Löpning - balsam för själen

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. Allt ställs liksom på sin ända. Det är då löpningen är så fruktansvärt bra. Lätt, tillgänglig och fruktansvärt effektiv. När det är för mycket i huvudet, tankarna snurrar och man får liksom inte grepp om saker. När kroppen är spänd som en fiolsträng och varje anslag gör att man darrar till och tappar balansen. Då är löpningen så hemskt bra. Att ge sig ut på ett längre pass och bara låta benen rulla. Att inte tänka på annat är den rytmiska andningen. Kan man dessutom göra det efter mörkrets infall blir pannlampans ljuskägla en meditativ tunnel som bara fortsätter medan stigen rullar fram under en.

Men ibland funkar det inte att glida runt på långrundorna. Det är för mycket frustration i kroppen. Men se, även där kan löpningen hjälpa. På med skorna och ta kortrundan. Snabbt och hårt. Låt lungorna arbeta till den gräns där det känns som att de ska börja brinna och då trycker man till lite extra. Frustrationen försvinner med ansträngningen.

De grå dagarna.

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. För mig innebar det 4 stenhårda kilometer och backintervaller dagarna efter. Allt för att få ut energin och frustrationen. När det värsta var borta kände jag att det värsta var borta och det var bara att köra igång en lite tyngre träningsperiod. Det passar dessutom bra. Snart är det ju årets första lopp. Ekotrail Österlen. Efter det blir det mitt livs utmaning, Full Moon Race med sina 50 miles (~80km). Så… Den senaste veckan har det blivit upp mot 60km löpning, nästan allt i kuperad terräng. Benen kändes som spagetti och har fått två dagars vila nu. I morgon fortsätter det och morgondagen bjuder på 30km terränglöpning. Det är ändå konstigt hur mycket man kan se fram emot det. Att ta ut sig ordentligt. Att stundtals må lite dåligt. Men man vet. Man vet att det är den bästa medicinen som finns för kroppen. Att springa. Det vi älskar att göra.

Mot 2015

Så var det ett nytt år. På något sätt känns det alltid som en nystart. Förmodligen är det för att man stoppat sig full med mat och godsaker under jul och nyår och att man sen kommer ut ur koman för att på nytt få fart på saker som legat på is.

Året 2014 kändes lite som ett mellanår för mig när det gäller löpningen. Ambitionen med mitt löpande är ju att successivt öka distanserna som jag klarar springa och 2013 tog jag ju ett jättekliv från att ha sprungit en enda halvmara (Göteborgsvarvet) till att springa min första ultra på 50km.

Ska jag försöka summera löpåret 2014 så får det bli som följer, 1058 km löpning där målet var 1000 km, Kullamannen Nordsidan, 24 km, Salomon Trail Tour Kristianstad 21 km och Markusloppet, 50km (putsade tiden från i fjol med 20 minuter). Alla loppen genomförda och med med tider som är helt ok för mig. Summeringen får också innehålla att jag tog steget och blev löpinstruktör och påbörjade samarbetet med L9 Fitness i Skurup där jag under hösten haft tre workshops för löpare, en med fokus på de som skulle springa Toughest i Köpenhamn och två mer generella med fokus på löpteknik.

Jag är mycket nöjd med 2014. Jag har fått en stabilitet i min löpning och lärt mig otroligt mycket, så erfarenhetsmässigt kanske jag inte ska kalla det ett mellanår dock. Men det var då, vad händer nu? 2015?

Målen för 2015 har jag satt lite högre. Jag har spänt bågen ganska ordentligt. Det som är inplanerat just nu är

• 2015 km sprungna under året
• Ekotrail Österlen 21 km
• Full Moon Race 50 miles (denna är fortfarande lite inom parantes)
• Kullamannen ultra 60+ km och 3000 höjdmeter
• Salomon Trail Tour Kristianstad

Målen är lite högre än vad de varit innan. Jag tänker ta nästa steg och utöka längden på loppen. Kommer jag klara dessa mål? Jag har faktiskt ingen aning, men jag ska minsann ge allt för att det ska gå.

