Motivation i geggamojja

Det har varit lite svårt med motivationen sista tiden. På något sätt tror jag att kroppen sa ifrån efter Markusloppet; jag gav inte kroppen tid nog att återhämta sig. Nu börjar dock viljan och längtan efter löpningen komma tillbaka och det är otroligt skönt att dra på sig sina Vivobarefoot och ge sig ut ensam i löpspåret.

Idag blev det stiglöpning i Torup och bokskogen. Ungefär 11 km på djur- och ridstigar och det var helt fantastiskt skönt. Det har regnat ganska mycket de senaste dagarna så det var riktigt mycket geggamojja (lerigt delux) vilket gör det ännu bättre. Idag var löpningen precis så underbar som den kan vara.

En blek vintersol som inte värmde. Men vad gör det i fantastiska omgivningar?

Stigarna var leriga och mycket mer tekniska än vanligt. Bara kul med andra ord.

Där låg den och lurade, motivationen

Efter Markusloppet försvann all motivation att springa. Det gick bara inte. Kroppen gjorde ont, det var tråkigt och jobbigt. Efter några veckor slutade det hela med att jag efter 6 km på min 10 km runda helt sonika stannade och gick hem närmsta vägen. Märk väl, det har aldrig tidigare hänt att jag stannat och gått hem, speciellt inte för att jag tyckte det var tråkigt att springa.

Jag misstänker att sommarens ganska intensiva träning kom ifatt mig och att jag inte hade några nya mål inom en överskådlig framtid. Nästa mål är ju Kullamannen i maj och det är ett tag dit. Det har alltså varit extremt låg aktivitet hos mig. Förutom min lunchyoga på onsdagar har jag kört 6 - 8 km en till två gånger i veckan.

Så har det varit fram till i måndags. Då började motivationen komma. Jag körde ett ganska lugnt men segt pass i en liten backe i Pildammarna. Att man skulle hitta motivationen där av alla ställen. Jag har sen haft någon dag vila igen för idag ge mig ut på 10 km-rundan ikväll. Ett 8 grader regntungt Malmö klockan nio på kvällen. Vilken fröjd. Ensam på gatorna, vindstilla, fuktigt och lagom temperatur. Jag riktigt kände hur motivationen kom krypande. Jag började lyssna på kroppen igen och plötsligt hittade jag tillbaka, tekniken, den bara satt där. Jag flög fram (eller ja, det kändes så i varje fall) och det kändes bara bra. Inget som gjorde ont, ingen tung andning, ingen mjölksyra, bara ett skönt flyt. Allt arbetade perfekt ihop, lyftet av foten, steglängden, stegfrekvensen, höftpendlingen, hållningen, andningen, ja, allt tickade på som en välsmord klocka.

Nu är det bara att rida vidare på känslan. Det är ju hög tid att komma igång inför våren, att trappa upp så smått.

Ur vilan mot nästa äventyr

Mina mål är slut för året. Mitt sista mål var Markusloppet och det var i oktober. Efter det var det som att all kraft gick ur kroppen. Det gjorde ont i musklerna, det blev en kamp att komma ut ens på en liten runda och det kändes lite tråkigt att springa. Det gick t.o.m. så långt att jag under en 10 km runda helt sonika stannade efter c:a 8 km och gick sista biten. Det kändes helt meningslöst och tråkigt. Nu har jag som tur är kommit ur den värsta svackan och de två - tre rundorna jag tar på vecka nu känns bra. Jag njuter av löpningen igen.

Jag har dock bestämt att testa en ny taktik denna vintern. Det är helt banbrytande. Det är en ny metod som kallas styrketräning. Ja, nu är det kanske några utvecklingsbenägna som har testat detta tidigare och inte tycker detta är så nytt, men för mig är det det. Jag verkligen hatar styrketräning och bara tanken att träna på ett gym gör att jag längtar efter chipspåsen och soffan. Ska jag klara av styrketräning får det bli styrketräning jag klarar hemma eller under de korta löpturerna.

Bilden är från http://posemand.dk

Som grund kommer jag ha adventsövningarna som Pøsemand kommer ge ut där första övningen är klassiska knäböj. Vi har lite diskussioner här hemma om hur man ska göra knäböj där jag på många ställen (styrketräning för löpare) ser att man ska gå ner så långt man kan, medan min fru (som tränat en hel del i gruppträning) säger att man absolut inte får gå ner mer än till 90 grader. Vad gäller? Ingen aning, vad säger ni? Dessa övningar kommer jag kombinera med styrke- och backträning ute i löpspåret där backar och trappor kommer slitas hårt på.

Vi får se i vår om man strategi får någon effekt. Jag vet egentligen inte vad syftet med detta är, men jag inbillar mig att jag kommer orka springa längre och kanske också kan börja trycka ner mina tider lite, något som jag egentligen aldrig har funderat på tidigare.

Markusloppet

I lördags var det så dags. Markusloppet, min premiär på ultradistans. Förvisso hade uppladdningen varit sjukt dålig med en massa förkylningar som hindrat mig från att träna ordentligt sista tiden. Å andra sidan kanske det var välbehövligt med lite vila.

På plats vid Skryllegården var det lätt att börja prata med de andra. En otroligt familjär och trevlig stämning. Det fanns fler som aldrig gjort en ultra, en liten lättnad. Jag hade spanat in tiderna från 2012 och var helt bekväm med vetskapen att jag förmodligen skulle bli sist. Mitt mål var att fullfölja de 50 km och det skulle helst göras under maxtiden på 7 timmar. DNF (Did Not Finish) var alltså inte ett alternativ.

