Ekotrail Österlen - Det vackraste jag sprungit?

Ekotrail Österlen. Det sprang vi i lördags.

21 kilometer (22 enligt mina och mina compadres klockor) i en av Skånes, Sveriges och förmodligen världens finaste miljöer. Jag har sprungit en hel del lopp genom åren och på fler ställen än jag kan räkna. Detta var det vackraste och den mest fantastiska tur jag sprungit. Gick det bra för mig? Nja, inte jättebra. Min stukade fot från torsdagen gjorde sig smärtsamt påmind redan efter några kilometer och jag hade alldeles för mycket spring i benen i starten. Jag blev trött. Mycket trött. Men vad gör det. Jag fick mer tid att njuta.

Vi börjar med bansträckningen. Man kan inte hitta en finare sträcka tror jag. Starten gick vid Christinehof slott och där började vi med en 3.5 km slinga på underbara skogsvägar/stigar. Jag hade varit lite orolig innan. Alla skulle starta samtidigt och stigarna längs ån är rätt smala. Köbildning på gång? Nope. Det löste de första 3.5 kilometerna. Det var varmt, sol, vår i luften och stämningen var helt magisk bland löparna. Alla hade längtat efter detta. Det märktes. Mäktigt! 

Dags för start!

När vi åter var tillbaka vid slottet svängde vi ut på Skåneleden och följde Vekåns slingrande vatten hela vägen till Hallamölla. Skånes högsta vattenfall. Japp. Vi har vattenfall även i ”platta” Skåne. Där var första energidepån. Denna sprang jag förbi eftersom jag hade valt att ha vattenryggan på mig. Men funktionärerna och publiken hejade på fint. Efter Hallmölla korsade vi Verkån över en liten bro för att efter några hundra meter korsa ytterligare en ån. Denna gången utan bro. Ett vattenhinder! Bra där. Dock upptäckte jag att mina nya Merrellskor, förutom att de innehåller en hård rockplate, inte släpper ut vatten som kommit in. Det blev ett envetet klafsande vidare på Backaleden som också går längs Verkån, men på andra stranden till skillnad mot Skåneleden. Lurigt. Jag är van vid att mina steg inte låter när jag springer så jag höll på att bli tokig av vattnet som konstant lät i skorna. MEN, till sist var det borta. Vi följde Backaleden hela vägen till Vantalängan där energidepå nummer två var. Banan fram till nu hade gått i ganska kuperad terräng och på stigar som stundtals är lite tekniska. Omgivningarna på denna sträcka är helt magiska.

Vantalängan är vändpunkten. Nu är det dags att bege sig tillbaka mot Christinehof. Sista sträckan är exakt lika fin som sträckan ut. Här är det dock mer grusväg. Här ska man kunna springa på och plocka lite tid. Tyvärr kunde jag inte de denna gång p.g.a. av min fot som trilskades lite och eftersom jag inte lär mig och gick ut lite för hårt. Jag bestämde mig för att ta det lite coolt och njuta av turen. Det funkade hyfsat. Jag njöt, men pulsen envisades med att gå upp och det var stundtals rätt tungt (dagen efter kom en förkylning klampande så jag misstänker att den hade något med saken att göra). Hallamölla igen. Här plockade jag på mig några äpplebitar. Jag älskar äpple när jag springer. Ytterligare en gång trevliga funktionärer och fikande publik.  Underbart. Jag älskar alla funktionärer som ställer upp och stöttar i loppen. Vad skulle vi gjort utan dem? Inte sprungit en massa fina lopp i varje fall. Efter Hallamölla korsar man Verkån igen och följer Backaleden tillbaka mot Andrarum och vidare till Christinehof. Väl tillbaka vid slottet hade arrangörerna skojat till det lite och avslutade med två djävulska trappor. Eller ja, egentligen var de nog inte så höga och jobbiga, men det kändes så. Jag log, och njöt. Jag kunde inget annat. Runt slottet och in i mål. 2h8min. Gött. Två minuter under tiden jag hade satt upp som realistisk. Jag hade klarat under två timmar om foten inte envisats med att göra ont och om jag sprungit lite smartare och sparat lite energi. Men någon gång ska man väl lära sig och jag måste ju ha någon anledning att komma tillbaka. Vid upploppet fick jag vinka till döttrarna och världens bästa fru som orkar med att sitta en hel dag medan jag lufsar runt i naturen (för att inte prata om alla timmars träning man lägger i löparskorna). Väl inne i mål var det äpple från årets skörd och härlig, härlig must från Kivik.

