Race report - Kullamannen Himmel, Hav & Helvete

Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva en rapport på ett lopp som Kullamannen Ultra – Himmel, Hav & Helvete. Det finns liksom inga foto, texter eller berättelser som kan beskriva vad det innebär att springa det loppet. Det är ett slitet uttryck, men man måste uppleva det för att förstå.

Men, vi tar det från början. Jag har sprungit Kullamannen tre gånger tidigare, två gånger Svart bana (~13 km) och en gång Nordsidan (~24 km). Det var dags att anmäla sig till en vårultra och Kullamannen brukar gå i maj där man springer ca 30 km ganska plan mark från Ängelholm till Kullen och sedan en slinga på 24 km på berget. Det blir lagom. Trodde jag. De ändrade allt. De flyttade loppet den siste oktober och lade dessutom om banan. Tre varv på banan Dödens zon. Efter mina tidigare år på berget förstod jag att detta kommer bli en tuff resa. Men nu hade jag ju bestämt mig.

Natten innan start fick jag tre timmars sömn. Kroppen var i full beredskap för bataljen som skulle komma och kunde inte slappna av. Efter en snabb hotellfrukost stod jag vid starten klockan 7 på morgonen i Mölle hamn. Strategin för dagen var att klara första varvet på ca 3h 30min och därefter försöka hålla mig under 4h per varv. Planen var att ta det lugnt, gå i alla uppförsbackar (alla!), göra mitt eget lopp och framförallt njuta. Starten gick och vi lullade ut mot dagens äventyr. Under hela dagen visade sig Berget från sin absolut bästa sida, vindstilla, 11 grader och sol strilande genom ett tunt molntäcke. Detta väder i kombination med en färgsprakande bokskog gjorde allt till en magisk upplevelse.

Banan tog oss upp på berget för att sedan vända nedåt till andra sidan. Nedförsbacken slutade på en stenstrand. Det var här det började. Äventyret. Vi hoppade och klättrade längs stranden i c:a 1 km tills vi nådde Nimis och sen kom första klättringen uppåt. Detta är inga backar man springer upp för, det är faktiskt inte ens backar man kan fundera på att jogga upp för. Man klättrar, med händerna i marken eller tryckades på knäna för att klättra upp, upp, upp. 160 meter på c:a 1 km. Det säger lite om hur brant det är. Väl uppe var det dags att ta sig ner mot havet igen. Här kommer nästa klättring, väggen som tar en upp till Håkull. Från havsnivå till 190 meter på c:a 1 km distans. Alltså, ännu brantare. Och backen tar aldrig slut, den bara fortsätter, man rundar några buskar och tror att det är slut, men inte. Det bär uppåt, uppåt, uppåt. Här är första milen avklarad. På första varvet, med friska ben och en kropp full av energi tog detta nästan 2 timmar. Fattar ni, 2 timmar! I vanliga fall gör jag en mil i skogen på kanske 50 minuter. Det säger lite om terrängen. Tanken som snabbt slog mig var, ”hur ska detta gå nästa varv, för att inte tala om hur det ska går till på tredje varvet”. Nåja, en sak i taget.

Klättring längs stenstranden fram till Nimis och första riktiga klättringen.

Första klättringen efter Nimis. Det är brant, det är lite klättring, men det är otroligt roligt.

Andra klättringen, upp mot Håkull. Detta är precis i början, sen kommer rep som nästan är ett måste för att komma upp. 

Första branten upp mot Håkull avklarad. Bara 2/3 kvar. Upp, upp, upp.

Efter Håkull är det härlig löpning på väldigt tekniska stigar med mycket sten och rötter fram till Kullens fyr där man får en varvtid och kan fylla på vattenflaskorna. Efter fyren slänger man sig rakt ut för en rasbrant med lösa stenar och det blir ett ordentligt fall om man skulle tappa fotfästet. Det låter värre än vad det är och det är väldigt spektakulärt. Det ger en extra dimension till löpningen. 

Rasbranten ner från fyren var ett spännande inslag. Riktigt roligt och lite extra spänning blev det sista varvet på trötta ben och i mörker med pannlampans sken som enda ledstjärna.

