Tjörnarparen 50k

Egentligen skulle Kullamannen vara det sista loppet för året, men jag hade Tjörnarparen i bakhuvudet. Jag hade hört det namnet poppa upp lite här och var, så jag var rätt sugen. Sagt och gjort, när Johan anmälde sig hakade jag på. 50 km i de skånska skogarna dagen innan Lucia, vad kunde gå fel liksom?

Well, det började ju inte så bra. Jag lyckades skrapa ihop tre löprundor mellan Kullamannen och Tjörnarparen. Kanske inte världens smartaste drag. Men kroppen kändes i varje fall ok och jag har ju gjort det förr. Så tänkte jag. Stämningen i Facebook-gruppen hade hela tiden varit på topp och när start-kitet kom var jag säker på att detta skulle bli ett lopp att minnas. Så himla bra info! Nummerlapp, PM, inplastad karta, karta över Tjörnarp, allt man behöver. Den 12:e hoppade jag in i bilen kvart över sex på morgonen och begav mig. Jag hämtade upp mina mentorer David och Lupita (som jag verkligen ser upp till när det gäller att springa långt) i Malmö och sedan mot Tjörnarp. På plats bytte vi om i församlingshemmet och stämningen var lite avvaktande, men väldigt familjär bland löparna.

Inför starten. Alla noteras noggrant. Något som gjordes vid varje kontroll. 

 8.30 gick starten från stationen och vi lubbade iväg. En mulen morgon, utan vind och med mycket värme i våra hjärtan. Jag hade hört att det var ett familjärt lopp och det kändes faktiskt ganska trevligt. Där fanns en hel del bekanta ansikten och det var ett 70-tal startande med en handfull som skulle springa 100 km. Jag och Johan (som gjorde sin officiella ultra-premiär) hade bestämt att vi skulle hålla ihop och vi gick ut i lugnt tempo. Som vanligt, gå uppför och röra på oss hela tiden. Efter en stund hann vi ifatt Ola och Peter och precis när vi såg Ola ta av sig jackan kom en regnskur. Det var alltså Olas fel om det skulle regna under dagen. Men, regnet uteblev och tvärtom tittade solen fram lite då och då. Tack Ola. Vi fyra sprang ihop resten av loppet och nu mot första stationen med vatten och energi. Stationerna skulle komma tätt, ungefär en mil mellan varje.

När vi kom fram till första stationen förstod jag plötsligt vad folk hade pratat om. Där stod ett stort tunneltält rest, med värme och värsta fika-buffén. Det var knappt att vi ville ta oss därifrån. Det var frukt, godis, chips, vatten och lite annat, men framförallt otroligt trevliga funktionärer. Detta var ett genomgående tema. Efter ungefär 20 km kände jag att detta skulle bli en tung resa. Benen började redan bli trötta, höften började stelna och det kändes tungt. Vi började också bli hungriga. Det pratades om schnitzel, korv med bröd, hamburgare, olika bakverk och alla möjliga kombinationer av mat. Som tur var kom station nummer två rätt snabbt. Det var vid Nyrups Osteria och det var precis så bra som det låter. Det var, förutom det vanliga tilltugget, en massa ost att äta. Här stannade vi en stund. Här hinkade vi i oss varm blåbärssoppa och mängder med ost. Det satt riktigt bra. Återigen funktionärerna. Vilka hjältar! När vi väl kom iväg flöt det på bättre, men inte så hemskt länge för mig. Kroppen kändes otroligt sliten.

Kontrollstationerna var helt underbara att komma till. Vilken service. Vilken energi. Vilken värme (foto: Ola Örnberg)

Paus vid Nyrups osteria. Här hängde vi lite längre än vi behövde tror jag nog. (foto: Ola Örnberg)

Makalöst fina omgivningar.

