Tiden springer iväg för mig. Det är nu ungefär fem veckor
kvar till Markusloppet. Jag bestämde mig för att spana lite i terrängen där
loppet ska gå och gav mig ut för att springa halva sträckan i lördags.
Markusloppet går från Skrylle (utanför Lund), längs Skåneleden, till Genarp.
Väl i Genarp vänder man och springer samma väg tillbaka igen. Det tilltalar mig
eftersom man på tillbakavägen har bra koll på var man är. Turen är väldigt
trevlig tur med fina omgivningar.
Mycket hagar med kor. Nära naturen. |
Uppför så det heter duga. Jag lovar, bilden ger ingen rättvis känsla av backen. |
Stegen över krönet gav oss känslan av att vara "On the top of the world". |
Vi nådde så småningom fotbollsplanerna i Genarp, trötta men
oerhört nöjda, efter 3h och 12 minuter. Ungefär 20 minuter långsammare än vad
jag räknade med. Min första tanke var dock, ”hur i h-e ska jag orka springa
samma väg tillbaka?”. Det är väl i detta skede den ”riktiga”
långdistanslöpningen börjar. Efter tre timmar kommer den berömda ”väggen”.
Energireserverna som kroppen lagrat sedan innan är uttömda och här gäller det
att inte ha snålat på intaget under löpningen. Det är också här den mentala
biten blir viktigare än benen. Benen rullar liksom på, men huvudet blir en mörk
fiende.
Efter turen mådde jag ruskigt illa. Jag gör ofta det efter
långa turer och jag vill tro att det beror på att jag äter för dåligt dagarna
innan som uppladdning och i detta fall fick jag i mig på tog för lite energi
under de 3 timmarna i löparskorna. Det är verkligen något jag måste tänka på
inför loppet. Det lustiga är att min löpning nu mer är en studie i kost än en
studie i träning. Märkligt.
Nåväl. Jag har målet 6 timmar. Det kommer bli svårt att
klara inser jag, men jag ska ge det en ordentlig chans. En sak är säker. Jag
ska klara det, DNF (did not finish) är inget alternativ på min första
ultramara!