7 minuter till start. Skön och avslappnad stämning. 

9.15 var det pre-raceinformation. De hemmagjorda nummerlapparna åkte på, ryggsäckar och vätskebälte rättades till och stämning var på topp. 9.30 gick starten. De första 3 kilometrarna gick på en slinga i Skrylle för att sedan, åter uppe vid Skryllegården, vika ut på Skåneleden mot Genarp. Jag gick ut lugnt, jag hade ju trots allt bara sprungit 30 km tidigare som längst och det bara en gång. Sträckan mellan Skrylle och Björnstorp är otroligt vacker med bokskog och hagar. De första backarna kommer vid Knivsåsen efter Torna-Hällestad. Här hade jag hakat ihop med en tjej från Malmö som gjort några ultror tidigare och hennes mål var som mitt, att genomföra loppet under maxtiden, perfekt.

Väl i Björnstorp blev det asfalt och grusväg några kilometrar för att sedan övergå till Rommeleåsens sluttningar. Det är här det börjar. Det är här det känns i benen. Efter c:a 18 kilometrar kommer den brantaste stigningen på hela banan. Här går vi. På väg upp möter vi ledaren som kommer älgande nerför den nära lodräta backen.

”Hur långt har ni sprungit?” ropar han.

”C:a 18 km” svarar vi.

”Då har jag ungefär 15 km kvar. Bra!” svarar han och försvinner.

Ehh… Okej. Vi ligger lite efter täten dådå. Senare visar det sig att Henrik Orre, som vi mötte, vann på den makalösa tiden 3:28, en halvtimme snabbare än det gamla banrekordet (även tvåan och trean slog det gamla banrekordet).

Vi nådde toppen till slut. Denna var brantast, men nog inte jobbigast. 

Romeleåsen är vacker, men tar hårt på benen. Vi möter hela tiden deltagare som varit och vänt i Genarp. Stämningen är på topp och alla hälsar och hejar på varandra. Jag bara njuter. Detta är vad löpning handlar om. Vacker natur, trevliga människor och ett gemensamt mål som alla måste kämpa för att nå.

Jag, och min för dagen löppartner, når Genarp på 3:10. Kroppen känns oförskämt bra. Jag stoppade i mig två godisbitar och åt en ostmacka, en klunk Cola och sen bar det av igen, tillbaka samma väg.

Oförskämt pigg vid vändpunkten. Här på väg tillbaka mot Skrylle.

Efter vändningen tog det dock inte lång tid innan den där berömda väggen kom. Ungefär vid 3:30. Där var den och jag störtade rakt in i den. Kroppen la av, illamåendet kom och benen ville inte mer. Efter ungefär en timmes krigande gav jag nästan upp. Jag sa åt min följeslagare att hon kunde fortsätta utan mig. Jag var tvungen att vila. Jag satt mig i ett dike i Björnstorp och bara satt. Ungefär 10 minuter, sen var det bara upp på benen igen. Jag skulle inte ge upp så lätt. Ena foten före den andra. Efter en stund vaknade kroppen igen och jag kunde långsamt mala på. Malandet funkade fram till Torna-Hällestad och en skylt visade 5 km kvar. 

Klockan visade ungefär 6 timmar. Gött! 5 km på en timme kan jag ju klara genom att gå raskt. Trodde jag. Benen sa stopp. Frustration. Jag kände mig prima, men inte benen. De ville inte. Det blev en långsam lunk några meter, några steg gående, sen sitta på huk några sekunder. Några steg löpning, några steg gång, ner på huk. Så fortsatte det. Klockan gick och det blev en otrolig fight mot tiden. Sista backen upp mot Skryllegården. Jag skulle klara det, men skulle jag klara 7 timmar? Klockan? 6:50. Jag tror aldrig jag pressat mig kropp så hårt fysiskt förut. Jag svängde runt sista kröken och såg MÅL. Markus son Ruben kom springande mot mig med kamera och alla löpare klappade in mig i mål. Just i det ögonblicket kände jag mig oerhört lättad, glad och nöjd. Jag hade fixat det! 6 timmar 55 minuter! Min premiär hade varit mycket tuffare än jag väntat mig, men nu vet jag att jag kan. Ett stort tack till Lupita som jag hade följe med nästan hela loppet. Utan henne hade det varit mycket tuffare.

Arrangemanget var i toppklass! Jag skulle vilja sträcka mig till att det nog är det trevligaste lopp jag sprungit. Funktionärerna var inte många, men de fanns där hela tiden, kalas-fikan vid vändpunkten, atmosfären och kamratskapen, bansträckningen, priser till alla (jag fick för första genomförda ultra), det familjära, ja allt. Ett STORT tack till Markus och de andra i TeamCreate för att ni anordnar Markusloppet så bra. Jag misstänker att jag kommer stå på startlinjen nästa år också.  

Resultatlista hittar ni här.

En del av leken

Mindre än en vecka kvar till Markusloppet. För någon vecka sedan hörde ni mig gnälla över en förkylning. Den gick så klart över, men det blev ett break i löpningen. Kanske ett behövligt break dock, för kroppen kändes stark efteråt.