För att summera loppet efter osterian kan man säga att det var ett hyfsat tempo, men med ganska stor ansträngning fram till det var c:a 15 km kvar. Då plötsligt högg det till i knäet. Samma knä som hade gjort liv ifrån sig i slutet av Kullamannen. Förmodligen hade inte återhämtningen varit tillräcklig. Efter det blev det gå och springa om vartannat och framme vid sista kontrollen med 11 km kvar var det riktigt tungt att ta sig fram. Väl där fick jag lite massage av en sjukvårdare som var underbart hjälpsam (som alla funktionärer, har jag sagt att de var i världsklass?) och smärtan släppte. Jag bestämde mig för att köra vidare och sjukvårdaren instämde. 11 km skulle jag ju kunna gå om det var så. Knäet höll utan smärta i c:a 3 km, sedan var det kört. Efter det var det rent smärta att ta sig fram. Jag minns inte så mycket från slutet förrän jag kom till stationen i Tjörnarp och linkande tog mig i mål vid församlingshemmet. 7 h och 22 min. Nu blir det vila fram till februari!

Det var lerigt och blött i markerna, Peter, Thomas och Johan står med blöta skor. (Foto: Ola Örnberg)

I längtan efter fika glömde jag mina leriga skor i omklädningsrummet. Någon vänlig själv tog en bild av dem och tog hand om dem. Nu är de snart hemma hos mig igen. Dessutom ryktas det om att de är tvättade. Hallå! Fattar ni hur familjärt detta är!?!

Jag vill sammanfatta Tjörnarparen såhär. Personligen och löpmässigt sög det. Kroppen var sliten och det var sjukt jobbigt. Men, jag tog mig runt. Själva loppet var lerigt och blött i en av Skånes absolut finaste natur. Precis så som jag älskar när det är. Stämningen hos löparna var otroligt familjär, vilket det ofta är bland denna grupp av människor. Många gjorde sin ultra-premiär och jag kan inte tänka mig ett bättre lopp att göra sin premiär på. Johan, Ola och Peter gjorde riktigt fina premiärer och det kändes som det var jag som sinkade dem. Dessutom hade vi en stor del av loppet sällskap med Thomas som också gjorde premiär. Han började springa för c:a 2 månader sedan! Fatta vilken prestation. Imponerande. När det gäller arrangemanget finns det bara ett sätt att beskriva det, världsklass. Det finns inga andra ord. Lars Hector med alla de människor runt sig som skapat Tjörnarparen har verkligen lyckats skapa ett helt enastående lopp. Kringarrangemanget med omklädningsmöjligheter innan, kontrollerna utmed banan, drickan och tilltugget på stationerna, omklädning med dusch och bastu efter, fika i församlingshemmet med mackor och kaffe efter loppet. Ja, allt med loppet är bara enastående.

Bästa Finnisher-tröjan ever? Den fick jag slita hårt för, men det var det värt!

Ett stort tack till alla funktionärer som gjorde vår dag och tack till alla medlöpare för att ni bidrar till den underbar community som ultra-communityn är. Och Lars Hector. Tack!

Race report - Kullamannen Himmel, Hav & Helvete

Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva en rapport på ett lopp som Kullamannen Ultra – Himmel, Hav & Helvete. Det finns liksom inga foto, texter eller berättelser som kan beskriva vad det innebär att springa det loppet. Det är ett slitet uttryck, men man måste uppleva det för att förstå.

Men, vi tar det från början. Jag har sprungit Kullamannen tre gånger tidigare, två gånger Svart bana (~13 km) och en gång Nordsidan (~24 km). Det var dags att anmäla sig till en vårultra och Kullamannen brukar gå i maj där man springer ca 30 km ganska plan mark från Ängelholm till Kullen och sedan en slinga på 24 km på berget. Det blir lagom. Trodde jag. De ändrade allt. De flyttade loppet den siste oktober och lade dessutom om banan. Tre varv på banan Dödens zon. Efter mina tidigare år på berget förstod jag att detta kommer bli en tuff resa. Men nu hade jag ju bestämt mig.

Natten innan start fick jag tre timmars sömn. Kroppen var i full beredskap för bataljen som skulle komma och kunde inte slappna av. Efter en snabb hotellfrukost stod jag vid starten klockan 7 på morgonen i Mölle hamn. Strategin för dagen var att klara första varvet på ca 3h 30min och därefter försöka hålla mig under 4h per varv. Planen var att ta det lugnt, gå i alla uppförsbackar (alla!), göra mitt eget lopp och framförallt njuta. Starten gick och vi lullade ut mot dagens äventyr. Under hela dagen visade sig Berget från sin absolut bästa sida, vindstilla, 11 grader och sol strilande genom ett tunt molntäcke. Detta väder i kombination med en färgsprakande bokskog gjorde allt till en magisk upplevelse.

