I lördags var det så dags. Markusloppet, min premiär på
ultradistans. Förvisso hade uppladdningen varit sjukt dålig med en massa
förkylningar som hindrat mig från att träna ordentligt sista tiden. Å andra sidan
kanske det var välbehövligt med lite vila.
På plats vid Skryllegården var det lätt att börja prata med
de andra. En otroligt familjär och trevlig stämning. Det fanns fler som aldrig
gjort en ultra, en liten lättnad. Jag hade spanat in tiderna från 2012 och var
helt bekväm med vetskapen att jag förmodligen skulle bli sist. Mitt mål var att
fullfölja de 50 km och det skulle helst göras under maxtiden på 7 timmar. DNF
(Did Not Finish) var alltså inte ett alternativ.
7 minuter till start. Skön och avslappnad stämning. |
9.15 var det pre-raceinformation. De hemmagjorda nummerlapparna
åkte på, ryggsäckar och vätskebälte rättades till och stämning var på topp.
9.30 gick starten. De första 3 kilometrarna gick på en slinga i Skrylle för att
sedan, åter uppe vid Skryllegården, vika ut på Skåneleden mot Genarp. Jag gick
ut lugnt, jag hade ju trots allt bara sprungit 30 km tidigare som längst och
det bara en gång. Sträckan mellan Skrylle och Björnstorp är otroligt vacker med
bokskog och hagar. De första backarna kommer vid Knivsåsen efter
Torna-Hällestad. Här hade jag hakat ihop med en tjej från Malmö som gjort några
ultror tidigare och hennes mål var som mitt, att genomföra loppet under
maxtiden, perfekt.
Väl i Björnstorp blev det asfalt och grusväg några
kilometrar för att sedan övergå till Rommeleåsens sluttningar. Det är här det
börjar. Det är här det känns i benen. Efter c:a 18 kilometrar kommer den
brantaste stigningen på hela banan. Här går vi. På väg upp möter vi ledaren som
kommer älgande nerför den nära lodräta backen.
”Hur långt har ni sprungit?” ropar han.
”C:a 18 km” svarar vi.
”Då har jag ungefär 15 km kvar. Bra!” svarar han och
försvinner.
Ehh… Okej. Vi ligger lite efter täten dådå. Senare visar det
sig att Henrik Orre, som vi mötte, vann på den makalösa tiden 3:28, en
halvtimme snabbare än det gamla banrekordet (även tvåan och trean slog det
gamla banrekordet).
Vi nådde toppen till slut. Denna var brantast, men nog inte jobbigast. |
Romeleåsen är vacker, men tar hårt på benen. Vi möter hela
tiden deltagare som varit och vänt i Genarp. Stämningen är på topp och alla
hälsar och hejar på varandra. Jag bara njuter. Detta är vad löpning handlar om.
Vacker natur, trevliga människor och ett gemensamt mål som alla måste kämpa för
att nå.
Jag, och min för dagen löppartner, når Genarp på 3:10.
Kroppen känns oförskämt bra. Jag stoppade i mig två godisbitar och åt en
ostmacka, en klunk Cola och sen bar det av igen, tillbaka samma väg.
Oförskämt pigg vid vändpunkten. Här på väg tillbaka mot Skrylle. |
Efter vändningen tog det dock inte lång tid innan den där
berömda väggen kom. Ungefär vid 3:30. Där var den och jag störtade rakt in i
den. Kroppen la av, illamåendet kom och benen ville inte mer. Efter ungefär en
timmes krigande gav jag nästan upp. Jag sa åt min följeslagare att hon kunde
fortsätta utan mig. Jag var tvungen att vila. Jag satt mig i ett dike i
Björnstorp och bara satt. Ungefär 10 minuter, sen var det bara upp på benen
igen. Jag skulle inte ge upp så lätt. Ena foten före den andra. Efter en stund
vaknade kroppen igen och jag kunde långsamt mala på. Malandet funkade fram till
Torna-Hällestad och en skylt visade 5 km kvar.
Klockan visade ungefär 6 timmar.
Gött! 5 km på en timme kan jag ju klara genom att gå raskt. Trodde jag. Benen
sa stopp. Frustration. Jag kände mig prima, men inte benen. De ville inte. Det
blev en långsam lunk några meter, några steg gående, sen sitta på huk några
sekunder. Några steg löpning, några steg gång, ner på huk. Så fortsatte det. Klockan
gick och det blev en otrolig fight mot tiden. Sista backen upp mot
Skryllegården. Jag skulle klara det, men skulle jag klara 7 timmar? Klockan?
6:50. Jag tror aldrig jag pressat mig kropp så hårt fysiskt förut. Jag svängde
runt sista kröken och såg MÅL. Markus son Ruben kom springande mot mig med
kamera och alla löpare klappade in mig i mål. Just i det ögonblicket kände jag
mig oerhört lättad, glad och nöjd. Jag hade fixat det! 6 timmar 55 minuter! Min
premiär hade varit mycket tuffare än jag väntat mig, men nu vet jag att jag
kan. Ett stort tack till Lupita som jag hade följe med nästan hela loppet. Utan
henne hade det varit mycket tuffare.
Arrangemanget var i toppklass! Jag skulle vilja sträcka mig
till att det nog är det trevligaste lopp jag sprungit. Funktionärerna var inte
många, men de fanns där hela tiden, kalas-fikan vid vändpunkten, atmosfären och
kamratskapen, bansträckningen, priser till alla (jag fick för första genomförda
ultra), det familjära, ja allt. Ett STORT tack till Markus och de andra i TeamCreate för att ni anordnar Markusloppet så bra. Jag misstänker att jag kommer
stå på startlinjen nästa år också.