Jag gick ut långsamt, precis som sig bör och la på lite varje dag. Det blev en 2 timmars runda i bokskogen som kändes kanon och helgen efter, förra lördagen, var det dags för den sista lite längre passet. Jag hängde på Stigarna ut i Torup och fick lite extra teknikträning för att köra upp- och nedförslöpor. Dessutom hade de flesta i gruppen sprungit Markusloppet tidigare och kunde ge lite bra tips och råd. Det kändes riktigt bra. Jag var tillbaka. Markusloppet skulle bli tufft, men jag skulle njuta av vartenda steg. Det var så jag tänkte. Det var så kroppen berättade för mig att det skulle bli.

Sen kom nästa käftsmäll. Onsdag morgon och halsen kändes som ett rivjärn. Och det verkade dessutom vara en seg en. Idag måndag känner jag hur virusen hänger i mina luftvägar som om det vore en taskig pub som man inte behöver lämna. Viruset hänger där och gör andningen tung. Med detta kommer också hostan från Hades som gör att revben och mage börjar ömma av ansträngning.

Det känns oerhört irriterande. Jag har fortfarande lite hopp om att förkylningen ska ge sig iväg och att jag kan springa loppet på lördag, men hoppet är litet. Det som är så otroligt irriterande är att man ägnat så lång tid åt att träna så hårt för att klara detta och så ska en sådan här sak stjälpa det hela. Jag känner mig inte ens sjuk. Men jag antar att det är en del av leken och det får man lära sig hantera.

Denna vecka blir det mycket vila, mycket te och mycket hopp. Ses jag och stigarna längs Skåneleden på lördag? Det får vi se.

Det inre mörkret

Hösten är här. Träden byter färg och det är kallare på löprundorna. Med hösten kommer också mörkret. Det är mörkt på morgonen när man stiger upp och mörkt på kvällen när man lägger sig. Det är nu det verkligen testet för ens motivation kommer.

Jag får ofta frågan varför jag springer och hur jag klarar hålla motivationen uppe. Jag har alltid haft svårt att svara på den frågan, dels för att jag inte alltid är motiverad och dels för att jag inte har kunnat sätta ord på det.

Jag är inte alltid motiverad. Under de perioderna är det bara att bita ihop och verkligen uppbåda all styrka för att komma ut. Det gäller att hitta de glimrande småkornen; pulsa i snö, utmana ösregnet, stångas med höststormen. Det är mer och mer sällan perioderna utan motivation kommer, men det händer. Under dessa perioder försöker jag dra ner på träningsmängden. Jag vill inte pusha för mycket, det ska vara skönt och kul att springa, annars kan jag lika gärna skita i det.

För att försöka hitta ord på hur jag håller motivationen uppe och varför jag springer så mycket har jag senaste tiden funderat mycket på. Ett enkelt svar är att jag springer för att det är gött. Det är ungefär samma sak som att fråga ”varför har du sex?”. Det är ju oftast inte för att reproducera dig som du gör det, utan helt enkelt för att det är gött. Endorfinerna rasar genom kroppen och livet känns allmänt gött. Det är samma belöningssystem som löpningen triggar igång. Endorfinerna sprutar och det känns gött. Det är ju därför i princip alla läkare ordinerar motion för att komma tillrätta med stress.

När man springer längre sträckor blir man ju rätt trött. Man blir faktiskt sjukt trött ibland och när man efter 3 timmars löpning ligger på en gräsmatta och flämtar och känner hur illamåendet kommer krypande, då är det svårt att förstå varför man håller på med det man gör. Samtidigt är det kanske därför man gör det. När man frågade Sir Edmund Hillary varför han tillsammans med Tenzing Norgay besteg Mount Everest blev svaret ”Därför det står där”. Det är kanske därför jag gör det. För att jag kan. Jag klarar springa långt och när jag gjort det får jag alltid en känsla av att jag nog skulle klara ännu längre nästa gång. Men det räcker ofta inte för att verkligen förklara varför jag gör det och hur jag håller motivationen uppe. Så plötsligt, i DN av alla ställen, säger allas vår kära Emelie Forsberg orden som perfekt sätter fingret på det, ”jag fascineras av att bli väldigt trött”. Där är det. Det är verkligen spännande hur min kropp reagerar på många timmar av arbete, när jag blir sådär trött att hela mitt väsen skriker stanna, men jag tar kontroll över känslorna och fortsätter sätta ena foten framför den andra och sen ett steg till och ett till och… 

Nu har jag inte sprungit några extremt långa sträckor än, men för mig och min kropp är en tur på 3,5 timme mycket och den mentala kampen är ju relaterad till vad man är van vid. För två år sedan började den kampen vid 15 km, idag börjar kampen vid 30 km. Det kommer bli spännande med 7 timmars löpning under Markusloppet. Hur kommer kroppen reagera?

Höstmörkret prövar utan tvekan motivationen, men vad som är en ännu större utmaning är det inre mörker som kommer krypande vid trötthet, viskande, psykande. Där är den stora motivationen, att utmana den inre demonen som vill att jag ska stanna.

Var tog formen vägen?

Det är nu ungefär en månad kvar tills starten på Markusloppet går. Jag har varit i bättre form än någonsin tidigare och det mentala har varit riktigt bra. Jag kommer helt enkelt att klara detta.

MEN, så kom den. Som ett brev på posten hoppade förkylningen över mig. Jag var på tjänsteresa i München där jag bara hann med en liten tur på 5 km. På natten mellan tisdag och onsdag kände jag förkylningen släpa sig upp längs benet för att inta hela kroppen. På onsdagen var jag totalt övermannad. Torsdag och fredag blev sjukdagar med mycket tid i sängen, sen dess har det varit vila, VAB och vatten.

Idag, onsdag, känns dock kroppen riktigt bra. Jag mjukstartade med ett Yoga-pass över lunchen (varför har jag inte prova yoga tidiage?) och tänkte ta en kort löptur på kvällen. Sagt och gjort, det blev två varv i Pildammarna, ca 5.5 km. Det var 5.5 extremt tunga kilometrar. Var tog formen vägen?

Just nu känns 50 km galet långt bort. Jag gissar kroppen vaknar till liv snart dock och är övertygad om att jag kommer vara i toppform den 26/10 (fingers crossed). 

DNF är inget alternativ

Tiden springer iväg för mig. Det är nu ungefär fem veckor kvar till Markusloppet. Jag bestämde mig för att spana lite i terrängen där loppet ska gå och gav mig ut för att springa halva sträckan i lördags. Markusloppet går från Skrylle (utanför Lund), längs Skåneleden, till Genarp. Väl i Genarp vänder man och springer samma väg tillbaka igen. Det tilltalar mig eftersom man på tillbakavägen har bra koll på var man är. Turen är väldigt trevlig tur med fina omgivningar.

Mycket hagar med kor. Nära naturen.

Jag har som plan att klara loppet på 6 timmar, d.v.s. 3 timmar dit och 3 timmar hem. Jag fick med mig en vän, Andreas, som inte är van vid att springa så långt och inte i den sortens terräng. All heder åt honom som tog ett tort steg utanför sig komfortzon. Turen började med en 3km slinga i Skrylle för att sedan ta oss ut på Skåneleden. Skåneleden är vad den är, det är skogsstigar, spångar, rötter, stenar, sand, betesmark, backar och grusvägar. Precis den typen av löpning som är så trevlig. Omväxlande underlag, teknisk utmaning och blandat plan mark med backar. De första 2 timmarna kändes helt underbara, mycket betesmark och skogsstigar. När vi började närma oss Genarp kommer man också till Romeleåsen. Det är när man springer här man tänker ”nästa person som säger att Skåne är platt får en smäll”. Well, Skåne har inte några superberg, men det räcker för en plattlänning som mig. Det som räddar en är omgivningarna, helt fantastiska.

Uppför så det heter duga. Jag lovar, bilden ger ingen rättvis känsla av backen.

Stegen över krönet gav oss känslan av att vara "On the top of the world".

Vi nådde så småningom fotbollsplanerna i Genarp, trötta men oerhört nöjda, efter 3h och 12 minuter. Ungefär 20 minuter långsammare än vad jag räknade med. Min första tanke var dock, ”hur i h-e ska jag orka springa samma väg tillbaka?”. Det är väl i detta skede den ”riktiga” långdistanslöpningen börjar. Efter tre timmar kommer den berömda ”väggen”. Energireserverna som kroppen lagrat sedan innan är uttömda och här gäller det att inte ha snålat på intaget under löpningen. Det är också här den mentala biten blir viktigare än benen. Benen rullar liksom på, men huvudet blir en mörk fiende.

Efter turen mådde jag ruskigt illa. Jag gör ofta det efter långa turer och jag vill tro att det beror på att jag äter för dåligt dagarna innan som uppladdning och i detta fall fick jag i mig på tog för lite energi under de 3 timmarna i löparskorna. Det är verkligen något jag måste tänka på inför loppet. Det lustiga är att min löpning nu mer är en studie i kost än en studie i träning. Märkligt.

Nåväl. Jag har målet 6 timmar. Det kommer bli svårt att klara inser jag, men jag ska ge det en ordentlig chans. En sak är säker. Jag ska klara det, DNF (did not finish) är inget alternativ på min första ultramara!

Ska löpningen plötsligt bli komplicerad?

Det finns två saker som gör att jag verkligen älskar löpning. Den ena är att löpningen får mig att må extremt bra, både fysiskt och mentalt och den andra är att löpningen är så fruktansvärt enkel. Ett par skor, byxor och en tröja, sen är det bara att köra. När jag började med naturlig löpning blev det ännu enklare, jag behöver ju inte ens ett par skor för kortare sträckor. Dessutom är mitt och löpningens förhållande extremt okomplicerat. Vi träffas när jag känner för att springa, ibland är det varje dag under hyfsat lång tid; ibland är det uppehåll ett antal dagar. Inga schema. Inga måsten. Jag kör när hjärtat känner för det.

Snart är det dock dags att ta ett steg utanför bekvämlighetszonen. Det är snart dags för min första ultramaraton, Markusloppet. Det är många tankar som har börjat snurra i huvudet. Jag har insett att man kan göra löpningen hur komplicerad som helst. En sak som jag har funderat på senaste veckan är vätskeintag och saltbalans under längre lopp, speciellt eftersom man läser om en hel del mycket mer erfarna löpare som knaprar salttabletter stup i ett. Det gäller att få i sig rätt mängd vatten och rätt mängd salt för att kroppen ska klara av utmaning. Men är det verkligen så?`

Jag började med naturlig löpning när jag läste ”Born to Run” och kände mig som evolutionär biolog helkorkad som kunnat gå på det här med dämpade löparskor som sluter in och stödjer fast foten. Tittar man på människans anatomi är det mycket som talar för att vi är anpassade för att röra oss långa sträckor på våra fötter och tiden det funnits löparskor är försumbar ur evolutionärt perspektiv. När det gäller en massa andra saker inom löpning har jag dock alltid haft den inställningen. Jag dricker när jag är törstig och allt det andra fixar kroppen själv eftersom vi är anpassade till att röra oss. Men, nu gäller det dock ett ultramaraton, det är LÅNGT utanför min bekvämlighetszon. Jag menar, jag har inte ens sprungit ett vanligt maraton tidigare, mitt längsta lopp sedan innan är en halvmara. Så, tvivlet sätter kryper på. Men, måste jag verkligen komplicera till mitt förhållande till löpning en massa för att jag ska springa längre? Jag menar 50km är ändå inte SÅ långt.

Svaret, och lättnaden fick jag när jag läste en artikelseriepå bloggen Träningslära. Det är en artikelserie om sex artiklar som tar upp olika aspekter vad gäller vätskeintag och saltbalans. Serien är baserad på vetenskapliga artiklar och presenteras på ett enkelt och mycket bra sätt. Nu är detta ett ganska kontroversiellt ämne, men budskapet i artikelserien ligger till 100 % i linje med den övertygelse (utan några egentliga bevis) jag själv har om hur kroppen hanterar fysiskt arbete.

Så, återigen, precis som man själva löpningen, låt kroppen arbeta på ett naturligt sätt och försök inte manipulera de anpassningar som gjorts genom evolutionen för mycket.

Rescension: Vivobarefoot Stealth.

Jag tänkte titta på de saker jag använder i min löpning och ge lite recensioner här på bloggen. Jag börjar med ett par skor och när jag tittar på skor kommer jag titta på 6 olika saker; helhetsintryck, material, stödfunktion, kvalitet, svaghet och pris. Alla parametrar kommer jämföras med att springa helt barfota.

Först ut är ett par Vivobarefoot Stealth som jag ganska nyligen införskaffade. Jag har sprungit ungefär 10 mil med dem, både på torrt och vått underlag. Jag har i vanliga fall 43 i skostorlek, men dessa är storlek 45 och jag har ungefär 2 cm fram till kanten på skon med min stortå. Detta för att ge bra med plats för tårna att arbeta inne i skon. Skorna kommer med en innersula som dock åkte ut efter första rundan, dels för att skorna är gjorda att användas utan innersula och dels för att förbättra barfotakänslan ytterligare.

Helhetsintryck:

För att ha namnet Stealth har dessa skor en helt galet neongul färg. Kanske inte mitt förstaval, men det är det finns och påverkar ju inte löpningen så mycket. Man lär ju dock synas bra i höst- och vinterrusket. Skorna är lätta och känns gedigna när man håller dem i handen.

Material:

Ovansidan på skon är gjort av mesh och andas väldigt bra. Om det är blött och vatten kommer in i skon rinner det snabbt ut och man behåller värmen bra, vilket verkar lovande inför vintern. Sulan ska, enligt försäljaren, vara en blandning mellan uttjänta bildäck och gamla PET-flaskor. Vivobarefoot ska tydligen ha hittat en riktigt bra blandning för att ge skon riktigt bra känsla och för att göra sulan slittålig. Dessutom är jag en stor förespråkare av miljöanpassade och/eller återvunnet material. Ett stort plus för skon. Sulan har noll i drop, vilket innebär att sulan är lika tjock fram som bak. Den är dessutom väldigt mjuk, följsam och tunn, vilket gör att den ger mig den bästa barfotakänslan jag haft med ett par skor på fötterna.

Stödfunktion:

Jag vill ha skor som inte ger något stöd eftersom jag vill att foten ska få göra sitt jobb och arbeta med ojämnheter obehindrat. Skon är otroligt mjuk och formlig och foten får jobba fritt med ojämnheten och är inte hindrad av stöd från skon. Som alltid ger en gummisula en del motstånd när den ska böjas när foten lämnar marken, men det är näst intill försumbart här. Tåboxen längst fram på skon är väl tilltagen och ger gott om utrymme för tårna att spreta och arbeta i när jag springer. Detta är något som jag upplevt andra skor kan ha lite problem med, så även lite kraftigare Fivefingers, där konstruktionen med att innesluta varje tå för sig ger en extra ”fasthet” vilket jag upplever hindrar tårna lite i sitt arbete.  

Vivobarefoot Stealth är oerhört mjuk och följsam, både på bredden och längden.

Kvalitet:

Efter enbart 10 mil och inte så lång tid är det svårt att säga något om den långsiktiga hållbarheten på skorna. Dock känns det som att materialet i skor är av bra kvalitet. Hittills har jag inte sett några limningar som börjat släppa eller tyg som börjar slitas. Sulan verkar också, som jag nämnde innan, ha en väldigt bra gummiblandning som ska göra att den inte slits så fort. Efter 10 mil ser jag inte tillstymmelse till slitage, vilket man ganska snabbt brukar kunna skönja på skor. Enligt försäljaren skulle jag inte kunna slita ut sulan på ett bra tag. Jag slog vad med honom om det och vi får se vem som vinner det vader. Det enda som jag skulle säga är av lite sämre kvalitet är skosnörena. Redan nu börjar dessa fransa sig på vissa ställen, vilket jag kan tycka är lite dåligt, men det är snören och de slits.

Svaghet:

Hittills har jag inte hittat några större svagheter på skon (förutom skosnörena då). Det enda som jag har lite funderingar över när det gäller designen på skon är utformningen på tungan. I mitt tycke är den lite väl kort och sladdrig. Jag har inte haft några problem med den när jag springer, men har en känsla av att den skulle kunna glida ner och ge lite bekymmer när man kommer upp i lite längre sträckor. Det längsta sammanhängande jag hittills sprungit i skon är 16 km och det ska bli intressant att se hur den beter sig när man kommer upp i 30-40 km.