Banan tog oss upp på berget för att sedan vända nedåt till andra sidan. Nedförsbacken slutade på en stenstrand. Det var här det började. Äventyret. Vi hoppade och klättrade längs stranden i c:a 1 km tills vi nådde Nimis och sen kom första klättringen uppåt. Detta är inga backar man springer upp för, det är faktiskt inte ens backar man kan fundera på att jogga upp för. Man klättrar, med händerna i marken eller tryckades på knäna för att klättra upp, upp, upp. 160 meter på c:a 1 km. Det säger lite om hur brant det är. Väl uppe var det dags att ta sig ner mot havet igen. Här kommer nästa klättring, väggen som tar en upp till Håkull. Från havsnivå till 190 meter på c:a 1 km distans. Alltså, ännu brantare. Och backen tar aldrig slut, den bara fortsätter, man rundar några buskar och tror att det är slut, men inte. Det bär uppåt, uppåt, uppåt. Här är första milen avklarad. På första varvet, med friska ben och en kropp full av energi tog detta nästan 2 timmar. Fattar ni, 2 timmar! I vanliga fall gör jag en mil i skogen på kanske 50 minuter. Det säger lite om terrängen. Tanken som snabbt slog mig var, ”hur ska detta gå nästa varv, för att inte tala om hur det ska går till på tredje varvet”. Nåja, en sak i taget.

Klättring längs stenstranden fram till Nimis och första riktiga klättringen.

Första klättringen efter Nimis. Det är brant, det är lite klättring, men det är otroligt roligt.

Andra klättringen, upp mot Håkull. Detta är precis i början, sen kommer rep som nästan är ett måste för att komma upp. 

Första branten upp mot Håkull avklarad. Bara 2/3 kvar. Upp, upp, upp.

Efter Håkull är det härlig löpning på väldigt tekniska stigar med mycket sten och rötter fram till Kullens fyr där man får en varvtid och kan fylla på vattenflaskorna. Efter fyren slänger man sig rakt ut för en rasbrant med lösa stenar och det blir ett ordentligt fall om man skulle tappa fotfästet. Det låter värre än vad det är och det är väldigt spektakulärt. Det ger en extra dimension till löpningen. 

Rasbranten ner från fyren var ett spännande inslag. Riktigt roligt och lite extra spänning blev det sista varvet på trötta ben och i mörker med pannlampans sken som enda ledstjärna.

Vägen tillbaka till Mölle hamn härifrån är trevlig. Kohagar, tekniska stigar, lite klippor att klättra igenom och några hundra meter asfaltslöpning innan man kommer in till första varvningen. Min tid på första varvet, 3h 30 min. Spot on time! Lite rökt makrill i magen, fylla på vattenflaskor och energidryck, fylla på med mat och godis och nya strumpor och sedan ut på varv två. Varv två minns jag inte så mycket ifrån. Jag sprang mest och pratade med andra löpare och med åskådare som undrade vad vi höll på med. Under detta varv blev jag också bjuden på en kopp kaffe av ett äldre par som hade picknick på en helt underbar plats precis bredvid en liten damm. Den koppen kaffe gjorde verkligen min dag. Kroppen och huvudet kändes bra. Det enda var att låren började ge sig till känna. De många nedförslöporna tar hårt på låren och knäna. Jag kände att det kunde bli en utmaning på tredje varvet, men det flöt på bra fram till andra varvningen. Väl inne vid min dropbag började dock kroppen och huvudet säga ifrån. Nu ville jag inte mer. Jag började få krampkänningar, de mörka tankarna kom och kroppen stelnade till. Jag fick lite hjälp av min underbara fru och några vänner att blanda energidrycken och fylla på påsen med nötter, några bitar makrill i magen och nya strumpor och sedan var det ut på varv tre. Nu ville jag verkligen inte mer. Det var med riktigt tunga ben jag lämnade Mölle hamn för tredje gången. Nu hade det gått ungefär 7h 30min. Så här länge hade jag aldrig varit på fötterna i sträck förut, men nu visste jag att det skulle gå vägen. Nu skulle jag bara ta mig runt.

