Första ultradistansen!

Okej. Då var det gjort. Jag har anmält mig till mitt första ultralopp. Den 26 oktober är det dags för Markusloppet, 5 mil längs Skåneleden från Skrylle utanför Lund till Genarp och tillbaka igen.

Förra året sa jag till mig själv att jag skulle springa Markusloppet i år. När anmälan nu öppnade fick jag nästan kalla fötter. Är jag redo? Å andra sidan, kommer man någonsin känna sig redo? Det är bara att hoppa.

Tankarna är många. Jag har aldrig sprungit så långt och aldrig varit ute mer än i 3 – 3.5 timmar i sträck. Hur kommer kroppen reagera? Jag måste äta och få i mig mycket energi. Men hur mycket och vad? Vad packar man i ryggsäcken?

Att jag klarar det är jag övertygad om (det måste man vara) och tiden spelar absolut ingen roll. Det enda målet är att komma i mål och att göra det innan maxtiden på 7 timmar. Och det ska jag minsann klara av. 5.30 – 6 timmar siktar jag på. För att jag skulle anmäla mig till loppet hade jag två saker som jag ville fixa, en ny vätskeryggsäck och ett par nya trailskor.

Vattenryggsäcken jag har nu är en gammal Camelback som jag köpte för många år sedan för att ha när jag cyklade MTB. Det finns inga fickor att prata om och dessutom ser slangen ut som en mindre algodling. Efter att ha läst runt en hel del på nätet och tittat på en del recensioner på YouTube föll valet på en Ultraspire Surge. Den hade det jag letade efter. 2 liters vattensäck, plats för något extra klädesplagg som jacka och handskar, en stor ficka fram för näring, mobil, kamera och liknande och en ficka fram för t.ex. en liten flaska. Jag har inte fått den än och en recession kommer när jag testat den.

Ultraspire Surge (bild från www.trailcore.com)

Trailskor har jag inga. Jag fick ju slänga mina Merrell Sonic Glove som jag slet ut i somras och mina Vivobarefoot Stealth som jag köpte är uteslutande asfaltskor med helt plan sula (som för övrigt är de bästa skor jag haft). Det har gått mycket pengar till löpningen sista tiden och ett par nya Trailskor finns inte riktigt med i årets budget. MEN, det löste sig fint ändå eftersom Roger på Fotkultur, som också är distributör av Vivobarefoot, var helt fantastisk och sponsrade mig med ett par Vivobarefoot Breatho Trail. Det är i stort sett samma sko som Vivobarefoot Stealh, men med mer skydd för foten och framför allt bra dubbar. De har fått mycket bra betyg i tester av trailskor och jag kan knappt bärga mig att få komma ut och testa dem ordentligt. Även dessa kommer jag göra en recension av framöver.

Vivobarefoot Breatho Trail. 

Så, efter att ha köpt vattenryggsäck och blivit sponsrad med ett par skor är det liksom inte så mycket att orda om. Ta tjuren vid hornen och kör din första ultra påg. Dags att leverera. Jag misstänker att det kommer bli en del tjat om Markusloppet här framöver, men det får ni ta. 

Att springa långsamt

Jag har dragit ner mängden löpning ordentligt de senaste veckorna. På semestern kände löpning fantastisk och den blev många mil i löpskorna. Det blev löpning om minst en mil om dagen. Nu får kroppen vila lite, även om jag håller fast vid löpning minst varannan dag.

En av de svåraste sakerna jag vet är att gå ut och ta en lugn löptur med låg intensitet. Jag dras allt som oftast med och tittar gärna på klockan. Det finns teorier om att man bör träna på 50%-60% av sin maxpuls, speciellt när man tränar för långa distanser. Det ligger mycket i det eftersom det är i detta spann vi förbränner mest fett och inte så mycket socker. När vi kommer upp i högre puls är det socker som står för merparter av energitillskottet. Ska man springa långt är det fettförbränning man måste förlita sig på till stor del och det gäller att kroppen har ”lärt sig” använda fettet på ett effektivt sätt.

