Tjörnarparen 50k

Egentligen skulle Kullamannen vara det sista loppet för året, men jag hade Tjörnarparen i bakhuvudet. Jag hade hört det namnet poppa upp lite här och var, så jag var rätt sugen. Sagt och gjort, när Johan anmälde sig hakade jag på. 50 km i de skånska skogarna dagen innan Lucia, vad kunde gå fel liksom?

Well, det började ju inte så bra. Jag lyckades skrapa ihop tre löprundor mellan Kullamannen och Tjörnarparen. Kanske inte världens smartaste drag. Men kroppen kändes i varje fall ok och jag har ju gjort det förr. Så tänkte jag. Stämningen i Facebook-gruppen hade hela tiden varit på topp och när start-kitet kom var jag säker på att detta skulle bli ett lopp att minnas. Så himla bra info! Nummerlapp, PM, inplastad karta, karta över Tjörnarp, allt man behöver. Den 12:e hoppade jag in i bilen kvart över sex på morgonen och begav mig. Jag hämtade upp mina mentorer David och Lupita (som jag verkligen ser upp till när det gäller att springa långt) i Malmö och sedan mot Tjörnarp. På plats bytte vi om i församlingshemmet och stämningen var lite avvaktande, men väldigt familjär bland löparna.

Inför starten. Alla noteras noggrant. Något som gjordes vid varje kontroll. 

 8.30 gick starten från stationen och vi lubbade iväg. En mulen morgon, utan vind och med mycket värme i våra hjärtan. Jag hade hört att det var ett familjärt lopp och det kändes faktiskt ganska trevligt. Där fanns en hel del bekanta ansikten och det var ett 70-tal startande med en handfull som skulle springa 100 km. Jag och Johan (som gjorde sin officiella ultra-premiär) hade bestämt att vi skulle hålla ihop och vi gick ut i lugnt tempo. Som vanligt, gå uppför och röra på oss hela tiden. Efter en stund hann vi ifatt Ola och Peter och precis när vi såg Ola ta av sig jackan kom en regnskur. Det var alltså Olas fel om det skulle regna under dagen. Men, regnet uteblev och tvärtom tittade solen fram lite då och då. Tack Ola. Vi fyra sprang ihop resten av loppet och nu mot första stationen med vatten och energi. Stationerna skulle komma tätt, ungefär en mil mellan varje.

När vi kom fram till första stationen förstod jag plötsligt vad folk hade pratat om. Där stod ett stort tunneltält rest, med värme och värsta fika-buffén. Det var knappt att vi ville ta oss därifrån. Det var frukt, godis, chips, vatten och lite annat, men framförallt otroligt trevliga funktionärer. Detta var ett genomgående tema. Efter ungefär 20 km kände jag att detta skulle bli en tung resa. Benen började redan bli trötta, höften började stelna och det kändes tungt. Vi började också bli hungriga. Det pratades om schnitzel, korv med bröd, hamburgare, olika bakverk och alla möjliga kombinationer av mat. Som tur var kom station nummer två rätt snabbt. Det var vid Nyrups Osteria och det var precis så bra som det låter. Det var, förutom det vanliga tilltugget, en massa ost att äta. Här stannade vi en stund. Här hinkade vi i oss varm blåbärssoppa och mängder med ost. Det satt riktigt bra. Återigen funktionärerna. Vilka hjältar! När vi väl kom iväg flöt det på bättre, men inte så hemskt länge för mig. Kroppen kändes otroligt sliten.

Kontrollstationerna var helt underbara att komma till. Vilken service. Vilken energi. Vilken värme (foto: Ola Örnberg)

Paus vid Nyrups osteria. Här hängde vi lite längre än vi behövde tror jag nog. (foto: Ola Örnberg)

Makalöst fina omgivningar.

För att summera loppet efter osterian kan man säga att det var ett hyfsat tempo, men med ganska stor ansträngning fram till det var c:a 15 km kvar. Då plötsligt högg det till i knäet. Samma knä som hade gjort liv ifrån sig i slutet av Kullamannen. Förmodligen hade inte återhämtningen varit tillräcklig. Efter det blev det gå och springa om vartannat och framme vid sista kontrollen med 11 km kvar var det riktigt tungt att ta sig fram. Väl där fick jag lite massage av en sjukvårdare som var underbart hjälpsam (som alla funktionärer, har jag sagt att de var i världsklass?) och smärtan släppte. Jag bestämde mig för att köra vidare och sjukvårdaren instämde. 11 km skulle jag ju kunna gå om det var så. Knäet höll utan smärta i c:a 3 km, sedan var det kört. Efter det var det rent smärta att ta sig fram. Jag minns inte så mycket från slutet förrän jag kom till stationen i Tjörnarp och linkande tog mig i mål vid församlingshemmet. 7 h och 22 min. Nu blir det vila fram till februari!