Min prio på detta varv var att komma förbi den första milen innan det blev mörkt. Stenstranden och stigningarna upp från Nimis och upp till Håkull ville jag inte göra i mörker. Så, de första 7-8 km tryckte jag på lite extra för att hinna. Här hann jag upp ett par från Trosa, Louise och Thomas, som jag slog följe med. Jag och Louise kämpade båda med riktigt trötta ben, men vid minsta sträcka av plan mark satte Thomas igång att springa och drog oss med. Något jag så här i efterhand uppskattar mycket.  Vi tog oss förbi den värsta biten på banan och efter en stund fick vi plocka fram pannlamporna. Resten av varvet var det ömsom gå, ömsom springa som gällde. På de mer tekniska delarna gjorde rötter och stenar att det vi fick ta det ganska lugnt. Nu ville vi bara fram till fyren. Väl där kändes det som att vi var hemma. 6 km kvar och nu pressade vi ur det sista och sprang så mycket vi kunde. Med fyra kilometer kvar började mitt högra knä göra riktigt ont. Absolut inte ett knyst från knäet när vi gick, men vid första löpsteget sa det ifrån. Smärtan var dock inte av det dåliga slaget utan jag är övertygad om att det kom för att låren nu var helt slutkörda. Jag hade ingen kraft kvar i dem alls.

När vi nådde fram till asfalten som utgjorde de sista hundra meterna fram till mål kändes det helt underbart. Vi satte lite extra fart och ville in i mål. Väl där stod det en tapper skara med släktingar, vänner och arrangörer som hejade in oss den sista biten. Klockan stannade på 11h 38min.

Jag är helt galet nöjd med att jag har klarat detta, Kullamannen – Himmel, Hav & Helvete. Banan är brutal och fruktansvärt krävande. Men samtidigt är den helt underbar. Upplevelsen är enorm och det går inte att beskriva med ord.

Så här. Tycker du löpning är tråkigt? Träna då upp dig och spring Kullamannen Dödens zon. Det är ett varv på banan jag precis beskrivit. Om det är något du borde uppleva i livet så är det just det. Att springa den banan. Efter att du har gjort det förstår du vad löpning innebär, vad trail-löpning innebär, vad själva essensen i livet är. Man hittar den innersta kärnan i sig själv. Det är en helt makalös upplevelse som ingen kan ta ifrån en. Tack för att du gav mig denna resa Kullamannen!

Detta bältespännet fick vi slita hårt för. Men ligger det här hemma. Nu är resan upplevd.

Höjdprofilen på loppet. 

Nästa utmaning antagen

När anmälningen till Markusloppet öppnade i fjol var jag oerhört osäker på om jag skulle klara springa ett ultramaraton. Jag hade ju inte ens sprungit ett vanligt maraton och det längsta jag sprungit innan var en tremilsrunda, en gång. Jag sög på karamellen länge, men tog mig i kragen och anmälde mig. Facit har vi och det gick ju bra. Jag klarade det, om än med endast fem minuters marginal till maxtiden och som sista löpare in under maxtid. Men jag klarade det.

Lite småtrött efter ultrapremiären

Så, i år när anmälan öppnade funderade jag inte så mycket. Jag hade redan bestämt mig, ja, det gjorde jag faktiskt redan dagen efter jag sprungit loppet i fjol. Jag anmälde mig direkt. Jag har ju en sistaplats att försvara! Skillnaden mellan i fjol och i år är att min träningsmängd denna sommar har varit LÅNGT mycket mindre än förra året. Så, det finns ju visst tvivel om jag ska klara det i år. Jag inbillar mig dock att jag kommer klara det på att jag faktiskt är bra grundtränad och att jag nu vet vad som väntar. Jag springer inte in i det okända.