Har du satt upp några mål för 2015? Är det bra mål? Motiverar dessa målen dig i träningen?

Österlencirkeln med sprucken tå

För två veckor sedan sprang jag med pannlampa i mörkret längs Skånska sydkusten. Jag sprang och letade efter ett ställe att ta mig över en å som rann längs strandskogen. PANG! Plötsligt sparkar jag i en rot och riktigt känner hur min vänstra stortå går sönder.

Jodå, blå naglar, men förhållandevis lite smärta i tån. Hade jag klarat mig? Det gjorde ont en vecka efter och löpturen efter visade på att tån inte var 100 % kry. Typiskt jag som skulle springa Österlencirkeln med två ur Evorun-gruppen. Nåväl. Två dagar innan det var dags sprang jag 4 km i skogen med trailskorna och det kändes helt ok. Jag bestämde mig för att göra ett försöka och köra lördagens långpass.

Tre starka löpare på väg ut

Österlencirkeln är en rundvandring på Skåneleden och ska vara 34 km, en perfekt lördagstur. Vi startade i Brösarp och sprang turen moturs. Vi började med Brösarps backar, kom sen till Drakamöllans naturreservat, Hörröds kyrka, Christinehofs Ekopark, Andrarum, Hallamölla, Vantalängan och tillbaka till Brösarp. Jag, Johan och Daniel gav oss iväg och kroppen kändes riktigt bra, dock gjorde sig tån påmind efter bara 7-10 km någonting och efter 20 km märkte jag att något inte stod rätt till. Det gick energi åt än vanligt och det började kännas ordentligt i höger höft. Tekniken satt nog inte där och jag anar att jag kompenserade för min onda vänstertå, vilket gjorde ansträngningen på höger höft onödigt stor. När vi kom till Andrarum bestämde jag mig för att stanna och Johan och Daniel fick springa sista biten själv. Det är dumt att pusha för mycket.

Brösarps backar

Varierande stigar och omgivningar

Löpning i höstskrud. Hade varit underbart att ta ett varv till våren.

Turen är helt fantastisk. Varierande natur och varierad löpning. En del lite småtekniska passager, ganska kuperat, mycket skogsstig, en del grusväg och en bit asfalt. Jag visste sedan tidigare att det är fint runt Brösarp, men naturen var onödigt vacker på vissa ställen. Helt enkelt en runda jag varmt kan rekommendera. Väl i ”mål” visade klockorna på strax över 40 km, vilket är rätt mycket längre än angivet. De 6 km extra är mycket när man är inställd på något kortare. Det var mentalt jobbigt för Johan och Daniel som tidigare sprungit vars en mara som längst. Dock såg de friska ut när de kom i mål. Starkt jobbat! Jag hoppas vi tar turen igen till våren. Då blir det inte naturen i en gul/röd/brun höstskrud, utan i en ljusgrön prakt. Jag längtar redan lite.

Tån då? Well, den mår sådär. Jag misstänker att jag fått en spricka i den. Det får bli en tids vila från löpningen. Men, jag försöker se något positivt med det. Jag ska minsann se till att få lite styrketräning. 

Löpning utan blåsor

Förr undrade jag alltid vad folk höll på med. De fick blåsor på fötterna hela tiden. Det fick minsann inte jag. Nu är jag inte lika cool längre. De senaste två åren har de börjat dyka upp, speciellt på lill- och stortå, men även i sidorna på trampdynorna. Det är sällan när jag maler asfalt, utan ofta under trail-löpning och framför allt när det är vått ute. Det är ju inte så konstigt att det är så säger kloka människor och jag håller med.

Blåsor är dock en j-a gissel för löpare, ni vet själv. Det gör galet ont och det är väldigt svårt att fortsätta. Jag vill inte ha dem, speciellt inte på långturerna. Men så hittade jag lösningen, eller ja, något som hittills funkar riktigt bra. Tåstrumpor! Så enkelt.