Det var lerigt och blött i markerna, Peter, Thomas och Johan står med blöta skor. (Foto: Ola Örnberg)

I längtan efter fika glömde jag mina leriga skor i omklädningsrummet. Någon vänlig själv tog en bild av dem och tog hand om dem. Nu är de snart hemma hos mig igen. Dessutom ryktas det om att de är tvättade. Hallå! Fattar ni hur familjärt detta är!?!

Jag vill sammanfatta Tjörnarparen såhär. Personligen och löpmässigt sög det. Kroppen var sliten och det var sjukt jobbigt. Men, jag tog mig runt. Själva loppet var lerigt och blött i en av Skånes absolut finaste natur. Precis så som jag älskar när det är. Stämningen hos löparna var otroligt familjär, vilket det ofta är bland denna grupp av människor. Många gjorde sin ultra-premiär och jag kan inte tänka mig ett bättre lopp att göra sin premiär på. Johan, Ola och Peter gjorde riktigt fina premiärer och det kändes som det var jag som sinkade dem. Dessutom hade vi en stor del av loppet sällskap med Thomas som också gjorde premiär. Han började springa för c:a 2 månader sedan! Fatta vilken prestation. Imponerande. När det gäller arrangemanget finns det bara ett sätt att beskriva det, världsklass. Det finns inga andra ord. Lars Hector med alla de människor runt sig som skapat Tjörnarparen har verkligen lyckats skapa ett helt enastående lopp. Kringarrangemanget med omklädningsmöjligheter innan, kontrollerna utmed banan, drickan och tilltugget på stationerna, omklädning med dusch och bastu efter, fika i församlingshemmet med mackor och kaffe efter loppet. Ja, allt med loppet är bara enastående.

Bästa Finnisher-tröjan ever? Den fick jag slita hårt för, men det var det värt!

Ett stort tack till alla funktionärer som gjorde vår dag och tack till alla medlöpare för att ni bidrar till den underbar community som ultra-communityn är. Och Lars Hector. Tack!

Race report - Kullamannen Himmel, Hav & Helvete

Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva en rapport på ett lopp som Kullamannen Ultra – Himmel, Hav & Helvete. Det finns liksom inga foto, texter eller berättelser som kan beskriva vad det innebär att springa det loppet. Det är ett slitet uttryck, men man måste uppleva det för att förstå.

Men, vi tar det från början. Jag har sprungit Kullamannen tre gånger tidigare, två gånger Svart bana (~13 km) och en gång Nordsidan (~24 km). Det var dags att anmäla sig till en vårultra och Kullamannen brukar gå i maj där man springer ca 30 km ganska plan mark från Ängelholm till Kullen och sedan en slinga på 24 km på berget. Det blir lagom. Trodde jag. De ändrade allt. De flyttade loppet den siste oktober och lade dessutom om banan. Tre varv på banan Dödens zon. Efter mina tidigare år på berget förstod jag att detta kommer bli en tuff resa. Men nu hade jag ju bestämt mig.

Natten innan start fick jag tre timmars sömn. Kroppen var i full beredskap för bataljen som skulle komma och kunde inte slappna av. Efter en snabb hotellfrukost stod jag vid starten klockan 7 på morgonen i Mölle hamn. Strategin för dagen var att klara första varvet på ca 3h 30min och därefter försöka hålla mig under 4h per varv. Planen var att ta det lugnt, gå i alla uppförsbackar (alla!), göra mitt eget lopp och framförallt njuta. Starten gick och vi lullade ut mot dagens äventyr. Under hela dagen visade sig Berget från sin absolut bästa sida, vindstilla, 11 grader och sol strilande genom ett tunt molntäcke. Detta väder i kombination med en färgsprakande bokskog gjorde allt till en magisk upplevelse.