Sen känns det vissa dagar som om jag har fått någon slags hybris. I år velade jag mellan ”Nordsidan” och ”Himmel, hav och helvete”  på Kullamannen, jag fegade ur och tog Nordsidan, 24 kilometer i värsta terrängen. När jag kom i mål var jag ordentligt trött, men jag ville ha mer, jag ångrade att jag inte antagit ultradistansen. Så, i lördags när anmälan öppnade slängde jag mig på anmälningsknappen och fick en plats på ultran. I år har de dock förlängt ”Himmel, hav och helvete” till 60+ (alltså en mil längre än Markusloppet) och med 3000+ höjmeter(!). Det är en annan kaliber! Va f-n har jag nu gett mig in på? Det är rätt mycket höjdmeter alltså. Med tanke på att jag har typ 100m på min dagliga runda så lär jag få ligga i lite med backträningen i vinter. Men det ska gå, det ska det!

Nåväl. Efter avslutat instruktörsutbildningen har jag fått lite motivation till att styrketräna. Jag verkligen hatar styrketräning, så vi får se hur länge motivationen håller i sig, men kanske, kanske… men en sak är säker. Jag SKA klara Kullamannen. DNF is not an option!

Markusloppet

I lördags var det så dags. Markusloppet, min premiär på ultradistans. Förvisso hade uppladdningen varit sjukt dålig med en massa förkylningar som hindrat mig från att träna ordentligt sista tiden. Å andra sidan kanske det var välbehövligt med lite vila.

På plats vid Skryllegården var det lätt att börja prata med de andra. En otroligt familjär och trevlig stämning. Det fanns fler som aldrig gjort en ultra, en liten lättnad. Jag hade spanat in tiderna från 2012 och var helt bekväm med vetskapen att jag förmodligen skulle bli sist. Mitt mål var att fullfölja de 50 km och det skulle helst göras under maxtiden på 7 timmar. DNF (Did Not Finish) var alltså inte ett alternativ.

7 minuter till start. Skön och avslappnad stämning. 

9.15 var det pre-raceinformation. De hemmagjorda nummerlapparna åkte på, ryggsäckar och vätskebälte rättades till och stämning var på topp. 9.30 gick starten. De första 3 kilometrarna gick på en slinga i Skrylle för att sedan, åter uppe vid Skryllegården, vika ut på Skåneleden mot Genarp. Jag gick ut lugnt, jag hade ju trots allt bara sprungit 30 km tidigare som längst och det bara en gång. Sträckan mellan Skrylle och Björnstorp är otroligt vacker med bokskog och hagar. De första backarna kommer vid Knivsåsen efter Torna-Hällestad. Här hade jag hakat ihop med en tjej från Malmö som gjort några ultror tidigare och hennes mål var som mitt, att genomföra loppet under maxtiden, perfekt.

Väl i Björnstorp blev det asfalt och grusväg några kilometrar för att sedan övergå till Rommeleåsens sluttningar. Det är här det börjar. Det är här det känns i benen. Efter c:a 18 kilometrar kommer den brantaste stigningen på hela banan. Här går vi. På väg upp möter vi ledaren som kommer älgande nerför den nära lodräta backen.

”Hur långt har ni sprungit?” ropar han.

”C:a 18 km” svarar vi.

”Då har jag ungefär 15 km kvar. Bra!” svarar han och försvinner.

Ehh… Okej. Vi ligger lite efter täten dådå. Senare visar det sig att Henrik Orre, som vi mötte, vann på den makalösa tiden 3:28, en halvtimme snabbare än det gamla banrekordet (även tvåan och trean slog det gamla banrekordet).

Vi nådde toppen till slut. Denna var brantast, men nog inte jobbigast. 

Romeleåsen är vacker, men tar hårt på benen. Vi möter hela tiden deltagare som varit och vänt i Genarp. Stämningen är på topp och alla hälsar och hejar på varandra. Jag bara njuter. Detta är vad löpning handlar om. Vacker natur, trevliga människor och ett gemensamt mål som alla måste kämpa för att nå.

Jag, och min för dagen löppartner, når Genarp på 3:10. Kroppen känns oförskämt bra. Jag stoppade i mig två godisbitar och åt en ostmacka, en klunk Cola och sen bar det av igen, tillbaka samma väg.

Oförskämt pigg vid vändpunkten. Här på väg tillbaka mot Skrylle.

