måndag 14 december 2015

Tjörnarparen 50k

Egentligen skulle Kullamannen vara det sista loppet för året, men jag hade Tjörnarparen i bakhuvudet. Jag hade hört det namnet poppa upp lite här och var, så jag var rätt sugen. Sagt och gjort, när Johan anmälde sig hakade jag på. 50 km i de skånska skogarna dagen innan Lucia, vad kunde gå fel liksom?

Well, det började ju inte så bra. Jag lyckades skrapa ihop tre löprundor mellan Kullamannen och Tjörnarparen. Kanske inte världens smartaste drag. Men kroppen kändes i varje fall ok och jag har ju gjort det förr. Så tänkte jag. Stämningen i Facebook-gruppen hade hela tiden varit på topp och när start-kitet kom var jag säker på att detta skulle bli ett lopp att minnas. Så himla bra info! Nummerlapp, PM, inplastad karta, karta över Tjörnarp, allt man behöver. Den 12:e hoppade jag in i bilen kvart över sex på morgonen och begav mig. Jag hämtade upp mina mentorer David och Lupita (som jag verkligen ser upp till när det gäller att springa långt) i Malmö och sedan mot Tjörnarp. På plats bytte vi om i församlingshemmet och stämningen var lite avvaktande, men väldigt familjär bland löparna.

Inför starten. Alla noteras noggrant. Något som gjordes vid varje kontroll. 
 8.30 gick starten från stationen och vi lubbade iväg. En mulen morgon, utan vind och med mycket värme i våra hjärtan. Jag hade hört att det var ett familjärt lopp och det kändes faktiskt ganska trevligt. Där fanns en hel del bekanta ansikten och det var ett 70-tal startande med en handfull som skulle springa 100 km. Jag och Johan (som gjorde sin officiella ultra-premiär) hade bestämt att vi skulle hålla ihop och vi gick ut i lugnt tempo. Som vanligt, gå uppför och röra på oss hela tiden. Efter en stund hann vi ifatt Ola och Peter och precis när vi såg Ola ta av sig jackan kom en regnskur. Det var alltså Olas fel om det skulle regna under dagen. Men, regnet uteblev och tvärtom tittade solen fram lite då och då. Tack Ola. Vi fyra sprang ihop resten av loppet och nu mot första stationen med vatten och energi. Stationerna skulle komma tätt, ungefär en mil mellan varje.

När vi kom fram till första stationen förstod jag plötsligt vad folk hade pratat om. Där stod ett stort tunneltält rest, med värme och värsta fika-buffén. Det var knappt att vi ville ta oss därifrån. Det var frukt, godis, chips, vatten och lite annat, men framförallt otroligt trevliga funktionärer. Detta var ett genomgående tema. Efter ungefär 20 km kände jag att detta skulle bli en tung resa. Benen började redan bli trötta, höften började stelna och det kändes tungt. Vi började också bli hungriga. Det pratades om schnitzel, korv med bröd, hamburgare, olika bakverk och alla möjliga kombinationer av mat. Som tur var kom station nummer två rätt snabbt. Det var vid Nyrups Osteria och det var precis så bra som det låter. Det var, förutom det vanliga tilltugget, en massa ost att äta. Här stannade vi en stund. Här hinkade vi i oss varm blåbärssoppa och mängder med ost. Det satt riktigt bra. Återigen funktionärerna. Vilka hjältar! När vi väl kom iväg flöt det på bättre, men inte så hemskt länge för mig. Kroppen kändes otroligt sliten.

Kontrollstationerna var helt underbara att komma till. Vilken service. Vilken energi. Vilken värme (foto: Ola Örnberg)
Paus vid Nyrups osteria. Här hängde vi lite längre än vi behövde tror jag nog. (foto: Ola Örnberg)
Makalöst fina omgivningar.

För att summera loppet efter osterian kan man säga att det var ett hyfsat tempo, men med ganska stor ansträngning fram till det var c:a 15 km kvar. Då plötsligt högg det till i knäet. Samma knä som hade gjort liv ifrån sig i slutet av Kullamannen. Förmodligen hade inte återhämtningen varit tillräcklig. Efter det blev det gå och springa om vartannat och framme vid sista kontrollen med 11 km kvar var det riktigt tungt att ta sig fram. Väl där fick jag lite massage av en sjukvårdare som var underbart hjälpsam (som alla funktionärer, har jag sagt att de var i världsklass?) och smärtan släppte. Jag bestämde mig för att köra vidare och sjukvårdaren instämde. 11 km skulle jag ju kunna gå om det var så. Knäet höll utan smärta i c:a 3 km, sedan var det kört. Efter det var det rent smärta att ta sig fram. Jag minns inte så mycket från slutet förrän jag kom till stationen i Tjörnarp och linkande tog mig i mål vid församlingshemmet. 7 h och 22 min. Nu blir det vila fram till februari!

Det var lerigt och blött i markerna, Peter, Thomas och Johan står med blöta skor. (Foto: Ola Örnberg)
I längtan efter fika glömde jag mina leriga skor i omklädningsrummet. Någon vänlig själv tog en bild av dem och tog hand om dem. Nu är de snart hemma hos mig igen. Dessutom ryktas det om att de är tvättade. Hallå! Fattar ni hur familjärt detta är!?!


Jag vill sammanfatta Tjörnarparen såhär. Personligen och löpmässigt sög det. Kroppen var sliten och det var sjukt jobbigt. Men, jag tog mig runt. Själva loppet var lerigt och blött i en av Skånes absolut finaste natur. Precis så som jag älskar när det är. Stämningen hos löparna var otroligt familjär, vilket det ofta är bland denna grupp av människor. Många gjorde sin ultra-premiär och jag kan inte tänka mig ett bättre lopp att göra sin premiär på. Johan, Ola och Peter gjorde riktigt fina premiärer och det kändes som det var jag som sinkade dem. Dessutom hade vi en stor del av loppet sällskap med Thomas som också gjorde premiär. Han började springa för c:a 2 månader sedan! Fatta vilken prestation. Imponerande. När det gäller arrangemanget finns det bara ett sätt att beskriva det, världsklass. Det finns inga andra ord. Lars Hector med alla de människor runt sig som skapat Tjörnarparen har verkligen lyckats skapa ett helt enastående lopp. Kringarrangemanget med omklädningsmöjligheter innan, kontrollerna utmed banan, drickan och tilltugget på stationerna, omklädning med dusch och bastu efter, fika i församlingshemmet med mackor och kaffe efter loppet. Ja, allt med loppet är bara enastående.

Bästa Finnisher-tröjan ever? Den fick jag slita hårt för, men det var det värt!


Ett stort tack till alla funktionärer som gjorde vår dag och tack till alla medlöpare för att ni bidrar till den underbar community som ultra-communityn är. Och Lars Hector. Tack!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar