Ekotrail Österlen

Den 18 april är det dags för Ekotrail Öserlen. Ett nytt lopp som arrangeras ute på icke oväntat går av stapeln på Österlen i Skåne. Det finns två sträckor, 12 km+ och 21 km+. Joel Galy som startat det hela har gjort ett bra jobb med sponsorer, PR och koncept kring loppet. Platserna tog inte helt oväntat slut ganska fort.

Jag anmälde mig till loppet av tre anledningar. För det första har loppet en mycket bra inriktning vilket namnet skvallrar lite om, Ekotrail. Eko, som i ekologiskt. Tittar man på loppets miljöpolicy gillar jag framförallt de fyra första punkterna:

• Kollektivtransport från Malmö är inkluderat i startavgiften (buss)

• Evenemanget är fritt från engångsmuggar. Ja du läste rätt, vi ska inte servera en enda  engångsmugg.

• Alla deltagare får en väldigt smidig hållbar mugg, specialdesignad för idrottsevenemang.

• Nedskräpning under loppet = direkt diskvalificering 

Smaka bara på den första, busstransport ingår från Malmö. Sweet.

Den andra anledningen till att jag anmälde mig var för att det låg bra i tiden för att få ett lopp innan Kullamannen ultra. Tyvärr flyttades Kullamannen till oktober, men det är en annan historia. Den tredje, och kanske viktigaste anledningen, är att loppet går i en helt otrolig natur. Den går längs Verkån i Verkåns naturreservat. Man startar vid Christinehof där man springer en 3.5 km lång slinga för att sedan ge sig ut på en "riktiga" banan. Det första man kommer till är Alunbruket i Andrarum. Där ansluter man till Skåneleden som går längs Verkån hela vägen till Vantalängan (en bivack på Skåneleden nära Brösarp) och halvvägs dit springer man förbi Hallamölla. Hallamölla är en gammal kvarn som ligger vid ett helt enormt vattenfall, med skånska mått mätt. Väl vid Vantalängan springer man tillbaka igen, men denna gången följer man en annan led som också följer Verkån, men på andra sidan vattnet. 

Banan går i bokskog och terrängen är mer kuperad än vad man kan vänta sig i Skåne. Det är små stigar och väldigt trångt på sina ställen. Loppet ska bli grymt kul att springa. Det enda jag är lite nerväd för är att alla ska starta samtidigt. 500 löpare som ska fram på väldigt smala stigar. Man får väl ta spurten i början på den rullstolsanpassande 3.5 km-slingan i Christinehof så det inte är för många framför en när man kommer ut på de tekniska stigarna.

Jag har sprungit sträckan ett antal gånger tidigare och jag älskar verkligen terrängen; underlaget, naturen, kulturmiljön och hur kuperat det är. I söndags var vi ett gäng som gav oss ut för att provspringa sträckan. Jag och tre till som inte sprungit där tidigare sprang banan, minus de 3.5 km i parken. Det blev 17 väldigt fina kilometer. 

Jag ser fram emot den 18 april. Det ska bli väldigt roligt att se hur arrangemanget blir och det är alltid gött att få springa i Verkåns naturreservat. Det är lite av ett privilegium att ha så nära till det. Hoppas vi ses där!

Kullamannen 2014

Då var det dags. Frukost innan det när iväg.

Idag beger vi oss mot Kullaberg för att ta oss an Kullamannen. Det loppet jag har sikte på hela hösten och vintern, ja egentligen hela året.

Kullamannen är speciellt. När man kommer till Kullaberg känner man en närvaro. Man är taggad som tusan och "i år ska jag minsann visa de där backarna". Man minns från förra året att det var ganska jobbigt, att det liksom var som om någon ville göra livet surt för en i spåret, men det måste ha varit en dålig dag. Man ställer sig på startlinjen och ger sig iväg. Då plötsligt kommer man ihåg!

Kullamannen står i sin trädgård och ler. Han är brutalt ärlig mot ens ignorans för naturens storhet. Efter ett tag känner man ben och kropp skrika "STANNA", men på Berget är det ingen som hör dig. Det är bara att vika ner huvudet och gneta vidare. Man har inget val, man får skylla sig själv, jag var inte ödmjuk nog.

Jag har sprungit Svart bana (13 km) två år tidigare, men i år blev det Dödens zon (20,1 km). Jag vet att det kommer bli jobbigt, riktigt jobbigt, men det kommer också bli underbart. Underbart vackert! Just ni pirrar det i benen, jag längtar efter starten 11.25, men jag tänker också ödmjukt på Kullamannen som står i sin trädgård och ler åt oss.