Efter vändningen tog det dock inte lång tid innan den där berömda väggen kom. Ungefär vid 3:30. Där var den och jag störtade rakt in i den. Kroppen la av, illamåendet kom och benen ville inte mer. Efter ungefär en timmes krigande gav jag nästan upp. Jag sa åt min följeslagare att hon kunde fortsätta utan mig. Jag var tvungen att vila. Jag satt mig i ett dike i Björnstorp och bara satt. Ungefär 10 minuter, sen var det bara upp på benen igen. Jag skulle inte ge upp så lätt. Ena foten före den andra. Efter en stund vaknade kroppen igen och jag kunde långsamt mala på. Malandet funkade fram till Torna-Hällestad och en skylt visade 5 km kvar. 

Klockan visade ungefär 6 timmar. Gött! 5 km på en timme kan jag ju klara genom att gå raskt. Trodde jag. Benen sa stopp. Frustration. Jag kände mig prima, men inte benen. De ville inte. Det blev en långsam lunk några meter, några steg gående, sen sitta på huk några sekunder. Några steg löpning, några steg gång, ner på huk. Så fortsatte det. Klockan gick och det blev en otrolig fight mot tiden. Sista backen upp mot Skryllegården. Jag skulle klara det, men skulle jag klara 7 timmar? Klockan? 6:50. Jag tror aldrig jag pressat mig kropp så hårt fysiskt förut. Jag svängde runt sista kröken och såg MÅL. Markus son Ruben kom springande mot mig med kamera och alla löpare klappade in mig i mål. Just i det ögonblicket kände jag mig oerhört lättad, glad och nöjd. Jag hade fixat det! 6 timmar 55 minuter! Min premiär hade varit mycket tuffare än jag väntat mig, men nu vet jag att jag kan. Ett stort tack till Lupita som jag hade följe med nästan hela loppet. Utan henne hade det varit mycket tuffare.

Arrangemanget var i toppklass! Jag skulle vilja sträcka mig till att det nog är det trevligaste lopp jag sprungit. Funktionärerna var inte många, men de fanns där hela tiden, kalas-fikan vid vändpunkten, atmosfären och kamratskapen, bansträckningen, priser till alla (jag fick för första genomförda ultra), det familjära, ja allt. Ett STORT tack till Markus och de andra i TeamCreate för att ni anordnar Markusloppet så bra. Jag misstänker att jag kommer stå på startlinjen nästa år också.  

Resultatlista hittar ni här.

Första ultradistansen!

Okej. Då var det gjort. Jag har anmält mig till mitt första ultralopp. Den 26 oktober är det dags för Markusloppet, 5 mil längs Skåneleden från Skrylle utanför Lund till Genarp och tillbaka igen.

Förra året sa jag till mig själv att jag skulle springa Markusloppet i år. När anmälan nu öppnade fick jag nästan kalla fötter. Är jag redo? Å andra sidan, kommer man någonsin känna sig redo? Det är bara att hoppa.

Tankarna är många. Jag har aldrig sprungit så långt och aldrig varit ute mer än i 3 – 3.5 timmar i sträck. Hur kommer kroppen reagera? Jag måste äta och få i mig mycket energi. Men hur mycket och vad? Vad packar man i ryggsäcken?

Att jag klarar det är jag övertygad om (det måste man vara) och tiden spelar absolut ingen roll. Det enda målet är att komma i mål och att göra det innan maxtiden på 7 timmar. Och det ska jag minsann klara av. 5.30 – 6 timmar siktar jag på. För att jag skulle anmäla mig till loppet hade jag två saker som jag ville fixa, en ny vätskeryggsäck och ett par nya trailskor.

Vattenryggsäcken jag har nu är en gammal Camelback som jag köpte för många år sedan för att ha när jag cyklade MTB. Det finns inga fickor att prata om och dessutom ser slangen ut som en mindre algodling. Efter att ha läst runt en hel del på nätet och tittat på en del recensioner på YouTube föll valet på en Ultraspire Surge. Den hade det jag letade efter. 2 liters vattensäck, plats för något extra klädesplagg som jacka och handskar, en stor ficka fram för näring, mobil, kamera och liknande och en ficka fram för t.ex. en liten flaska. Jag har inte fått den än och en recession kommer när jag testat den.