Banan tog oss upp på berget för att sedan vända nedåt till andra sidan. Nedförsbacken slutade på en stenstrand. Det var här det började. Äventyret. Vi hoppade och klättrade längs stranden i c:a 1 km tills vi nådde Nimis och sen kom första klättringen uppåt. Detta är inga backar man springer upp för, det är faktiskt inte ens backar man kan fundera på att jogga upp för. Man klättrar, med händerna i marken eller tryckades på knäna för att klättra upp, upp, upp. 160 meter på c:a 1 km. Det säger lite om hur brant det är. Väl uppe var det dags att ta sig ner mot havet igen. Här kommer nästa klättring, väggen som tar en upp till Håkull. Från havsnivå till 190 meter på c:a 1 km distans. Alltså, ännu brantare. Och backen tar aldrig slut, den bara fortsätter, man rundar några buskar och tror att det är slut, men inte. Det bär uppåt, uppåt, uppåt. Här är första milen avklarad. På första varvet, med friska ben och en kropp full av energi tog detta nästan 2 timmar. Fattar ni, 2 timmar! I vanliga fall gör jag en mil i skogen på kanske 50 minuter. Det säger lite om terrängen. Tanken som snabbt slog mig var, ”hur ska detta gå nästa varv, för att inte tala om hur det ska går till på tredje varvet”. Nåja, en sak i taget.

Klättring längs stenstranden fram till Nimis och första riktiga klättringen.

Första klättringen efter Nimis. Det är brant, det är lite klättring, men det är otroligt roligt.

Andra klättringen, upp mot Håkull. Detta är precis i början, sen kommer rep som nästan är ett måste för att komma upp. 

Första branten upp mot Håkull avklarad. Bara 2/3 kvar. Upp, upp, upp.

Efter Håkull är det härlig löpning på väldigt tekniska stigar med mycket sten och rötter fram till Kullens fyr där man får en varvtid och kan fylla på vattenflaskorna. Efter fyren slänger man sig rakt ut för en rasbrant med lösa stenar och det blir ett ordentligt fall om man skulle tappa fotfästet. Det låter värre än vad det är och det är väldigt spektakulärt. Det ger en extra dimension till löpningen. 

Rasbranten ner från fyren var ett spännande inslag. Riktigt roligt och lite extra spänning blev det sista varvet på trötta ben och i mörker med pannlampans sken som enda ledstjärna.

Vägen tillbaka till Mölle hamn härifrån är trevlig. Kohagar, tekniska stigar, lite klippor att klättra igenom och några hundra meter asfaltslöpning innan man kommer in till första varvningen. Min tid på första varvet, 3h 30 min. Spot on time! Lite rökt makrill i magen, fylla på vattenflaskor och energidryck, fylla på med mat och godis och nya strumpor och sedan ut på varv två. Varv två minns jag inte så mycket ifrån. Jag sprang mest och pratade med andra löpare och med åskådare som undrade vad vi höll på med. Under detta varv blev jag också bjuden på en kopp kaffe av ett äldre par som hade picknick på en helt underbar plats precis bredvid en liten damm. Den koppen kaffe gjorde verkligen min dag. Kroppen och huvudet kändes bra. Det enda var att låren började ge sig till känna. De många nedförslöporna tar hårt på låren och knäna. Jag kände att det kunde bli en utmaning på tredje varvet, men det flöt på bra fram till andra varvningen. Väl inne vid min dropbag började dock kroppen och huvudet säga ifrån. Nu ville jag inte mer. Jag började få krampkänningar, de mörka tankarna kom och kroppen stelnade till. Jag fick lite hjälp av min underbara fru och några vänner att blanda energidrycken och fylla på påsen med nötter, några bitar makrill i magen och nya strumpor och sedan var det ut på varv tre. Nu ville jag verkligen inte mer. Det var med riktigt tunga ben jag lämnade Mölle hamn för tredje gången. Nu hade det gått ungefär 7h 30min. Så här länge hade jag aldrig varit på fötterna i sträck förut, men nu visste jag att det skulle gå vägen. Nu skulle jag bara ta mig runt.

Min prio på detta varv var att komma förbi den första milen innan det blev mörkt. Stenstranden och stigningarna upp från Nimis och upp till Håkull ville jag inte göra i mörker. Så, de första 7-8 km tryckte jag på lite extra för att hinna. Här hann jag upp ett par från Trosa, Louise och Thomas, som jag slog följe med. Jag och Louise kämpade båda med riktigt trötta ben, men vid minsta sträcka av plan mark satte Thomas igång att springa och drog oss med. Något jag så här i efterhand uppskattar mycket.  Vi tog oss förbi den värsta biten på banan och efter en stund fick vi plocka fram pannlamporna. Resten av varvet var det ömsom gå, ömsom springa som gällde. På de mer tekniska delarna gjorde rötter och stenar att det vi fick ta det ganska lugnt. Nu ville vi bara fram till fyren. Väl där kändes det som att vi var hemma. 6 km kvar och nu pressade vi ur det sista och sprang så mycket vi kunde. Med fyra kilometer kvar började mitt högra knä göra riktigt ont. Absolut inte ett knyst från knäet när vi gick, men vid första löpsteget sa det ifrån. Smärtan var dock inte av det dåliga slaget utan jag är övertygad om att det kom för att låren nu var helt slutkörda. Jag hade ingen kraft kvar i dem alls.

När vi nådde fram till asfalten som utgjorde de sista hundra meterna fram till mål kändes det helt underbart. Vi satte lite extra fart och ville in i mål. Väl där stod det en tapper skara med släktingar, vänner och arrangörer som hejade in oss den sista biten. Klockan stannade på 11h 38min.

Jag är helt galet nöjd med att jag har klarat detta, Kullamannen – Himmel, Hav & Helvete. Banan är brutal och fruktansvärt krävande. Men samtidigt är den helt underbar. Upplevelsen är enorm och det går inte att beskriva med ord.

Så här. Tycker du löpning är tråkigt? Träna då upp dig och spring Kullamannen Dödens zon. Det är ett varv på banan jag precis beskrivit. Om det är något du borde uppleva i livet så är det just det. Att springa den banan. Efter att du har gjort det förstår du vad löpning innebär, vad trail-löpning innebär, vad själva essensen i livet är. Man hittar den innersta kärnan i sig själv. Det är en helt makalös upplevelse som ingen kan ta ifrån en. Tack för att du gav mig denna resa Kullamannen!

Detta bältespännet fick vi slita hårt för. Men ligger det här hemma. Nu är resan upplevd.

Höjdprofilen på loppet. 

Ekotrail Österlen - Det vackraste jag sprungit?

Ekotrail Österlen. Det sprang vi i lördags.

21 kilometer (22 enligt mina och mina compadres klockor) i en av Skånes, Sveriges och förmodligen världens finaste miljöer. Jag har sprungit en hel del lopp genom åren och på fler ställen än jag kan räkna. Detta var det vackraste och den mest fantastiska tur jag sprungit. Gick det bra för mig? Nja, inte jättebra. Min stukade fot från torsdagen gjorde sig smärtsamt påmind redan efter några kilometer och jag hade alldeles för mycket spring i benen i starten. Jag blev trött. Mycket trött. Men vad gör det. Jag fick mer tid att njuta.

Vi börjar med bansträckningen. Man kan inte hitta en finare sträcka tror jag. Starten gick vid Christinehof slott och där började vi med en 3.5 km slinga på underbara skogsvägar/stigar. Jag hade varit lite orolig innan. Alla skulle starta samtidigt och stigarna längs ån är rätt smala. Köbildning på gång? Nope. Det löste de första 3.5 kilometerna. Det var varmt, sol, vår i luften och stämningen var helt magisk bland löparna. Alla hade längtat efter detta. Det märktes. Mäktigt! 

Dags för start!

När vi åter var tillbaka vid slottet svängde vi ut på Skåneleden och följde Vekåns slingrande vatten hela vägen till Hallamölla. Skånes högsta vattenfall. Japp. Vi har vattenfall även i ”platta” Skåne. Där var första energidepån. Denna sprang jag förbi eftersom jag hade valt att ha vattenryggan på mig. Men funktionärerna och publiken hejade på fint. Efter Hallmölla korsade vi Verkån över en liten bro för att efter några hundra meter korsa ytterligare en ån. Denna gången utan bro. Ett vattenhinder! Bra där. Dock upptäckte jag att mina nya Merrellskor, förutom att de innehåller en hård rockplate, inte släpper ut vatten som kommit in. Det blev ett envetet klafsande vidare på Backaleden som också går längs Verkån, men på andra stranden till skillnad mot Skåneleden. Lurigt. Jag är van vid att mina steg inte låter när jag springer så jag höll på att bli tokig av vattnet som konstant lät i skorna. MEN, till sist var det borta. Vi följde Backaleden hela vägen till Vantalängan där energidepå nummer två var. Banan fram till nu hade gått i ganska kuperad terräng och på stigar som stundtals är lite tekniska. Omgivningarna på denna sträcka är helt magiska.

