känslan av att vara "On the top of the world".

Vi nådde så småningom fotbollsplanerna i Genarp, trötta men oerhört nöjda, efter 3h och 12 minuter. Ungefär 20 minuter långsammare än vad jag räknade med. Min första tanke var dock, ”hur i h-e ska jag orka springa samma väg tillbaka?”. Det är väl i detta skede den ”riktiga” långdistanslöpningen börjar. Efter tre timmar kommer den berömda ”väggen”. Energireserverna som kroppen lagrat sedan innan är uttömda och här gäller det att inte ha snålat på intaget under löpningen. Det är också här den mentala biten blir viktigare än benen. Benen rullar liksom på, men huvudet blir en mörk fiende.

Efter turen mådde jag ruskigt illa. Jag gör ofta det efter långa turer och jag vill tro att det beror på att jag äter för dåligt dagarna innan som uppladdning och i detta fall fick jag i mig på tog för lite energi under de 3 timmarna i löparskorna. Det är verkligen något jag måste tänka på inför loppet. Det lustiga är att min löpning nu mer är en studie i kost än en studie i träning. Märkligt.

Nåväl. Jag har målet 6 timmar. Det kommer bli svårt att klara inser jag, men jag ska ge det en ordentlig chans. En sak är säker. Jag ska klara det, DNF (did not finish) är inget alternativ på min första ultramara!

Ska löpningen plötsligt bli komplicerad?

Det finns två saker som gör att jag verkligen älskar löpning. Den ena är att löpningen får mig att må extremt bra, både fysiskt och mentalt och den andra är att löpningen är så fruktansvärt enkel. Ett par skor, byxor och en tröja, sen är det bara att köra. När jag började med naturlig löpning blev det ännu enklare, jag behöver ju inte ens ett par skor för kortare sträckor. Dessutom är mitt och löpningens förhållande extremt okomplicerat. Vi träffas när jag känner för att springa, ibland är det varje dag under hyfsat lång tid; ibland är det uppehåll ett antal dagar. Inga schema. Inga måsten. Jag kör när hjärtat känner för det.

Snart är det dock dags att ta ett steg utanför bekvämlighetszonen. Det är snart dags för min första ultramaraton, Markusloppet. Det är många tankar som har börjat snurra i huvudet. Jag har insett att man kan göra löpningen hur komplicerad som helst. En sak som jag har funderat på senaste veckan är vätskeintag och saltbalans under längre lopp, speciellt eftersom man läser om en hel del mycket mer erfarna löpare som knaprar salttabletter stup i ett. Det gäller att få i sig rätt mängd vatten och rätt mängd salt för att kroppen ska klara av utmaning. Men är det verkligen så?`

Jag började med naturlig löpning när jag läste ”Born to Run” och kände mig som evolutionär biolog helkorkad som kunnat gå på det här med dämpade löparskor som sluter in och stödjer fast foten. Tittar man på människans anatomi är det mycket som talar för att vi är anpassade för att röra oss långa sträckor på våra fötter och tiden det funnits löparskor är försumbar ur evolutionärt perspektiv. När det gäller en massa andra saker inom löpning har jag dock alltid haft den inställningen. Jag dricker när jag är törstig och allt det andra fixar kroppen själv eftersom vi är anpassade till att röra oss. Men, nu gäller det dock ett ultramaraton, det är LÅNGT utanför min bekvämlighetszon. Jag menar, jag har inte ens sprungit ett vanligt maraton tidigare, mitt längsta lopp sedan innan är en halvmara. Så, tvivlet sätter kryper på. Men, måste jag verkligen komplicera till mitt förhållande till löpning en massa för att jag ska springa längre? Jag menar 50km är ändå inte SÅ långt.

Svaret, och lättnaden fick jag när jag läste en artikelseriepå bloggen Träningslära. Det är en artikelserie om sex artiklar som tar upp olika aspekter vad gäller vätskeintag och saltbalans. Serien är baserad på vetenskapliga artiklar och presenteras på ett enkelt och mycket bra sätt. Nu är detta ett ganska kontroversiellt ämne, men budskapet i artikelserien ligger till 100 % i linje med den övertygelse (utan några egentliga bevis) jag själv har om hur kroppen hanterar fysiskt arbete.