Jag vet inte vad jag mer ska säga. Det absolut finaste loppet jag sprungit? Jajjemen! Bra stämning med alla löpare på topphumör? Absolut! Ett bra arrangemang som innebar minimalt med skräp och där allt funkade? Ja ja ja ja… (tror faktiskt bara det blev fyra säckar skräp, från 500 löpare, på 21 kilometer, coolt)

Jag kommer tillbaka. Jag måste. Man har nog inget val. Underbart lopp och ett STORT tack till arrangörerna, alla funktionärer och alla medlöpare. Och så klart alla ni som är med och supportar nära och kära som envisas med att lubba runt i naturen så vi blir helt slut. TACK!

Rockplate - Kompromissen från helvetet

Idag tog jag sista turen innan Ekotrail Österlen på lördag. 8 kilometer mys på stigarna i hemmaskogen. Jag gillar den rundan skarpt. Det är blandat med motionsspår, djurstigar, grusväg och obanat. Det är stundtals ganska teknisk löpning och stundtals kan man sträcka ut och testa farten i benen. Denna tiden på året är det dessutom helt fantastiskt att springa i skogen. Allt vaknar, fåglarna far som virvelvindar mellan buskarna för att rå om sina bo och ungar, knopparna börjar bli stora och bara väntar på att få slå ut och fylla luften med sin gröna vårkänsla och vitsipporna draperar marken med sin vit och gröna skrud. Fullkomlig mental njutning!

Hänförd av naturen

Turen gjordes i mina nya Merrell Trail Glove 3. Jag gillar skon, verkligen. Merrell sitter sjukt bra på foten och det känns liksom gött att ha den på foten. Inte riktigt som "mockasinen" Vivobarefoot, men å andra sidan köpte jag dem för att de skulle vara mer sko, ge lite mer skydd, och det gör de. I Trail Glove-skon sitter en så kallad "rockplate" eller ett genomtrampskydd. Det är en hård platta som sitter i sulan för att skarpa stenar och rötter inte ska göra ont i foten. På vissa skor kan man ta ut den, t.ex. i Altra-skorna, medan den är fast på andra, som t.ex. Inov-8 roclite och på Merrell-skon. När man springer på grusvägar med mycket sten är det riktigt skönt. Jag minns att jag önskade mig en rockplate i skon under Markusloppet under en viss sträcka som går längs en grusväg med mycket makadam. Efter typ 35 km gjorde stenarna så ont i foten att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det är helt enkelt skönt på lite längre turer när fotsulorna börjar bli trötta.

En underbar sko. Men inte med barfotakänsla.

Dock kommer "plattan" med en kompromiss som heter duga. Man tappar känslan totalt! Sedan jag började springa barfota 2011 har jag inte varit i närheten av att trampa fel. Foten känner av underlaget och justerar kroppsvikten därefter, vilket gör att man inte trampar fel. Foten sluter sig liksom runt stenar och rötter och känslan är total. Jag behöver inte ens fundera på det. Foten fixar det tillsammans med kroppen. MEN, detta plockar platten i skon bort totalt. Skon blir så klart mycket mer styv med en hård platta i sig och kan inte forma sig efter underlaget. Detta gör att alla ojämnheter ger direkt respons på ankeln. Ankeln har ingen kontakt med underlaget och kan inte justera kroppens vikt, det är bara foten som kan göra det när den får direkt feedback från underlaget.

Så, här har jag en kompromiss från helvetet. Det är ju så skönt att ha plattan i skon när det är grusväg och man lullar på, men det blir ren misär när man kommer in på mer tekniska partier. Det valet vill jag inte behöva göra!

Blir plattan mjukare med tiden (har bara sprungit ca 35 km med skorna)? Det återstår väl att se. Kanske är det jag som måste vänja mig och inte blint lite på att mina fötter gör jobbet? Fast det är ju det fötterna gör när jag ger dem möjligheten. De är ju grymma på just det! Platta i mina långtur- och ultraskor blir det nog inte. Det får bli en sko med lite mer myspys under foten i stället, kanske Inov-8 Race Ultra 270? Mina Merrell Trail Glove 3 får dock stanna trots plattan. De är grymt sköna att springa i och upp till 20 km verkar de funka fint. Det får bli en lite recension när jag hunnit testa dem lite mer.