Vägen tillbaka till Mölle hamn härifrån är trevlig. Kohagar, tekniska stigar, lite klippor att klättra igenom och några hundra meter asfaltslöpning innan man kommer in till första varvningen. Min tid på första varvet, 3h 30 min. Spot on time! Lite rökt makrill i magen, fylla på vattenflaskor och energidryck, fylla på med mat och godis och nya strumpor och sedan ut på varv två. Varv två minns jag inte så mycket ifrån. Jag sprang mest och pratade med andra löpare och med åskådare som undrade vad vi höll på med. Under detta varv blev jag också bjuden på en kopp kaffe av ett äldre par som hade picknick på en helt underbar plats precis bredvid en liten damm. Den koppen kaffe gjorde verkligen min dag. Kroppen och huvudet kändes bra. Det enda var att låren började ge sig till känna. De många nedförslöporna tar hårt på låren och knäna. Jag kände att det kunde bli en utmaning på tredje varvet, men det flöt på bra fram till andra varvningen. Väl inne vid min dropbag började dock kroppen och huvudet säga ifrån. Nu ville jag inte mer. Jag började få krampkänningar, de mörka tankarna kom och kroppen stelnade till. Jag fick lite hjälp av min underbara fru och några vänner att blanda energidrycken och fylla på påsen med nötter, några bitar makrill i magen och nya strumpor och sedan var det ut på varv tre. Nu ville jag verkligen inte mer. Det var med riktigt tunga ben jag lämnade Mölle hamn för tredje gången. Nu hade det gått ungefär 7h 30min. Så här länge hade jag aldrig varit på fötterna i sträck förut, men nu visste jag att det skulle gå vägen. Nu skulle jag bara ta mig runt.

Min prio på detta varv var att komma förbi den första milen innan det blev mörkt. Stenstranden och stigningarna upp från Nimis och upp till Håkull ville jag inte göra i mörker. Så, de första 7-8 km tryckte jag på lite extra för att hinna. Här hann jag upp ett par från Trosa, Louise och Thomas, som jag slog följe med. Jag och Louise kämpade båda med riktigt trötta ben, men vid minsta sträcka av plan mark satte Thomas igång att springa och drog oss med. Något jag så här i efterhand uppskattar mycket.  Vi tog oss förbi den värsta biten på banan och efter en stund fick vi plocka fram pannlamporna. Resten av varvet var det ömsom gå, ömsom springa som gällde. På de mer tekniska delarna gjorde rötter och stenar att det vi fick ta det ganska lugnt. Nu ville vi bara fram till fyren. Väl där kändes det som att vi var hemma. 6 km kvar och nu pressade vi ur det sista och sprang så mycket vi kunde. Med fyra kilometer kvar började mitt högra knä göra riktigt ont. Absolut inte ett knyst från knäet när vi gick, men vid första löpsteget sa det ifrån. Smärtan var dock inte av det dåliga slaget utan jag är övertygad om att det kom för att låren nu var helt slutkörda. Jag hade ingen kraft kvar i dem alls.

När vi nådde fram till asfalten som utgjorde de sista hundra meterna fram till mål kändes det helt underbart. Vi satte lite extra fart och ville in i mål. Väl där stod det en tapper skara med släktingar, vänner och arrangörer som hejade in oss den sista biten. Klockan stannade på 11h 38min.

Jag är helt galet nöjd med att jag har klarat detta, Kullamannen – Himmel, Hav & Helvete. Banan är brutal och fruktansvärt krävande. Men samtidigt är den helt underbar. Upplevelsen är enorm och det går inte att beskriva med ord.

Så här. Tycker du löpning är tråkigt? Träna då upp dig och spring Kullamannen Dödens zon. Det är ett varv på banan jag precis beskrivit. Om det är något du borde uppleva i livet så är det just det. Att springa den banan. Efter att du har gjort det förstår du vad löpning innebär, vad trail-löpning innebär, vad själva essensen i livet är. Man hittar den innersta kärnan i sig själv. Det är en helt makalös upplevelse som ingen kan ta ifrån en. Tack för att du gav mig denna resa Kullamannen!

Detta bältespännet fick vi slita hårt för. Men ligger det här hemma. Nu är resan upplevd.

Höjdprofilen på loppet. 

Nästa utmaning antagen

När anmälningen till Markusloppet öppnade i fjol var jag oerhört osäker på om jag skulle klara springa ett ultramaraton. Jag hade ju inte ens sprungit ett vanligt maraton och det längsta jag sprungit innan var en tremilsrunda, en gång. Jag sög på karamellen länge, men tog mig i kragen och anmälde mig. Facit har vi och det gick ju bra. Jag klarade det, om än med endast fem minuters marginal till maxtiden och som sista löpare in under maxtid. Men jag klarade det.

Lite småtrött efter ultrapremiären

Så, i år när anmälan öppnade funderade jag inte så mycket. Jag hade redan bestämt mig, ja, det gjorde jag faktiskt redan dagen efter jag sprungit loppet i fjol. Jag anmälde mig direkt. Jag har ju en sistaplats att försvara! Skillnaden mellan i fjol och i år är att min träningsmängd denna sommar har varit LÅNGT mycket mindre än förra året. Så, det finns ju visst tvivel om jag ska klara det i år. Jag inbillar mig dock att jag kommer klara det på att jag faktiskt är bra grundtränad och att jag nu vet vad som väntar. Jag springer inte in i det okända.

