fredag 30 maj 2014

Kullamannen 2014

Då var det dags. Frukost innan det när iväg.



Idag beger vi oss mot Kullaberg för att ta oss an Kullamannen. Det loppet jag har sikte på hela hösten och vintern, ja egentligen hela året.

Kullamannen är speciellt. När man kommer till Kullaberg känner man en närvaro. Man är taggad som tusan och "i år ska jag minsann visa de där backarna". Man minns från förra året att det var ganska jobbigt, att det liksom var som om någon ville göra livet surt för en i spåret, men det måste ha varit en dålig dag. Man ställer sig på startlinjen och ger sig iväg. Då plötsligt kommer man ihåg!

Kullamannen står i sin trädgård och ler. Han är brutalt ärlig mot ens ignorans för naturens storhet. Efter ett tag känner man ben och kropp skrika "STANNA", men på Berget är det ingen som hör dig. Det är bara att vika ner huvudet och gneta vidare. Man har inget val, man får skylla sig själv, jag var inte ödmjuk nog.

Jag har sprungit Svart bana (13 km) två år tidigare, men i år blev det Dödens zon (20,1 km). Jag vet att det kommer bli jobbigt, riktigt jobbigt, men det kommer också bli underbart. Underbart vackert! Just ni pirrar det i benen, jag längtar efter starten 11.25, men jag tänker också ödmjukt på Kullamannen som står i sin trädgård och ler åt oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar