torsdag 5 mars 2015

När vårsolen värmer andetagen

När man inte riktigt vill ut. Ut man drar sig lite för det. Det är strax över nollan. Sömnen har varit ganska dålig och man sitter kvar lite extra vid frukostbordet. Makrill, ägg, avokado, en bit ädelost, apelsinjuice och en kopp kaffe. Det drar lite i ögonen och man vet att man har strax över tre timmar i löpskorna. Man kommer vara trött och hungrig. Möjligen också frysa lite. Underställ och strumpor är på, resten ligger i en hög vid dörren jämte vattenryggsäcken med vatten, tunnbröd med avokado i, nötcreme, en banan och en extra tröja.

Jag avslutar frukosten trots allt. Drog på mig kläderna, ryggsäcken och skorna. Jag vet att det kommer vara skönt när jag väl kommer ut. Klockan hittar pulsbandet och får kontakt med satelliterna. De första stapplande stegen tas. Det är stelt och känns tungt. Kanske var två dagars vila efter förra veckans många kilometer inte nog? De första kilometerna är den enda tanken, ”kanske ska jag trots allt inte springa en långtur idag. Kanske räcker med halva sträckan”. Men, jag vet att det inte kommer bli så. Det är dags för långtur.

Efter någon kilometer kommer jag ut ur samhället och skogen och hagarna tar emot mig med öppna armar. Det börjar rulla på riktigt ordentligt. Dessutom i ett ganska bra tempo. Ska jag verkligen orka detta tempo hela vägen? Well, det återstår att se. Annars får jag väl springa långsammare sen.
Idag var det vår i luften. Friskt men ändå med löfte om värme. Vindjackan åkte av ganska fort. Första turen i år med bara underställströja och T-shirt. Av med mössa och handskar också. Solen värmer. Fåglarna far runt i skogen och kvittrar oavbrutet. Hjortarna och rådjuren tittar upp lite lojt på löparen som kommer och hoppas sen undan, mest för att de förväntas göra det.

Tät skog och öppna vyer. Min kärlek till ett varierande landskap.

Fikastopp efter halva vägen.

Vårsolen värmer varje andetag som varit kallt i vinter. 


Tre timmar och sju minuter senare stänger jag klockan efter 32 km och går in i trädgården. Jag sätter mig på en stol i solen och blundar. Jag andas djupt. Benen är trötta men lovar att de hade klarat mer.


Att hitta runners high händer inte jätteofta nu för tiden. När jag springer så mycket. Men när vårsolen värmer när benen bara flyter på längs stigar och grusvägar. Då infinner det sig. Det är då man förstår vad löpningen är.

onsdag 4 mars 2015

Löpning - balsam för själen

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. Allt ställs liksom på sin ända. Det är då löpningen är så fruktansvärt bra. Lätt, tillgänglig och fruktansvärt effektiv. När det är för mycket i huvudet, tankarna snurrar och man får liksom inte grepp om saker. När kroppen är spänd som en fiolsträng och varje anslag gör att man darrar till och tappar balansen. Då är löpningen så hemskt bra. Att ge sig ut på ett längre pass och bara låta benen rulla. Att inte tänka på annat är den rytmiska andningen. Kan man dessutom göra det efter mörkrets infall blir pannlampans ljuskägla en meditativ tunnel som bara fortsätter medan stigen rullar fram under en.

Men ibland funkar det inte att glida runt på långrundorna. Det är för mycket frustration i kroppen. Men se, även där kan löpningen hjälpa. På med skorna och ta kortrundan. Snabbt och hårt. Låt lungorna arbeta till den gräns där det känns som att de ska börja brinna och då trycker man till lite extra. Frustrationen försvinner med ansträngningen.

De grå dagarna.

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. För mig innebar det 4 stenhårda kilometer och backintervaller dagarna efter. Allt för att få ut energin och frustrationen. När det värsta var borta kände jag att det värsta var borta och det var bara att köra igång en lite tyngre träningsperiod. Det passar dessutom bra. Snart är det ju årets första lopp. Ekotrail Österlen. Efter det blir det mitt livs utmaning, Full Moon Race med sina 50 miles (~80km). Så… Den senaste veckan har det blivit upp mot 60km löpning, nästan allt i kuperad terräng. Benen kändes som spagetti och har fått två dagars vila nu. I morgon fortsätter det och morgondagen bjuder på 30km terränglöpning. Det är ändå konstigt hur mycket man kan se fram emot det. Att ta ut sig ordentligt. Att stundtals må lite dåligt. Men man vet. Man vet att det är den bästa medicinen som finns för kroppen. Att springa. Det vi älskar att göra.