Löpning utan blåsor

Förr undrade jag alltid vad folk höll på med. De fick blåsor på fötterna hela tiden. Det fick minsann inte jag. Nu är jag inte lika cool längre. De senaste två åren har de börjat dyka upp, speciellt på lill- och stortå, men även i sidorna på trampdynorna. Det är sällan när jag maler asfalt, utan ofta under trail-löpning och framför allt när det är vått ute. Det är ju inte så konstigt att det är så säger kloka människor och jag håller med.

Blåsor är dock en j-a gissel för löpare, ni vet själv. Det gör galet ont och det är väldigt svårt att fortsätta. Jag vill inte ha dem, speciellt inte på långturerna. Men så hittade jag lösningen, eller ja, något som hittills funkar riktigt bra. Tåstrumpor! Så enkelt.

Jag hade sådana på den tiden när jag sprang i seglar... förlåt, Fivefingers. När jag gjorde mig av med dessa hamnade mitt enda par tåstrumpor (vänta, jag ska bara lägga till det ordet i stavningsprogrammet) längst in i garderoben och där har de legat. Så var det en dag när en av medlemmarna i min löpgrupp började prata om det. Han hävdade att det varit riktigt bra att använda sådana, även i vanliga skor. Jag rotade så klart fram de gamla tåstrumporna ur garderoben och har testat dem på ett par längre turer nu, både på asfalt och i terrängen, i torrt och i vått väder. De är fantastiska!

Igår klickade jag helt sonika i två par och la dem i kundkorgen i webbutiken och nu fick jag dem i näven. Kanon. De blir testade på helgens långtur och har de vad som krävs får de vara med under Markusloppet den 25 oktober.

De strumpor jag har är av märket injinji och jag gillar dem skarpt.

Nästa utmaning antagen

När anmälningen till Markusloppet öppnade i fjol var jag oerhört osäker på om jag skulle klara springa ett ultramaraton. Jag hade ju inte ens sprungit ett vanligt maraton och det längsta jag sprungit innan var en tremilsrunda, en gång. Jag sög på karamellen länge, men tog mig i kragen och anmälde mig. Facit har vi och det gick ju bra. Jag klarade det, om än med endast fem minuters marginal till maxtiden och som sista löpare in under maxtid. Men jag klarade det.

Lite småtrött efter ultrapremiären

Så, i år när anmälan öppnade funderade jag inte så mycket. Jag hade redan bestämt mig, ja, det gjorde jag faktiskt redan dagen efter jag sprungit loppet i fjol. Jag anmälde mig direkt. Jag har ju en sistaplats att försvara! Skillnaden mellan i fjol och i år är att min träningsmängd denna sommar har varit LÅNGT mycket mindre än förra året. Så, det finns ju visst tvivel om jag ska klara det i år. Jag inbillar mig dock att jag kommer klara det på att jag faktiskt är bra grundtränad och att jag nu vet vad som väntar. Jag springer inte in i det okända.

Sen känns det vissa dagar som om jag har fått någon slags hybris. I år velade jag mellan ”Nordsidan” och ”Himmel, hav och helvete”  på Kullamannen, jag fegade ur och tog Nordsidan, 24 kilometer i värsta terrängen. När jag kom i mål var jag ordentligt trött, men jag ville ha mer, jag ångrade att jag inte antagit ultradistansen. Så, i lördags när anmälan öppnade slängde jag mig på anmälningsknappen och fick en plats på ultran. I år har de dock förlängt ”Himmel, hav och helvete” till 60+ (alltså en mil längre än Markusloppet) och med 3000+ höjmeter(!). Det är en annan kaliber! Va f-n har jag nu gett mig in på? Det är rätt mycket höjdmeter alltså. Med tanke på att jag har typ 100m på min dagliga runda så lär jag få ligga i lite med backträningen i vinter. Men det ska gå, det ska det!

Nåväl. Efter avslutat instruktörsutbildningen har jag fått lite motivation till att styrketräna. Jag verkligen hatar styrketräning, så vi får se hur länge motivationen håller i sig, men kanske, kanske… men en sak är säker. Jag SKA klara Kullamannen. DNF is not an option!