Vantalängan är vändpunkten. Nu är det dags att bege sig tillbaka mot Christinehof. Sista sträckan är exakt lika fin som sträckan ut. Här är det dock mer grusväg. Här ska man kunna springa på och plocka lite tid. Tyvärr kunde jag inte de denna gång p.g.a. av min fot som trilskades lite och eftersom jag inte lär mig och gick ut lite för hårt. Jag bestämde mig för att ta det lite coolt och njuta av turen. Det funkade hyfsat. Jag njöt, men pulsen envisades med att gå upp och det var stundtals rätt tungt (dagen efter kom en förkylning klampande så jag misstänker att den hade något med saken att göra). Hallamölla igen. Här plockade jag på mig några äpplebitar. Jag älskar äpple när jag springer. Ytterligare en gång trevliga funktionärer och fikande publik.  Underbart. Jag älskar alla funktionärer som ställer upp och stöttar i loppen. Vad skulle vi gjort utan dem? Inte sprungit en massa fina lopp i varje fall. Efter Hallamölla korsar man Verkån igen och följer Backaleden tillbaka mot Andrarum och vidare till Christinehof. Väl tillbaka vid slottet hade arrangörerna skojat till det lite och avslutade med två djävulska trappor. Eller ja, egentligen var de nog inte så höga och jobbiga, men det kändes så. Jag log, och njöt. Jag kunde inget annat. Runt slottet och in i mål. 2h8min. Gött. Två minuter under tiden jag hade satt upp som realistisk. Jag hade klarat under två timmar om foten inte envisats med att göra ont och om jag sprungit lite smartare och sparat lite energi. Men någon gång ska man väl lära sig och jag måste ju ha någon anledning att komma tillbaka. Vid upploppet fick jag vinka till döttrarna och världens bästa fru som orkar med att sitta en hel dag medan jag lufsar runt i naturen (för att inte prata om alla timmars träning man lägger i löparskorna). Väl inne i mål var det äpple från årets skörd och härlig, härlig must från Kivik.

Jag vet inte vad jag mer ska säga. Det absolut finaste loppet jag sprungit? Jajjemen! Bra stämning med alla löpare på topphumör? Absolut! Ett bra arrangemang som innebar minimalt med skräp och där allt funkade? Ja ja ja ja… (tror faktiskt bara det blev fyra säckar skräp, från 500 löpare, på 21 kilometer, coolt)

Jag kommer tillbaka. Jag måste. Man har nog inget val. Underbart lopp och ett STORT tack till arrangörerna, alla funktionärer och alla medlöpare. Och så klart alla ni som är med och supportar nära och kära som envisas med att lubba runt i naturen så vi blir helt slut. TACK!

Markusloppet 2014

Igår avverkade jag så mitt andra ultralopp, mitt andra Markuslopp. 50 km på Skåneleden i några av Skånes absolut finaste omgivningar. Loppet startar i Skrylle utanför Lund, man springer till Genarp på Skåneleden och tillbaka igen. Detta är en av delarna på Skåneleden som krossar alla myter om ett platt Skåne.

Markusloppet är ett ganska litet lopp; 60 löpare och med en fenomenal stämning. Det är många som känner varandra, men alla är otroligt inbjudande, hjälpsamma och stöttande. Markus och de andra i Team Create har skapat något riktigt unikt i detta lopp, enligt mig.

Jag har haft en helt värdelös uppladdning. Träningen har inte gått som förväntat i sommar. Som småbarnsförälder är det inte alltid jag som styr över tiden och långa timmar i löpspåret på helgerna fungerar oftast inte. De senaste veckorna har jag också dragits med en förkylning, vilket gjort att all löpning legat nere. Dessutom började det riva ordentligt i halsen kvällen innan och jag började bli tveksam till att springa överhuvudtaget. Jag ställde hoppet till te och whisky. På morgonen var halsontet borta och jag bestämde mig för att ge mig på löpningen.

Inför starten. Lätt duggregn och ganska kyligt.