Tungan har en tendens att glida ner lite när man snörar eftersom den är väldigt kort och sladdrig.

Pris:

Jag köpte mina skor hos Fotkultur i Malmö för 1250:-. Det är väl ett ganska normalt pris för ett par löparskor (om man bortser från budgetvarianterna på Intersport och Stadium). Man kan säkert hitta dem billigare på nätet, men jag föredrar att testa skorna när jag köper dem.

Sådär. Det var Vivobarefoot Stealth. Det finns säkert en hel massa till att säga om dessa skor, men jag stannar där. Har ni frågor ska jag försöka svara på dem så gott jag kan.

Springa långt med minimalistiska skor. Går det?

Jag läste en artikel i septembernumret av Runner’s World som handlade om att uppgradera sin träning. I anslutning till artikeln var där en liten box med rubriken ”Gör rätt skoval”. Det i sig är ju inte så speciellt, om det inte vore för ett stycke. Så här skriver Christer Wernhult:

”Beträffande de mest minimalistiska skorna, bör ett varningens finger höjas. Oavsett vad de mest hängivna minimalistanhängarna predikar är dessa skor i första hand avsedda att fungera som hjälpmedel för att träna upp fotstyrka och löpteknik. Endast tekniskt drivna löpare med gedigen träningbakgrund klarar av att löpa några längre sträckor i denna typ av skor.”

Jag säger inte att Christer pratar som han har förstånd till, men jag måste ändå börja undra. Mina erfarenheter och allt jag de senaste åren läst, lyssnat på och gjort visar att det visst går att springa långa sträckor med minimalistiska skor. Varför skulle inte det gå?

Jag har som jag skrivit tidigare löptränat (på motionsnivå med rundor på runt 10 km) i stort sett hela mitt liv fram till för c:a 6 år sedan. Då packade knäna ihop och det var slut med löpningen. Otaliga timmar och kronor la jag på sjukgymnaster, inlägg, skor, gym, läkare o.s.v. Efter 6 år hade jag tränat upp mig så jag hjälpligt kunde springa mellan 5 och 10 km, men mer än så gick inte, då sa knäna stopp. I september 2011 bad min vän Kristofer mig slänga skorna och läsa ”Born to Run”. Jag kommer ihåg det eftersom det blev en vändpunkt i mitt liv. Jag slängde skorna och började springa barfota och gjorde det under september, oktober, november och december. Sen blev det för kallt och jag köpte ett par Fivefingers. I maj 2012, alltså ett halvår efter, sprang jag Göteborgsvarvet och Kullamannen helgerna efter varandra, båda loppet i minimalistiska skor. Två lopp som jag bara hade kunnat drömma om att klara tidigare. En halvmara hade liksom inte funnits i min vokabulär. Året efter det, maj 2013, sprang jag Kullamannen igen och några veckor efter Salomon Trail Tour i Kristianstad, 21km. Nu sitter jag här, anmäld till Markusloppet i oktober som är 5 mil, ska göra en 4 mils tur på Skåneleden i oktober och Dödens zon på Kullamannen i maj 2014 (24km).

Min poäng är att jag har börjat springa långa sträckor med minimalistiska skor och kroppen har aldrig gjort så lite väsen av sig. Inte tillstymmelse till onda knän, ländrygg eller hälsenor. Allt bara flyter. Så, när Christer lyfter ett varningens finger för att springa långa sträckor i minimalistiska skor, skulle jag vilja säga att man nog själv bör kolla upp det där. Jag är långt ifrån ensam och jag är sannerligen inte den ”tekniskt drivna löparen med gedigen träningsbakgrund” som tydligen är ett krav för att springa långt med minimalistiska skor. Jag valde att kliva bort från statistiken som visar att 80% av alla löpare har någon skada någon gång om året och det är jag oerhört glad för.

En sak ska man dock ha klart för sig. Det går inte att slänga skorna och tro att man kan köra på som vanligt barfota eller med minimalistiska skor. Det är lite som att börja om från början. Det är många små muskler i fötterna som ska byggas upp efter år av förtvining instängda i tokstödjande löparskor. 

Första ultradistansen!

Okej. Då var det gjort. Jag har anmält mig till mitt första ultralopp. Den 26 oktober är det dags för Markusloppet, 5 mil längs Skåneleden från Skrylle utanför Lund till Genarp och tillbaka igen.

Förra året sa jag till mig själv att jag skulle springa Markusloppet i år. När anmälan nu öppnade fick jag nästan kalla fötter. Är jag redo? Å andra sidan, kommer man någonsin känna sig redo? Det är bara att hoppa.

Tankarna är många. Jag har aldrig sprungit så långt och aldrig varit ute mer än i 3 – 3.5 timmar i sträck. Hur kommer kroppen reagera? Jag måste äta och få i mig mycket energi. Men hur mycket och vad? Vad packar man i ryggsäcken?

Att jag klarar det är jag övertygad om (det måste man vara) och tiden spelar absolut ingen roll. Det enda målet är att komma i mål och att göra det innan maxtiden på 7 timmar. Och det ska jag minsann klara av. 5.30 – 6 timmar siktar jag på. För att jag skulle anmäla mig till loppet hade jag två saker som jag ville fixa, en ny vätskeryggsäck och ett par nya trailskor.