Ultraspire Surge (bild från www.trailcore.com)

Trailskor har jag inga. Jag fick ju slänga mina Merrell Sonic Glove som jag slet ut i somras och mina Vivobarefoot Stealth som jag köpte är uteslutande asfaltskor med helt plan sula (som för övrigt är de bästa skor jag haft). Det har gått mycket pengar till löpningen sista tiden och ett par nya Trailskor finns inte riktigt med i årets budget. MEN, det löste sig fint ändå eftersom Roger på Fotkultur, som också är distributör av Vivobarefoot, var helt fantastisk och sponsrade mig med ett par Vivobarefoot Breatho Trail. Det är i stort sett samma sko som Vivobarefoot Stealh, men med mer skydd för foten och framför allt bra dubbar. De har fått mycket bra betyg i tester av trailskor och jag kan knappt bärga mig att få komma ut och testa dem ordentligt. Även dessa kommer jag göra en recension av framöver.

Vivobarefoot Breatho Trail. 

Så, efter att ha köpt vattenryggsäck och blivit sponsrad med ett par skor är det liksom inte så mycket att orda om. Ta tjuren vid hornen och kör din första ultra påg. Dags att leverera. Jag misstänker att det kommer bli en del tjat om Markusloppet här framöver, men det får ni ta. 

Första ultradistansen?

Efter 6 år av ren smärta i knäna vid varje försök att springa bad Kristofer mig slänga skorna och läsa boken ”Born to run”. En bok som verkligen har gjort genomslag i löparvärlden. Boken är läsvärd på många sätt, den är bra skriven och är mer en skildring av ett äventyr än vad det är en bok om löpning. Grunden till mycket av det som står i boken bygger på människans utveckling från att resa oss upp på två ben till att bli jägare på savannen. Jag har doktorerat i evolutionär biologi och en fråga som snabbt poppade upp i huvudet när jag läste boken var, ”Hur f-n kan jag ha varit så korkad som gått på det här med dämpning och hälisättning alla dessa år?”. Nu är det i och för sig inte så konstigt eftersom detta inte är något jag funderat på förut. Dock föll bitarna på plats när jag adderade mina knäskador till min kunskap om evolutionsbiologi.  Det är egentligen inte något märkligt, mest helt logiskt.

Hur som helst. Jag slängde skorna med gott samvete i september 2011. Sen blev det fyra månader med barfotalöpning på Malmös vintriga gator och det blev nästan en hallelujaupplevelse för mig. Inte ens en liten tendens till onda knän. Jag började långsamt, långsamt, kort, kort; 1000m, ökade till 1200m, ökade till 2500m o.s.v. I maj 2012 sprang jag Göteborgsvarvet (halvmaraton) och helgen det efter sprang jag Kullamannen (13km terräng) som ingång i Salomon Trail Tour. Den våren var starten på något mer, något som jag inte riktigt hade tänkt mig. Jag kikade på hösten och började fundera och fantisera om ultradistanser. Jag hittade Markusloppet på 50km i oktober, men kände väl att jag inte skulle pusha för mycket. Dock sa jag till mig själv att jag skulle göra Makusloppet 2013. Jag läste på många ställen att man inte ska göra ett maraton innan man gör sitt första ultra eftersom det då blir så psykiskt jobbigt efter 4 mil. Jag intalade mig att det var en bra strategi.

I våras stod jag åter på startlinjen på Kullamannen, 13km och några veckor senare stod jag i nummerlappskön utanför Kristianstad för att springa 21km i ytterligare en del i Salomon Trail Tour. Det var vårens lopp. Nu sitter jag här och funderar på om jag ska ge mig på det eller inte, ultradistanserna. Markusloppet i oktober, 50km. Det är lite skrämmande. Klarar jag av det? Klart jag gör! Borde jag inte springa ett maraton först? Nä, det var ju en bra strategi att inte göra det kom jag överens med mig själv om förra året. Vad är det värsta som kan hända? Att jag måste bryta? Bryta finns dock inte i min vokabulär. Men det kanske är en brist att vara för tjurskallig? Är jag tillräckligt tränad? Det är ändå 50km terräng. Jo, det är jag nog, men 50km… jo… nä… eller… ska jag?