Oj, utsvavning. Att springa långsammare ja. Det är riktigt svårt för mig. Igår gav jag mig dock ut och sprang 6 kilometer i lugnt tempo. Jag har ingen pulsklocka så jag får använda andra knep. Ett sådant, som jag använda under löpturen igår är att andas genom näsan. Gör man det går det långsammare, eller rättare sagt, går det för fort märker man det väldigt tydligt. Tänkte testa detta ett par gånger till 1-2 gånger i veckan för att känna hur det känns. Ett tips om man ska testa detta är dock att ta med snorpapper!

Första ultradistansen?

Efter 6 år av ren smärta i knäna vid varje försök att springa bad Kristofer mig slänga skorna och läsa boken ”Born to run”. En bok som verkligen har gjort genomslag i löparvärlden. Boken är läsvärd på många sätt, den är bra skriven och är mer en skildring av ett äventyr än vad det är en bok om löpning. Grunden till mycket av det som står i boken bygger på människans utveckling från att resa oss upp på två ben till att bli jägare på savannen. Jag har doktorerat i evolutionär biologi och en fråga som snabbt poppade upp i huvudet när jag läste boken var, ”Hur f-n kan jag ha varit så korkad som gått på det här med dämpning och hälisättning alla dessa år?”. Nu är det i och för sig inte så konstigt eftersom detta inte är något jag funderat på förut. Dock föll bitarna på plats när jag adderade mina knäskador till min kunskap om evolutionsbiologi.  Det är egentligen inte något märkligt, mest helt logiskt.

Hur som helst. Jag slängde skorna med gott samvete i september 2011. Sen blev det fyra månader med barfotalöpning på Malmös vintriga gator och det blev nästan en hallelujaupplevelse för mig. Inte ens en liten tendens till onda knän. Jag började långsamt, långsamt, kort, kort; 1000m, ökade till 1200m, ökade till 2500m o.s.v. I maj 2012 sprang jag Göteborgsvarvet (halvmaraton) och helgen det efter sprang jag Kullamannen (13km terräng) som ingång i Salomon Trail Tour. Den våren var starten på något mer, något som jag inte riktigt hade tänkt mig. Jag kikade på hösten och började fundera och fantisera om ultradistanser. Jag hittade Markusloppet på 50km i oktober, men kände väl att jag inte skulle pusha för mycket. Dock sa jag till mig själv att jag skulle göra Makusloppet 2013. Jag läste på många ställen att man inte ska göra ett maraton innan man gör sitt första ultra eftersom det då blir så psykiskt jobbigt efter 4 mil. Jag intalade mig att det var en bra strategi.

I våras stod jag åter på startlinjen på Kullamannen, 13km och några veckor senare stod jag i nummerlappskön utanför Kristianstad för att springa 21km i ytterligare en del i Salomon Trail Tour. Det var vårens lopp. Nu sitter jag här och funderar på om jag ska ge mig på det eller inte, ultradistanserna. Markusloppet i oktober, 50km. Det är lite skrämmande. Klarar jag av det? Klart jag gör! Borde jag inte springa ett maraton först? Nä, det var ju en bra strategi att inte göra det kom jag överens med mig själv om förra året. Vad är det värsta som kan hända? Att jag måste bryta? Bryta finns dock inte i min vokabulär. Men det kanske är en brist att vara för tjurskallig? Är jag tillräckligt tränad? Det är ändå 50km terräng. Jo, det är jag nog, men 50km… jo… nä… eller… ska jag? 

Stiglöpning

Idag var vi ett litet gäng i löpgruppen som samlades i Bökeberg utanför Svedala och sprang lite stigar. Rundan var ~6 km lång och det blev två grupper av löpare, en lite snabbare och en lite långsammare. Alla nivåer ska ju kunna vara med på våra turer.

Redan efter c:a 300 meter startar skönheten med en härlig liten damm.

Stockar, stigar och sjöar med näckrosor.

Vi samsas med MTB-åkarna. De är bra på att göra löpstigar. 

Att springa i terrängen är riktigt roligt. Det är så mycket mer än löpning. Rötter, stenar, stockar, lågt hängande grenar, backar och härliga intryck. Det ger verkligen en extra dimension till löpningen. Jag och en av de andra springer barfotalöpning och vi är rörande överens om att löpningen aldrig varit så rolig och så givande mentalt som det är sedan den dagen vi slängde våra traditionella löpskor och började springa på det sättet som våra kroppar är utvecklade att göra genom många decenniers evolution.