Vattenryggsäcken jag har nu är en gammal Camelback som jag köpte för många år sedan för att ha när jag cyklade MTB. Det finns inga fickor att prata om och dessutom ser slangen ut som en mindre algodling. Efter att ha läst runt en hel del på nätet och tittat på en del recensioner på YouTube föll valet på en Ultraspire Surge. Den hade det jag letade efter. 2 liters vattensäck, plats för något extra klädesplagg som jacka och handskar, en stor ficka fram för näring, mobil, kamera och liknande och en ficka fram för t.ex. en liten flaska. Jag har inte fått den än och en recession kommer när jag testat den.

Ultraspire Surge (bild från www.trailcore.com)

Trailskor har jag inga. Jag fick ju slänga mina Merrell Sonic Glove som jag slet ut i somras och mina Vivobarefoot Stealth som jag köpte är uteslutande asfaltskor med helt plan sula (som för övrigt är de bästa skor jag haft). Det har gått mycket pengar till löpningen sista tiden och ett par nya Trailskor finns inte riktigt med i årets budget. MEN, det löste sig fint ändå eftersom Roger på Fotkultur, som också är distributör av Vivobarefoot, var helt fantastisk och sponsrade mig med ett par Vivobarefoot Breatho Trail. Det är i stort sett samma sko som Vivobarefoot Stealh, men med mer skydd för foten och framför allt bra dubbar. De har fått mycket bra betyg i tester av trailskor och jag kan knappt bärga mig att få komma ut och testa dem ordentligt. Även dessa kommer jag göra en recension av framöver.

Vivobarefoot Breatho Trail. 

Så, efter att ha köpt vattenryggsäck och blivit sponsrad med ett par skor är det liksom inte så mycket att orda om. Ta tjuren vid hornen och kör din första ultra påg. Dags att leverera. Jag misstänker att det kommer bli en del tjat om Markusloppet här framöver, men det får ni ta. 

Att springa långsamt

Jag har dragit ner mängden löpning ordentligt de senaste veckorna. På semestern kände löpning fantastisk och den blev många mil i löpskorna. Det blev löpning om minst en mil om dagen. Nu får kroppen vila lite, även om jag håller fast vid löpning minst varannan dag.

En av de svåraste sakerna jag vet är att gå ut och ta en lugn löptur med låg intensitet. Jag dras allt som oftast med och tittar gärna på klockan. Det finns teorier om att man bör träna på 50%-60% av sin maxpuls, speciellt när man tränar för långa distanser. Det ligger mycket i det eftersom det är i detta spann vi förbränner mest fett och inte så mycket socker. När vi kommer upp i högre puls är det socker som står för merparter av energitillskottet. Ska man springa långt är det fettförbränning man måste förlita sig på till stor del och det gäller att kroppen har ”lärt sig” använda fettet på ett effektivt sätt.

Oj, utsvavning. Att springa långsammare ja. Det är riktigt svårt för mig. Igår gav jag mig dock ut och sprang 6 kilometer i lugnt tempo. Jag har ingen pulsklocka så jag får använda andra knep. Ett sådant, som jag använda under löpturen igår är att andas genom näsan. Gör man det går det långsammare, eller rättare sagt, går det för fort märker man det väldigt tydligt. Tänkte testa detta ett par gånger till 1-2 gånger i veckan för att känna hur det känns. Ett tips om man ska testa detta är dock att ta med snorpapper!

Första ultradistansen?

Efter 6 år av ren smärta i knäna vid varje försök att springa bad Kristofer mig slänga skorna och läsa boken ”Born to run”. En bok som verkligen har gjort genomslag i löparvärlden. Boken är läsvärd på många sätt, den är bra skriven och är mer en skildring av ett äventyr än vad det är en bok om löpning. Grunden till mycket av det som står i boken bygger på människans utveckling från att resa oss upp på två ben till att bli jägare på savannen. Jag har doktorerat i evolutionär biologi och en fråga som snabbt poppade upp i huvudet när jag läste boken var, ”Hur f-n kan jag ha varit så korkad som gått på det här med dämpning och hälisättning alla dessa år?”. Nu är det i och för sig inte så konstigt eftersom detta inte är något jag funderat på förut. Dock föll bitarna på plats när jag adderade mina knäskador till min kunskap om evolutionsbiologi.  Det är egentligen inte något märkligt, mest helt logiskt.

Hur som helst. Jag slängde skorna med gott samvete i september 2011. Sen blev det fyra månader med barfotalöpning på Malmös vintriga gator och det blev nästan en hallelujaupplevelse för mig. Inte ens en liten tendens till onda knän. Jag började långsamt, långsamt, kort, kort; 1000m, ökade till 1200m, ökade till 2500m o.s.v. I maj 2012 sprang jag Göteborgsvarvet (halvmaraton) och helgen det efter sprang jag Kullamannen (13km terräng) som ingång i Salomon Trail Tour. Den våren var starten på något mer, något som jag inte riktigt hade tänkt mig. Jag kikade på hösten och började fundera och fantisera om ultradistanser. Jag hittade Markusloppet på 50km i oktober, men kände väl att jag inte skulle pusha för mycket. Dock sa jag till mig själv att jag skulle göra Makusloppet 2013. Jag läste på många ställen att man inte ska göra ett maraton innan man gör sitt första ultra eftersom det då blir så psykiskt jobbigt efter 4 mil. Jag intalade mig att det var en bra strategi.