 Första halvan av loppet sprang jag ihop med Rikard. Jämfört med mig är han en riktig ultraräv med sina 20 ultror i bagaget. Vi tog det ganska lugnt och rullade på med lagom fart hela vägen. Under året har jag testat lite med energiintag och vad kroppen gillar. Socker är helt uteslutet, precis som energidrycker och geler. Det funkar helt enkelt inte. Så, jag hade packat ner tunnbrödsrullar med smör, avokado och chiafrö. Mycket av dessa skulle ner i magen under de första 20 kilometrarna. De slank enkelt ner och skillnaden från i fjol när jag körde med mer sockerbaserade kakor var slående (speciellt senare i loppet). Jag hade också bestämt mig för att vara sparsam med drickandet i början av loppet.

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

Höst i Skåne är fantastiskt. Här i närheten av vändpunkten i Genarp.

Vi nådde vändpunkten i Genarp c:a 15 minuter tidigare än jag gjort året innan. Benen kändes ganska tunga, men kroppen kändes hyfsat pigg och mentalt var jag på topp. Den dåliga uppladdningen tror jag uppvägdes av ”erfarenheten” av loppet året innan. Vid vändpunkten blev det två klunkar kaffe och några tuggor av mina tunnbrödsrullar. Kalasfikan (som var sjukt lockande) av kladdkaka, godis, nötcreme och cola lät jag vara. Jag och Rikard vände tillbaka tillsammans med Oscar.

Kalasfika vid vändpunkten.

"Väggen" på väg hemåt. Den var extra tuff för Oscar med ett ont knä.

Det är nu utmaningen börjar. Förra året kom ett brutalt illamående efter 3.5 timme och jag var beredd på det. Men i år kom det aldrig. Dock kom dippen runt 4 timmar. Då började det ta emot ordentligt och benen sa verkligen ifrån. Då var vi uppe på åsen och de värsta uppförsbackarna hade vi lämnat bakom oss. Dock hade vi c:a 1 kilometer asfaltslöpning framför oss som tar riktigt hårt på psyket och på trötta ben. Det rullade dock på hjälpligt och jag hade bestämt mig för att vara i rörelse hela tiden. Med c:a 15 km kvar kom jag ifatt Oscar som hade fått lite försprång. Hans knä hade börjat krångla efter ett fall tidigare på banan. Efter detta var det en ordentlig kamp ensam med demonerna. Det är slitigt när man känner att benen är helt slut och tankarna på vad f-n man håller på med kommer. Jag springer och gäspar, det börjar göra ont lite här och var och hela mitt väsen har fått nog. Det är då man behöver gräva lite djupare, hitta glöden som driver en framåt. Det är också här man inser hur duktiga de andra löparna är som springer denna banan på 4 timmar. När man når Torna Hällestad ser man skylten ”Skryllegården 5 km”. Den är skön att se, , snart hemma. Samtidigt är det för mig otroligt tungt. De 5 kilometrarna är nämligen duktigt jobbiga med brutala uppförsbackar precis i slutet på banan. Undrar om det inte är typ 3 km uppför av de 5. Och då känns det att man har 45 km terräng i benen. När man svänger runt sista kröken är det dock otroligt skönt att se målflaggan. Då rätar man lite på ryggen och ser till att plocka ur det sista ur benen. Alla löpare (eftersom jag är bland de sista in i mål) klappar och hejar. Det känns bra. Det har ingen betydelse vilken placering man får, man har klarat det, man har vunnit.

Målet för året var att slå tiden från i fjol på 6h 55min (fem minuter under maxtiden på 7h). I år kom jag in på 6h 36min. En förbättring med 19 minuter. Det är jag riktigt nöjd med. Vi får se om jag kan putsa den tiden ytterligare nästa år. Jo, för nästa år kommer jag stå på startlinjen igen, den saken är säker!

Slutligen ett stort tack till Markus, Team Create, alla medlöpare och alla andra som hejar och hjälper. Markusloppet är ett riktigt trevligt lopp. För mig är det ett fantastiskt lopp, min första ultra och dessutom bär det typ mitt namn.

Salomon Trail Tour Kristianstad

Igår var jag inne och kollade PM för dagens lopp i Kristianstad. Lite info och sedan en liten paragraf som gjorde att jag drog lite extra på smilbanden;

"men ett litet tillägg är att det efter några dagars regnande kommer att vara ganska fuktigt och halt i skogen"

Det var ganska soligt med enstaka moln när jag stegade in på tävlingsområdet. Precis som förra året kändes direkt en varm och familjär stämning. Jag börjar få en del lopp i ryggsäcken nu och jag måste säga att Salomon Trail Tour i Kristianstad är ett av de bättre och trevligare arrangemangen. En stor eloge till de inblandade i Härlöv IF som verkligen jobbar hårt för att ge oss löpare en minnesvärd upplevelse.