Jag hade sådana på den tiden när jag sprang i seglar... förlåt, Fivefingers. När jag gjorde mig av med dessa hamnade mitt enda par tåstrumpor (vänta, jag ska bara lägga till det ordet i stavningsprogrammet) längst in i garderoben och där har de legat. Så var det en dag när en av medlemmarna i min löpgrupp började prata om det. Han hävdade att det varit riktigt bra att använda sådana, även i vanliga skor. Jag rotade så klart fram de gamla tåstrumporna ur garderoben och har testat dem på ett par längre turer nu, både på asfalt och i terrängen, i torrt och i vått väder. De är fantastiska!

Igår klickade jag helt sonika i två par och la dem i kundkorgen i webbutiken och nu fick jag dem i näven. Kanon. De blir testade på helgens långtur och har de vad som krävs får de vara med under Markusloppet den 25 oktober.

De strumpor jag har är av märket injinji och jag gillar dem skarpt.

Hampaproteinbars

Sedan förra året när jag började träna inför Markusloppet har jag testat lite olika saker att äta under tiden jag springer. För mig funkar inte geler, det är alldeles för sött och sliskigt. Dessutom är geler och sportdryck galet dyrt.

Jag har testat lite olika saker på långpassen; Runekakor, barnmat, vingummi, ägg, ostmackor, äpple, morot och nu kör jag lite på nötcreme. Jag klarar som sagt inte av om det är för sött, vilket gör att Runekakan går bort och nötcremen funkar precis i början på löpningen och när sötsuget sätter in. Oftast är jag sugen på riktig mat och inte helt sällan bröd, så ostmacka brukar funka.

Jag tänkte testa vidare och hittade ett intressant recept i en brittisk receptbok för vegetarianer (Frenkiel D. & Vindahl L., The Green Kitchen). Hampaproteinbars. Råa och bra ingredienser och inget fancy pancy som är omöjligt att hitta i Sverige. En välsorterad matbutik har alla ingredienser. Jag har ännu inte hunnit testa dessa under någon långtur, men räknar med att göra det snart. En del ingredienser är ganska dyra (jag har i och för sig inte letat runt så mycket), men priset lär hamna långt under färdiga powerbars som man hittar i handeln. Receptet (som är fritt översatt till svenska) är enkelt och ser ut så här:

Hampaproteinbars

Torrmix:

160 g pumpafrö

100 g riven kokos

80 g hampafrö

50 g hempaproteinpulver (eller mer hampafrö, vilket jag har)

Våtmix:

20 dadlar

90 ml kokosolja

30 g kakaopulver

1 tsk vaniljextrakt

40 g havregryn

2 tsk vallmofrö

Blanda allt i torrmixen i en matberedare/mixer och kör. Blanda inte för mycket för man vill ha lite struktur på det. Häll över till en skål.

Blanda alla ingredienser i våtmixenm i matberedaren/mixern (om inte mixern är stark nog för dadlarna kan man mosa dem först med en gaffel. Denna röra ska köras lite längre så det blir en puré.

Häll våtmixen i torrmixen, lägg i havregrynen och vallmofröna och blanda riktigt ordentligt. Här fick jag hälla i en matsked vatten för att få det att hänga ihop bättre.

Häll överallt i en form på c:a 18 x 28 cm där du lagt bakplåtspapper i. Jämna ut och tryck till ordentligt. Sätt in i kylen och låt stå i 30 minuter.

Ta ut formen och dela i bitar efter behag. Jag fick 14 bitar a 2 x 9 cm (jag tänker dela dessa på mitten för att ha med ut på löptur).

Enligt receptboken ska de hålla c:a en vecka i kylen.

Smeten uttryckt i formen

Lagom bitar, men får delas på två eller tre när de ska med ut på tur.

De blev riktigt goda, nu återstår bara att se hur de är att ha med sig. Annars är det ju alltid ett bra snack till förmiddags- eller eftermiddagsfikan. Eller kanske rent av en lunch.

Lycka till!