Sen känns det vissa dagar som om jag har fått någon slags hybris. I år velade jag mellan ”Nordsidan” och ”Himmel, hav och helvete”  på Kullamannen, jag fegade ur och tog Nordsidan, 24 kilometer i värsta terrängen. När jag kom i mål var jag ordentligt trött, men jag ville ha mer, jag ångrade att jag inte antagit ultradistansen. Så, i lördags när anmälan öppnade slängde jag mig på anmälningsknappen och fick en plats på ultran. I år har de dock förlängt ”Himmel, hav och helvete” till 60+ (alltså en mil längre än Markusloppet) och med 3000+ höjmeter(!). Det är en annan kaliber! Va f-n har jag nu gett mig in på? Det är rätt mycket höjdmeter alltså. Med tanke på att jag har typ 100m på min dagliga runda så lär jag få ligga i lite med backträningen i vinter. Men det ska gå, det ska det!

Nåväl. Efter avslutat instruktörsutbildningen har jag fått lite motivation till att styrketräna. Jag verkligen hatar styrketräning, så vi får se hur länge motivationen håller i sig, men kanske, kanske… men en sak är säker. Jag SKA klara Kullamannen. DNF is not an option!

Kullamannen och nästa mål

Kullamannen 2014 avklarad. Jag har sprungit det två gången tidigare och det är verkligen ett favoritlopp. Tidigare har jag sprungit svart bana (13 km), men i år blev det Nordsidan (21km), det som tidigare hette Dödens zon. Tankarna fanns att göra Himmel, Hav och Helvete (56km), men jag kände att jag inte ska pusha på för mycket med ultradistanserna. Det var som vanligt helt underbart och det var en rejält teknisk och utmanande bana. Kroppen var totalt slut efter loppet, som sig bör. Värst är nog allt backen upp på Håkull, den suger lite i benen om man uttrycker det så.

Mina Vivobarefoot Breatho Trail gjorde som vanligt ett bra jobb med sitt kick-ass grepp.

Sammanbiten innan start.

Upp, upp, upp. Många står och flämtar på vägen upp, med all rätt.

Ibland försvinner stigen liksom ner för en brant. Men det är bara att släppa på, sen blir det uppför.

Belöningen efter backen upp på Håkull är härlig, men det kostar på i benen.

Nu börjar dock uppladdningen för nästa lopp. Markusloppet. Det var tungt i fjol och jag undrade om jag skulle göra det igen, men det fanns egentligen inte några funderingar. Markusloppet blev jag lite kär i, inte bara för det fina namnet. Det är klart, det var min första ultra, ja, faktiskt min första distans över 30km. 

Målet i årets lopp är

• Klara loppet, alltså inte DNF.
• Klara mig under maxtiden som är på 7h
• Klara förra årets tid på 6h55min

Dessa tre mål känns absolut realistiska. Som vanligt är det svårt att få ihop tid att träna till ultralopp när man är småbarnsförälder, men det är också lite tjusningen med det hela. Själva loppet är en rejäl utmaning. Dock ska man inte förringa utmaningen i vardagen tiden innan, när man ska försöka hitta tid att träna. Men det ska nog gå.

Ambitionen är som i fjol. 10 - 12 km varje dag i 5 dagar, 1 dag med ett lite längre pass och en dag vila. Möjligen byter jag en av dagarna med 10-12km till intervaller, men det får vi se hur det blir med det. Dessutom är det träningsschemat lite av en utopi när man har små barn.  ;)

Kullamannen 2014

Då var det dags. Frukost innan det när iväg.

Idag beger vi oss mot Kullaberg för att ta oss an Kullamannen. Det loppet jag har sikte på hela hösten och vintern, ja egentligen hela året.

Kullamannen är speciellt. När man kommer till Kullaberg känner man en närvaro. Man är taggad som tusan och "i år ska jag minsann visa de där backarna". Man minns från förra året att det var ganska jobbigt, att det liksom var som om någon ville göra livet surt för en i spåret, men det måste ha varit en dålig dag. Man ställer sig på startlinjen och ger sig iväg. Då plötsligt kommer man ihåg!

Kullamannen står i sin trädgård och ler. Han är brutalt ärlig mot ens ignorans för naturens storhet. Efter ett tag känner man ben och kropp skrika "STANNA", men på Berget är det ingen som hör dig. Det är bara att vika ner huvudet och gneta vidare. Man har inget val, man får skylla sig själv, jag var inte ödmjuk nog.

Jag har sprungit Svart bana (13 km) två år tidigare, men i år blev det Dödens zon (20,1 km). Jag vet att det kommer bli jobbigt, riktigt jobbigt, men det kommer också bli underbart. Underbart vackert! Just ni pirrar det i benen, jag längtar efter starten 11.25, men jag tänker också ödmjukt på Kullamannen som står i sin trädgård och ler åt oss.