I våras stod jag åter på startlinjen på Kullamannen, 13km och några veckor senare stod jag i nummerlappskön utanför Kristianstad för att springa 21km i ytterligare en del i Salomon Trail Tour. Det var vårens lopp. Nu sitter jag här och funderar på om jag ska ge mig på det eller inte, ultradistanserna. Markusloppet i oktober, 50km. Det är lite skrämmande. Klarar jag av det? Klart jag gör! Borde jag inte springa ett maraton först? Nä, det var ju en bra strategi att inte göra det kom jag överens med mig själv om förra året. Vad är det värsta som kan hända? Att jag måste bryta? Bryta finns dock inte i min vokabulär. Men det kanske är en brist att vara för tjurskallig? Är jag tillräckligt tränad? Det är ändå 50km terräng. Jo, det är jag nog, men 50km… jo… nä… eller… ska jag? 

Stiglöpning

Idag var vi ett litet gäng i löpgruppen som samlades i Bökeberg utanför Svedala och sprang lite stigar. Rundan var ~6 km lång och det blev två grupper av löpare, en lite snabbare och en lite långsammare. Alla nivåer ska ju kunna vara med på våra turer.

Redan efter c:a 300 meter startar skönheten med en härlig liten damm.

Stockar, stigar och sjöar med näckrosor.

Vi samsas med MTB-åkarna. De är bra på att göra löpstigar. 

Att springa i terrängen är riktigt roligt. Det är så mycket mer än löpning. Rötter, stenar, stockar, lågt hängande grenar, backar och härliga intryck. Det ger verkligen en extra dimension till löpningen. Jag och en av de andra springer barfotalöpning och vi är rörande överens om att löpningen aldrig varit så rolig och så givande mentalt som det är sedan den dagen vi slängde våra traditionella löpskor och började springa på det sättet som våra kroppar är utvecklade att göra genom många decenniers evolution.

Nästa gång kanske även du hänger med ut på stigarna? Titta in på gruppen på Facebook, evenemangen kommer upp där.

Spring med hjärtat!

Barfotaskor

När jag började springa barfota körde jag fyra månader helt utan skor, men i januari 2012 blev det lite för kallt och jag fick låna ett par Fivefingers KSO av Kristofer (som också var den som bad mig kasta mina traditionella löparskor). Jag testade dem ett par veckor och blev förtjust. Jag köpte så mina första barfotaskor, ett par Fivefingers Komodo Sport. Jag sprang med dessa ett tag, men tyckte greppet var för dåligt när jag sprang i skogen och några veckor senare införskaffade jag ett par Merrell Sonic Glove.

Dessa skor var med mig under hela uppbyggnadsfasen och tillsammans har vi avverkat många mil. I Juni i år gav de dock Fivefinger-skorna upp och i Juli gav Merrell-skorna upp. Båda med rejäla hål i sulor (Merrell) och textil (Fivefinger). De fick sin sista vila.

Mina Merrell Sonic glove har gjort sitt.

Mina Fivefinger Komodo har gjort sitt.

Nya skor skulle införskaffas och med lite mer kunskap och erfarenhet i bagaget begav jag mig till Fotkultur i Malmö. På plats fick jag testa ett par Vivobarefoot Stealth. Vilken sko! Mjuk, följsam och med en sensabilitet som slog allt annat jag provat. Mycket närmre barfotakänslan kan man nog inte komma samtidigt som man skyddar foten. Detta är en ren asfaltsko och något grepp förväntar jag mig inte i terrängen. Dock har Vivobarefoot gjort en trailsko i samma utförande, Vivobarefoot Breatho. För mig kommer det med stor sannolikhet bli framåt vintern när traillöpning börjar ordentligt för mig. Dock ska min nya Stealh-sko testas ordentligt först.

Mina nya Vivobarefoot Stealth. Testade tre gånger än så länge med riktigt bra resultat.

Vad springer du med för skor?

Startup

Okej. Vi sparkar igång den här bloggen då. Jag vet inte hur frekvent det kommer skrivas eller om vad riktigt än. Det enda som är helt säkert är att det kommer handla om löpning och framför allt kommer det handla om löpning med tekniken som kallas ”natural running” (eller barfotalöpning, minimalistisk löpning eller arkaisk löpning som det också kallas).

Jag började springa med någon sorts intresse för löpning när jag var ungefär 6 – 7 år gammal. Det var pappa som var den stora idolen (såklart). Han tränade för Malmö maraton. Sedan dess har ett av mina mål i livet varit att springa ett maraton. Jag har sedan dess löptränat mycket, men mycket mer än 10km har jag sällan kommit upp till, mycket därför att kroppen alltid började göra ont efter det.

För ungefär sex år sedan sa mina knän stopp och jag kunde inte springa en meter. Under den värsta perioden kunde jag knappt gå i trappor. Jag var då 28 år gammal. Jag avverkade många läkare och sjukgymnaster och lyckades till sist komma upp till att springa 5 långsamma och smärtsamma kilometrar. Mer är 5 kilometer gick helt enkelt inte.

I sepember 2011 kom dock en av mina närmsta vänner med ett förslag. Dumpa skorna och läs boken ”Born to run”. Sagt och gjort. September, oktober, november och december 2011 blev fyra månader med löpning barfota på Malmös vintriga gator. Efter det har det bara flutit på. I maj 2011 sprang jag Göteborgsvarvet och helgen därpå Kullamannen båda helt utan minsta känning någonstans i kroppen.

Jag är inte den enda som upplevt detta, men upplevelsen jag fick var nästan religiös. Min vision nu är att springa ett internationellt bergsultramaraton, men första målet i närtid är att springa ett maraton.

Så, häng med på min resa. Den kommer innehålla lite om min historia och erfarenheter, lite om människans evolution (doktor i evolutionsbiologi, så jag kan inte låta bli), löpteknik, träning, tankar men kanske framför allt och MYCKET hjärta.