När vårsolen värmer andetagen

När man inte riktigt vill ut. Ut man drar sig lite för det. Det är strax över nollan. Sömnen har varit ganska dålig och man sitter kvar lite extra vid frukostbordet. Makrill, ägg, avokado, en bit ädelost, apelsinjuice och en kopp kaffe. Det drar lite i ögonen och man vet att man har strax över tre timmar i löpskorna. Man kommer vara trött och hungrig. Möjligen också frysa lite. Underställ och strumpor är på, resten ligger i en hög vid dörren jämte vattenryggsäcken med vatten, tunnbröd med avokado i, nötcreme, en banan och en extra tröja.

Jag avslutar frukosten trots allt. Drog på mig kläderna, ryggsäcken och skorna. Jag vet att det kommer vara skönt när jag väl kommer ut. Klockan hittar pulsbandet och får kontakt med satelliterna. De första stapplande stegen tas. Det är stelt och känns tungt. Kanske var två dagars vila efter förra veckans många kilometer inte nog? De första kilometerna är den enda tanken, ”kanske ska jag trots allt inte springa en långtur idag. Kanske räcker med halva sträckan”. Men, jag vet att det inte kommer bli så. Det är dags för långtur.

Efter någon kilometer kommer jag ut ur samhället och skogen och hagarna tar emot mig med öppna armar. Det börjar rulla på riktigt ordentligt. Dessutom i ett ganska bra tempo. Ska jag verkligen orka detta tempo hela vägen? Well, det återstår att se. Annars får jag väl springa långsammare sen.

Idag var det vår i luften. Friskt men ändå med löfte om värme. Vindjackan åkte av ganska fort. Första turen i år med bara underställströja och T-shirt. Av med mössa och handskar också. Solen värmer. Fåglarna far runt i skogen och kvittrar oavbrutet. Hjortarna och rådjuren tittar upp lite lojt på löparen som kommer och hoppas sen undan, mest för att de förväntas göra det.

Tät skog och öppna vyer. Min kärlek till ett varierande landskap.

Fikastopp efter halva vägen.

Vårsolen värmer varje andetag som varit kallt i vinter. 

Tre timmar och sju minuter senare stänger jag klockan efter 32 km och går in i trädgården. Jag sätter mig på en stol i solen och blundar. Jag andas djupt. Benen är trötta men lovar att de hade klarat mer.

Att hitta runners high händer inte jätteofta nu för tiden. När jag springer så mycket. Men när vårsolen värmer när benen bara flyter på längs stigar och grusvägar. Då infinner det sig. Det är då man förstår vad löpningen är.