Springa långt med minimalistiska skor. Går det?

Jag läste en artikel i septembernumret av Runner’s World som handlade om att uppgradera sin träning. I anslutning till artikeln var där en liten box med rubriken ”Gör rätt skoval”. Det i sig är ju inte så speciellt, om det inte vore för ett stycke. Så här skriver Christer Wernhult:

”Beträffande de mest minimalistiska skorna, bör ett varningens finger höjas. Oavsett vad de mest hängivna minimalistanhängarna predikar är dessa skor i första hand avsedda att fungera som hjälpmedel för att träna upp fotstyrka och löpteknik. Endast tekniskt drivna löpare med gedigen träningbakgrund klarar av att löpa några längre sträckor i denna typ av skor.”

Jag säger inte att Christer pratar som han har förstånd till, men jag måste ändå börja undra. Mina erfarenheter och allt jag de senaste åren läst, lyssnat på och gjort visar att det visst går att springa långa sträckor med minimalistiska skor. Varför skulle inte det gå?

Jag har som jag skrivit tidigare löptränat (på motionsnivå med rundor på runt 10 km) i stort sett hela mitt liv fram till för c:a 6 år sedan. Då packade knäna ihop och det var slut med löpningen. Otaliga timmar och kronor la jag på sjukgymnaster, inlägg, skor, gym, läkare o.s.v. Efter 6 år hade jag tränat upp mig så jag hjälpligt kunde springa mellan 5 och 10 km, men mer än så gick inte, då sa knäna stopp. I september 2011 bad min vän Kristofer mig slänga skorna och läsa ”Born to Run”. Jag kommer ihåg det eftersom det blev en vändpunkt i mitt liv. Jag slängde skorna och började springa barfota och gjorde det under september, oktober, november och december. Sen blev det för kallt och jag köpte ett par Fivefingers. I maj 2012, alltså ett halvår efter, sprang jag Göteborgsvarvet och Kullamannen helgerna efter varandra, båda loppet i minimalistiska skor. Två lopp som jag bara hade kunnat drömma om att klara tidigare. En halvmara hade liksom inte funnits i min vokabulär. Året efter det, maj 2013, sprang jag Kullamannen igen och några veckor efter Salomon Trail Tour i Kristianstad, 21km. Nu sitter jag här, anmäld till Markusloppet i oktober som är 5 mil, ska göra en 4 mils tur på Skåneleden i oktober och Dödens zon på Kullamannen i maj 2014 (24km).

Min poäng är att jag har börjat springa långa sträckor med minimalistiska skor och kroppen har aldrig gjort så lite väsen av sig. Inte tillstymmelse till onda knän, ländrygg eller hälsenor. Allt bara flyter. Så, när Christer lyfter ett varningens finger för att springa långa sträckor i minimalistiska skor, skulle jag vilja säga att man nog själv bör kolla upp det där. Jag är långt ifrån ensam och jag är sannerligen inte den ”tekniskt drivna löparen med gedigen träningsbakgrund” som tydligen är ett krav för att springa långt med minimalistiska skor. Jag valde att kliva bort från statistiken som visar att 80% av alla löpare har någon skada någon gång om året och det är jag oerhört glad för.

En sak ska man dock ha klart för sig. Det går inte att slänga skorna och tro att man kan köra på som vanligt barfota eller med minimalistiska skor. Det är lite som att börja om från början. Det är många små muskler i fötterna som ska byggas upp efter år av förtvining instängda i tokstödjande löparskor.