Pure Running Camp

Vintern är i full gång med allt vad det innebär. Träningsmässigt för mig blir det lite oplanerade löprundor efter något glatt, kaosartad improvisationsprogram som egentligen inte finns. Det varvas med lite löppass med styrka som fokus. Vintern går dock sakta men säkert mot vår och det är dags att blicka framåt.

Här om dagen blev jag tillfrågad om jag ville vara löpledare på en löp-camp i maj. En helg av löpning, lite föreläsningar, en säng, lite mat och umgänge med en massa andra löpare. Count me in! Jag är egentligen en enstöring när det gäller träning. Pannben i ensamhet är min melodi, men ibland är det kul att träffa likasinnade.

Lägret är så klart öppet för alla, men jag gillar att man tänker evolutionär löpning på fotot.

Det handlar om Pure Running Camp som No-RISK anordnar i skogarna på Hallandsåsen. Det blir mycket löpning och lite föreläsning. Dessutom kommer legenden Rune Larsson vara på plats. Bara det gör att det inte går att missa. Det är ett begränsat antal platser och först till kvarn…

Legenden Rune Larsson kommer vara på plats. Tror jag kommer bli lite "star struck".

För mer info och för anmälan kolla in länken nedan

http://www.no-risk.se/purerunningcamp.html

Motivation i geggamojja

Det har varit lite svårt med motivationen sista tiden. På något sätt tror jag att kroppen sa ifrån efter Markusloppet; jag gav inte kroppen tid nog att återhämta sig. Nu börjar dock viljan och längtan efter löpningen komma tillbaka och det är otroligt skönt att dra på sig sina Vivobarefoot och ge sig ut ensam i löpspåret.

Idag blev det stiglöpning i Torup och bokskogen. Ungefär 11 km på djur- och ridstigar och det var helt fantastiskt skönt. Det har regnat ganska mycket de senaste dagarna så det var riktigt mycket geggamojja (lerigt delux) vilket gör det ännu bättre. Idag var löpningen precis så underbar som den kan vara.

En blek vintersol som inte värmde. Men vad gör det i fantastiska omgivningar?

Stigarna var leriga och mycket mer tekniska än vanligt. Bara kul med andra ord.

Ska löpningen plötsligt bli komplicerad?

Det finns två saker som gör att jag verkligen älskar löpning. Den ena är att löpningen får mig att må extremt bra, både fysiskt och mentalt och den andra är att löpningen är så fruktansvärt enkel. Ett par skor, byxor och en tröja, sen är det bara att köra. När jag började med naturlig löpning blev det ännu enklare, jag behöver ju inte ens ett par skor för kortare sträckor. Dessutom är mitt och löpningens förhållande extremt okomplicerat. Vi träffas när jag känner för att springa, ibland är det varje dag under hyfsat lång tid; ibland är det uppehåll ett antal dagar. Inga schema. Inga måsten. Jag kör när hjärtat känner för det.

Snart är det dock dags att ta ett steg utanför bekvämlighetszonen. Det är snart dags för min första ultramaraton, Markusloppet. Det är många tankar som har börjat snurra i huvudet. Jag har insett att man kan göra löpningen hur komplicerad som helst. En sak som jag har funderat på senaste veckan är vätskeintag och saltbalans under längre lopp, speciellt eftersom man läser om en hel del mycket mer erfarna löpare som knaprar salttabletter stup i ett. Det gäller att få i sig rätt mängd vatten och rätt mängd salt för att kroppen ska klara av utmaning. Men är det verkligen så?`

Jag började med naturlig löpning när jag läste ”Born to Run” och kände mig som evolutionär biolog helkorkad som kunnat gå på det här med dämpade löparskor som sluter in och stödjer fast foten. Tittar man på människans anatomi är det mycket som talar för att vi är anpassade för att röra oss långa sträckor på våra fötter och tiden det funnits löparskor är försumbar ur evolutionärt perspektiv. När det gäller en massa andra saker inom löpning har jag dock alltid haft den inställningen. Jag dricker när jag är törstig och allt det andra fixar kroppen själv eftersom vi är anpassade till att röra oss. Men, nu gäller det dock ett ultramaraton, det är LÅNGT utanför min bekvämlighetszon. Jag menar, jag har inte ens sprungit ett vanligt maraton tidigare, mitt längsta lopp sedan innan är en halvmara. Så, tvivlet sätter kryper på. Men, måste jag verkligen komplicera till mitt förhållande till löpning en massa för att jag ska springa längre? Jag menar 50km är ändå inte SÅ långt.

Svaret, och lättnaden fick jag när jag läste en artikelseriepå bloggen Träningslära. Det är en artikelserie om sex artiklar som tar upp olika aspekter vad gäller vätskeintag och saltbalans. Serien är baserad på vetenskapliga artiklar och presenteras på ett enkelt och mycket bra sätt. Nu är detta ett ganska kontroversiellt ämne, men budskapet i artikelserien ligger till 100 % i linje med den övertygelse (utan några egentliga bevis) jag själv har om hur kroppen hanterar fysiskt arbete.

Så, återigen, precis som man själva löpningen, låt kroppen arbeta på ett naturligt sätt och försök inte manipulera de anpassningar som gjorts genom evolutionen för mycket.

Att springa långsamt

Jag har dragit ner mängden löpning ordentligt de senaste veckorna. På semestern kände löpning fantastisk och den blev många mil i löpskorna. Det blev löpning om minst en mil om dagen. Nu får kroppen vila lite, även om jag håller fast vid löpning minst varannan dag.

En av de svåraste sakerna jag vet är att gå ut och ta en lugn löptur med låg intensitet. Jag dras allt som oftast med och tittar gärna på klockan. Det finns teorier om att man bör träna på 50%-60% av sin maxpuls, speciellt när man tränar för långa distanser. Det ligger mycket i det eftersom det är i detta spann vi förbränner mest fett och inte så mycket socker. När vi kommer upp i högre puls är det socker som står för merparter av energitillskottet. Ska man springa långt är det fettförbränning man måste förlita sig på till stor del och det gäller att kroppen har ”lärt sig” använda fettet på ett effektivt sätt.

Oj, utsvavning. Att springa långsammare ja. Det är riktigt svårt för mig. Igår gav jag mig dock ut och sprang 6 kilometer i lugnt tempo. Jag har ingen pulsklocka så jag får använda andra knep. Ett sådant, som jag använda under löpturen igår är att andas genom näsan. Gör man det går det långsammare, eller rättare sagt, går det för fort märker man det väldigt tydligt. Tänkte testa detta ett par gånger till 1-2 gånger i veckan för att känna hur det känns. Ett tips om man ska testa detta är dock att ta med snorpapper!