Så, återigen, precis som man själva löpningen, låt kroppen arbeta på ett naturligt sätt och försök inte manipulera de anpassningar som gjorts genom evolutionen för mycket.

Rescension: Vivobarefoot Stealth.

Jag tänkte titta på de saker jag använder i min löpning och ge lite recensioner här på bloggen. Jag börjar med ett par skor och när jag tittar på skor kommer jag titta på 6 olika saker; helhetsintryck, material, stödfunktion, kvalitet, svaghet och pris. Alla parametrar kommer jämföras med att springa helt barfota.

Först ut är ett par Vivobarefoot Stealth som jag ganska nyligen införskaffade. Jag har sprungit ungefär 10 mil med dem, både på torrt och vått underlag. Jag har i vanliga fall 43 i skostorlek, men dessa är storlek 45 och jag har ungefär 2 cm fram till kanten på skon med min stortå. Detta för att ge bra med plats för tårna att arbeta inne i skon. Skorna kommer med en innersula som dock åkte ut efter första rundan, dels för att skorna är gjorda att användas utan innersula och dels för att förbättra barfotakänslan ytterligare.

Helhetsintryck:

För att ha namnet Stealth har dessa skor en helt galet neongul färg. Kanske inte mitt förstaval, men det är det finns och påverkar ju inte löpningen så mycket. Man lär ju dock synas bra i höst- och vinterrusket. Skorna är lätta och känns gedigna när man håller dem i handen.

Material:

Ovansidan på skon är gjort av mesh och andas väldigt bra. Om det är blött och vatten kommer in i skon rinner det snabbt ut och man behåller värmen bra, vilket verkar lovande inför vintern. Sulan ska, enligt försäljaren, vara en blandning mellan uttjänta bildäck och gamla PET-flaskor. Vivobarefoot ska tydligen ha hittat en riktigt bra blandning för att ge skon riktigt bra känsla och för att göra sulan slittålig. Dessutom är jag en stor förespråkare av miljöanpassade och/eller återvunnet material. Ett stort plus för skon. Sulan har noll i drop, vilket innebär att sulan är lika tjock fram som bak. Den är dessutom väldigt mjuk, följsam och tunn, vilket gör att den ger mig den bästa barfotakänslan jag haft med ett par skor på fötterna.

Stödfunktion:

Jag vill ha skor som inte ger något stöd eftersom jag vill att foten ska få göra sitt jobb och arbeta med ojämnheter obehindrat. Skon är otroligt mjuk och formlig och foten får jobba fritt med ojämnheten och är inte hindrad av stöd från skon. Som alltid ger en gummisula en del motstånd när den ska böjas när foten lämnar marken, men det är näst intill försumbart här. Tåboxen längst fram på skon är väl tilltagen och ger gott om utrymme för tårna att spreta och arbeta i när jag springer. Detta är något som jag upplevt andra skor kan ha lite problem med, så även lite kraftigare Fivefingers, där konstruktionen med att innesluta varje tå för sig ger en extra ”fasthet” vilket jag upplever hindrar tårna lite i sitt arbete.  

Vivobarefoot Stealth är oerhört mjuk och följsam, både på bredden och längden.

Kvalitet:

Efter enbart 10 mil och inte så lång tid är det svårt att säga något om den långsiktiga hållbarheten på skorna. Dock känns det som att materialet i skor är av bra kvalitet. Hittills har jag inte sett några limningar som börjat släppa eller tyg som börjar slitas. Sulan verkar också, som jag nämnde innan, ha en väldigt bra gummiblandning som ska göra att den inte slits så fort. Efter 10 mil ser jag inte tillstymmelse till slitage, vilket man ganska snabbt brukar kunna skönja på skor. Enligt försäljaren skulle jag inte kunna slita ut sulan på ett bra tag. Jag slog vad med honom om det och vi får se vem som vinner det vader. Det enda som jag skulle säga är av lite sämre kvalitet är skosnörena. Redan nu börjar dessa fransa sig på vissa ställen, vilket jag kan tycka är lite dåligt, men det är snören och de slits.

Svaghet:

Hittills har jag inte hittat några större svagheter på skon (förutom skosnörena då). Det enda som jag har lite funderingar över när det gäller designen på skon är utformningen på tungan. I mitt tycke är den lite väl kort och sladdrig. Jag har inte haft några problem med den när jag springer, men har en känsla av att den skulle kunna glida ner och ge lite bekymmer när man kommer upp i lite längre sträckor. Det längsta sammanhängande jag hittills sprungit i skon är 16 km och det ska bli intressant att se hur den beter sig när man kommer upp i 30-40 km.