Nästa gång kanske även du hänger med ut på stigarna? Titta in på gruppen på Facebook, evenemangen kommer upp där.

Spring med hjärtat!

Barfotaskor

När jag började springa barfota körde jag fyra månader helt utan skor, men i januari 2012 blev det lite för kallt och jag fick låna ett par Fivefingers KSO av Kristofer (som också var den som bad mig kasta mina traditionella löparskor). Jag testade dem ett par veckor och blev förtjust. Jag köpte så mina första barfotaskor, ett par Fivefingers Komodo Sport. Jag sprang med dessa ett tag, men tyckte greppet var för dåligt när jag sprang i skogen och några veckor senare införskaffade jag ett par Merrell Sonic Glove.

Dessa skor var med mig under hela uppbyggnadsfasen och tillsammans har vi avverkat många mil. I Juni i år gav de dock Fivefinger-skorna upp och i Juli gav Merrell-skorna upp. Båda med rejäla hål i sulor (Merrell) och textil (Fivefinger). De fick sin sista vila.

Mina Merrell Sonic glove har gjort sitt.

Mina Fivefinger Komodo har gjort sitt.

Nya skor skulle införskaffas och med lite mer kunskap och erfarenhet i bagaget begav jag mig till Fotkultur i Malmö. På plats fick jag testa ett par Vivobarefoot Stealth. Vilken sko! Mjuk, följsam och med en sensabilitet som slog allt annat jag provat. Mycket närmre barfotakänslan kan man nog inte komma samtidigt som man skyddar foten. Detta är en ren asfaltsko och något grepp förväntar jag mig inte i terrängen. Dock har Vivobarefoot gjort en trailsko i samma utförande, Vivobarefoot Breatho. För mig kommer det med stor sannolikhet bli framåt vintern när traillöpning börjar ordentligt för mig. Dock ska min nya Stealh-sko testas ordentligt först.

Mina nya Vivobarefoot Stealth. Testade tre gånger än så länge med riktigt bra resultat.

Vad springer du med för skor?

Startup

Okej. Vi sparkar igång den här bloggen då. Jag vet inte hur frekvent det kommer skrivas eller om vad riktigt än. Det enda som är helt säkert är att det kommer handla om löpning och framför allt kommer det handla om löpning med tekniken som kallas ”natural running” (eller barfotalöpning, minimalistisk löpning eller arkaisk löpning som det också kallas).

Jag började springa med någon sorts intresse för löpning när jag var ungefär 6 – 7 år gammal. Det var pappa som var den stora idolen (såklart). Han tränade för Malmö maraton. Sedan dess har ett av mina mål i livet varit att springa ett maraton. Jag har sedan dess löptränat mycket, men mycket mer än 10km har jag sällan kommit upp till, mycket därför att kroppen alltid började göra ont efter det.

För ungefär sex år sedan sa mina knän stopp och jag kunde inte springa en meter. Under den värsta perioden kunde jag knappt gå i trappor. Jag var då 28 år gammal. Jag avverkade många läkare och sjukgymnaster och lyckades till sist komma upp till att springa 5 långsamma och smärtsamma kilometrar. Mer är 5 kilometer gick helt enkelt inte.

I sepember 2011 kom dock en av mina närmsta vänner med ett förslag. Dumpa skorna och läs boken ”Born to run”. Sagt och gjort. September, oktober, november och december 2011 blev fyra månader med löpning barfota på Malmös vintriga gator. Efter det har det bara flutit på. I maj 2011 sprang jag Göteborgsvarvet och helgen därpå Kullamannen båda helt utan minsta känning någonstans i kroppen.

Jag är inte den enda som upplevt detta, men upplevelsen jag fick var nästan religiös. Min vision nu är att springa ett internationellt bergsultramaraton, men första målet i närtid är att springa ett maraton.

Så, häng med på min resa. Den kommer innehålla lite om min historia och erfarenheter, lite om människans evolution (doktor i evolutionsbiologi, så jag kan inte låta bli), löpteknik, träning, tankar men kanske framför allt och MYCKET hjärta.