Tävlingsområdet

Loppet bjöd på varierande terräng, mjukt underlag, små kullan här och var, tekniskt, tekniskt, mer tekniskt, lite stockar att hoppa över och en hel massa geggamoja. PRECIS som jag älskar det.

Jag är ingen snabblöpare. Jag springer mycket för att jag njuter av det och loppen springer jag för att kunna sätta upp några mål för min träning, för att träffa andra likasinnade och för att få tillfälle att pressa mig själv lite extra. Jag njuter verkligen av loppen.

Förra året sprang jag på 2h01min och målet i år var att komma under två timmar. Jag visste att det skulle bli svårt eftersom jag hörde flera säga att banan var tung och efter allt regnande hade jag ingen anledning att inte tro på vad jag hörde.

Jag gick ut lite hårdare än vad jag tänkt, men kroppen kändes bra (trots en begynnande blåsa under foten redan innan start) så jag körde på. Efter en mil visade klockan 57 minuter. Jag var på rätt sida, men jag kände också att jag inte skulle klara hålla tempot hela loppet. Men jag rullade vidare, såg till att slappna av och ha bra koll på tekniken, korta steg, hög frekvens, aktiv uppspark och passiv isättning under kroppen. När fem minuter återstod var det tungt. Blåsan under foten gjorde sig rejält påmind och kroppen var tydlig i sitt budskap om att jag kört på lite för hårt tidigt i loppet. Uppförsbackarna blev tunga de sista 5 kilometrarna, men det var bara att mala på. Jag hade dessutom fått häng på en tjej som sprang ungefär i samma fart som mig, så vi hjälptes åt in i mål.

Väl i mål blev tiden 2h13min (enligt min klocka), ganska långt över minmåltid, men som sagt, banan var otroligt tung och det sög ordentligt i benen. Jag hade dock otroligt roligt och det syntes på skorna och kläderna efteråt att det hade varit en bana helt i min smak med mycket vatten och geggamoja.

Mina ljusgrå (nästan vita) Vivobrefoot Breatho Trail var inte så ljusa efter loppet. Mycket geggamoja fick de ta sig genom, men inte en gång halkade jag.

Efter loppen (det finns 800m för småttingar, 2.5km, 6km, 12km och 21km) var det prisutdelning och dessutom lottade man ut en löpresa till Alperna, ett presentkort på 2500:-, två GPS klockor (samma som min, Suunto Ambit2S), väskor och biljetter till en medeltidsmarknad på Hovdala slott (som jag för övrigt verkligen kan rekommendera).

Nästa år kommer jag helt säkert stå på startlinjen igen på detta mycket trevliga lopp. Underbar löpning, riktigt bra arrangemang och lagom stort. Återigen ett stort tack till Härlövs IF.

Markusloppet

I lördags var det så dags. Markusloppet, min premiär på ultradistans. Förvisso hade uppladdningen varit sjukt dålig med en massa förkylningar som hindrat mig från att träna ordentligt sista tiden. Å andra sidan kanske det var välbehövligt med lite vila.

På plats vid Skryllegården var det lätt att börja prata med de andra. En otroligt familjär och trevlig stämning. Det fanns fler som aldrig gjort en ultra, en liten lättnad. Jag hade spanat in tiderna från 2012 och var helt bekväm med vetskapen att jag förmodligen skulle bli sist. Mitt mål var att fullfölja de 50 km och det skulle helst göras under maxtiden på 7 timmar. DNF (Did Not Finish) var alltså inte ett alternativ.

7 minuter till start. Skön och avslappnad stämning. 

9.15 var det pre-raceinformation. De hemmagjorda nummerlapparna åkte på, ryggsäckar och vätskebälte rättades till och stämning var på topp. 9.30 gick starten. De första 3 kilometrarna gick på en slinga i Skrylle för att sedan, åter uppe vid Skryllegården, vika ut på Skåneleden mot Genarp. Jag gick ut lugnt, jag hade ju trots allt bara sprungit 30 km tidigare som längst och det bara en gång. Sträckan mellan Skrylle och Björnstorp är otroligt vacker med bokskog och hagar. De första backarna kommer vid Knivsåsen efter Torna-Hällestad. Här hade jag hakat ihop med en tjej från Malmö som gjort några ultror tidigare och hennes mål var som mitt, att genomföra loppet under maxtiden, perfekt.