Tungan har en tendens att glida ner lite när man snörar eftersom den är väldigt kort och sladdrig.

Pris:

Jag köpte mina skor hos Fotkultur i Malmö för 1250:-. Det är väl ett ganska normalt pris för ett par löparskor (om man bortser från budgetvarianterna på Intersport och Stadium). Man kan säkert hitta dem billigare på nätet, men jag föredrar att testa skorna när jag köper dem.

Sådär. Det var Vivobarefoot Stealth. Det finns säkert en hel massa till att säga om dessa skor, men jag stannar där. Har ni frågor ska jag försöka svara på dem så gott jag kan.

Springa långt med minimalistiska skor. Går det?

Jag läste en artikel i septembernumret av Runner’s World som handlade om att uppgradera sin träning. I anslutning till artikeln var där en liten box med rubriken ”Gör rätt skoval”. Det i sig är ju inte så speciellt, om det inte vore för ett stycke. Så här skriver Christer Wernhult:

”Beträffande de mest minimalistiska skorna, bör ett varningens finger höjas. Oavsett vad de mest hängivna minimalistanhängarna predikar är dessa skor i första hand avsedda att fungera som hjälpmedel för att träna upp fotstyrka och löpteknik. Endast tekniskt drivna löpare med gedigen träningbakgrund klarar av att löpa några längre sträckor i denna typ av skor.”

Jag säger inte att Christer pratar som han har förstånd till, men jag måste ändå börja undra. Mina erfarenheter och allt jag de senaste åren läst, lyssnat på och gjort visar att det visst går att springa långa sträckor med minimalistiska skor. Varför skulle inte det gå?

Jag har som jag skrivit tidigare löptränat (på motionsnivå med rundor på runt 10 km) i stort sett hela mitt liv fram till för c:a 6 år sedan. Då packade knäna ihop och det var slut med löpningen. Otaliga timmar och kronor la jag på sjukgymnaster, inlägg, skor, gym, läkare o.s.v. Efter 6 år hade jag tränat upp mig så jag hjälpligt kunde springa mellan 5 och 10 km, men mer än så gick inte, då sa knäna stopp. I september 2011 bad min vän Kristofer mig slänga skorna och läsa ”Born to Run”. Jag kommer ihåg det eftersom det blev en vändpunkt i mitt liv. Jag slängde skorna och började springa barfota och gjorde det under september, oktober, november och december. Sen blev det för kallt och jag köpte ett par Fivefingers. I maj 2012, alltså ett halvår efter, sprang jag Göteborgsvarvet och Kullamannen helgerna efter varandra, båda loppet i minimalistiska skor. Två lopp som jag bara hade kunnat drömma om att klara tidigare. En halvmara hade liksom inte funnits i min vokabulär. Året efter det, maj 2013, sprang jag Kullamannen igen och några veckor efter Salomon Trail Tour i Kristianstad, 21km. Nu sitter jag här, anmäld till Markusloppet i oktober som är 5 mil, ska göra en 4 mils tur på Skåneleden i oktober och Dödens zon på Kullamannen i maj 2014 (24km).

Min poäng är att jag har börjat springa långa sträckor med minimalistiska skor och kroppen har aldrig gjort så lite väsen av sig. Inte tillstymmelse till onda knän, ländrygg eller hälsenor. Allt bara flyter. Så, när Christer lyfter ett varningens finger för att springa långa sträckor i minimalistiska skor, skulle jag vilja säga att man nog själv bör kolla upp det där. Jag är långt ifrån ensam och jag är sannerligen inte den ”tekniskt drivna löparen med gedigen träningsbakgrund” som tydligen är ett krav för att springa långt med minimalistiska skor. Jag valde att kliva bort från statistiken som visar att 80% av alla löpare har någon skada någon gång om året och det är jag oerhört glad för.

En sak ska man dock ha klart för sig. Det går inte att slänga skorna och tro att man kan köra på som vanligt barfota eller med minimalistiska skor. Det är lite som att börja om från början. Det är många små muskler i fötterna som ska byggas upp efter år av förtvining instängda i tokstödjande löparskor.