Väl i Björnstorp blev det asfalt och grusväg några kilometrar för att sedan övergå till Rommeleåsens sluttningar. Det är här det börjar. Det är här det känns i benen. Efter c:a 18 kilometrar kommer den brantaste stigningen på hela banan. Här går vi. På väg upp möter vi ledaren som kommer älgande nerför den nära lodräta backen.

”Hur långt har ni sprungit?” ropar han.

”C:a 18 km” svarar vi.

”Då har jag ungefär 15 km kvar. Bra!” svarar han och försvinner.

Ehh… Okej. Vi ligger lite efter täten dådå. Senare visar det sig att Henrik Orre, som vi mötte, vann på den makalösa tiden 3:28, en halvtimme snabbare än det gamla banrekordet (även tvåan och trean slog det gamla banrekordet).

Vi nådde toppen till slut. Denna var brantast, men nog inte jobbigast. 

Romeleåsen är vacker, men tar hårt på benen. Vi möter hela tiden deltagare som varit och vänt i Genarp. Stämningen är på topp och alla hälsar och hejar på varandra. Jag bara njuter. Detta är vad löpning handlar om. Vacker natur, trevliga människor och ett gemensamt mål som alla måste kämpa för att nå.

Jag, och min för dagen löppartner, når Genarp på 3:10. Kroppen känns oförskämt bra. Jag stoppade i mig två godisbitar och åt en ostmacka, en klunk Cola och sen bar det av igen, tillbaka samma väg.

Oförskämt pigg vid vändpunkten. Här på väg tillbaka mot Skrylle.

Efter vändningen tog det dock inte lång tid innan den där berömda väggen kom. Ungefär vid 3:30. Där var den och jag störtade rakt in i den. Kroppen la av, illamåendet kom och benen ville inte mer. Efter ungefär en timmes krigande gav jag nästan upp. Jag sa åt min följeslagare att hon kunde fortsätta utan mig. Jag var tvungen att vila. Jag satt mig i ett dike i Björnstorp och bara satt. Ungefär 10 minuter, sen var det bara upp på benen igen. Jag skulle inte ge upp så lätt. Ena foten före den andra. Efter en stund vaknade kroppen igen och jag kunde långsamt mala på. Malandet funkade fram till Torna-Hällestad och en skylt visade 5 km kvar. 

Klockan visade ungefär 6 timmar. Gött! 5 km på en timme kan jag ju klara genom att gå raskt. Trodde jag. Benen sa stopp. Frustration. Jag kände mig prima, men inte benen. De ville inte. Det blev en långsam lunk några meter, några steg gående, sen sitta på huk några sekunder. Några steg löpning, några steg gång, ner på huk. Så fortsatte det. Klockan gick och det blev en otrolig fight mot tiden. Sista backen upp mot Skryllegården. Jag skulle klara det, men skulle jag klara 7 timmar? Klockan? 6:50. Jag tror aldrig jag pressat mig kropp så hårt fysiskt förut. Jag svängde runt sista kröken och såg MÅL. Markus son Ruben kom springande mot mig med kamera och alla löpare klappade in mig i mål. Just i det ögonblicket kände jag mig oerhört lättad, glad och nöjd. Jag hade fixat det! 6 timmar 55 minuter! Min premiär hade varit mycket tuffare än jag väntat mig, men nu vet jag att jag kan. Ett stort tack till Lupita som jag hade följe med nästan hela loppet. Utan henne hade det varit mycket tuffare.

Arrangemanget var i toppklass! Jag skulle vilja sträcka mig till att det nog är det trevligaste lopp jag sprungit. Funktionärerna var inte många, men de fanns där hela tiden, kalas-fikan vid vändpunkten, atmosfären och kamratskapen, bansträckningen, priser till alla (jag fick för första genomförda ultra), det familjära, ja allt. Ett STORT tack till Markus och de andra i TeamCreate för att ni anordnar Markusloppet så bra. Jag misstänker att jag kommer stå på startlinjen nästa år också.  

Resultatlista hittar ni här.