Markusloppet 2014

Igår avverkade jag så mitt andra ultralopp, mitt andra Markuslopp. 50 km på Skåneleden i några av Skånes absolut finaste omgivningar. Loppet startar i Skrylle utanför Lund, man springer till Genarp på Skåneleden och tillbaka igen. Detta är en av delarna på Skåneleden som krossar alla myter om ett platt Skåne.

Markusloppet är ett ganska litet lopp; 60 löpare och med en fenomenal stämning. Det är många som känner varandra, men alla är otroligt inbjudande, hjälpsamma och stöttande. Markus och de andra i Team Create har skapat något riktigt unikt i detta lopp, enligt mig.

Jag har haft en helt värdelös uppladdning. Träningen har inte gått som förväntat i sommar. Som småbarnsförälder är det inte alltid jag som styr över tiden och långa timmar i löpspåret på helgerna fungerar oftast inte. De senaste veckorna har jag också dragits med en förkylning, vilket gjort att all löpning legat nere. Dessutom började det riva ordentligt i halsen kvällen innan och jag började bli tveksam till att springa överhuvudtaget. Jag ställde hoppet till te och whisky. På morgonen var halsontet borta och jag bestämde mig för att ge mig på löpningen.

Inför starten. Lätt duggregn och ganska kyligt.

 Första halvan av loppet sprang jag ihop med Rikard. Jämfört med mig är han en riktig ultraräv med sina 20 ultror i bagaget. Vi tog det ganska lugnt och rullade på med lagom fart hela vägen. Under året har jag testat lite med energiintag och vad kroppen gillar. Socker är helt uteslutet, precis som energidrycker och geler. Det funkar helt enkelt inte. Så, jag hade packat ner tunnbrödsrullar med smör, avokado och chiafrö. Mycket av dessa skulle ner i magen under de första 20 kilometrarna. De slank enkelt ner och skillnaden från i fjol när jag körde med mer sockerbaserade kakor var slående (speciellt senare i loppet). Jag hade också bestämt mig för att vara sparsam med drickandet i början av loppet.

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

Höst i Skåne är fantastiskt. Här i närheten av vändpunkten i Genarp.

Vi nådde vändpunkten i Genarp c:a 15 minuter tidigare än jag gjort året innan. Benen kändes ganska tunga, men kroppen kändes hyfsat pigg och mentalt var jag på topp. Den dåliga uppladdningen tror jag uppvägdes av ”erfarenheten” av loppet året innan. Vid vändpunkten blev det två klunkar kaffe och några tuggor av mina tunnbrödsrullar. Kalasfikan (som var sjukt lockande) av kladdkaka, godis, nötcreme och cola lät jag vara. Jag och Rikard vände tillbaka tillsammans med Oscar.

Kalasfika vid vändpunkten.

"Väggen" på väg hemåt. Den var extra tuff för Oscar med ett ont knä.

Det är nu utmaningen börjar. Förra året kom ett brutalt illamående efter 3.5 timme och jag var beredd på det. Men i år kom det aldrig. Dock kom dippen runt 4 timmar. Då började det ta emot ordentligt och benen sa verkligen ifrån. Då var vi uppe på åsen och de värsta uppförsbackarna hade vi lämnat bakom oss. Dock hade vi c:a 1 kilometer asfaltslöpning framför oss som tar riktigt hårt på psyket och på trötta ben. Det rullade dock på hjälpligt och jag hade bestämt mig för att vara i rörelse hela tiden. Med c:a 15 km kvar kom jag ifatt Oscar som hade fått lite försprång. Hans knä hade börjat krångla efter ett fall tidigare på banan. Efter detta var det en ordentlig kamp ensam med demonerna. Det är slitigt när man känner att benen är helt slut och tankarna på vad f-n man håller på med kommer. Jag springer och gäspar, det börjar göra ont lite här och var och hela mitt väsen har fått nog. Det är då man behöver gräva lite djupare, hitta glöden som driver en framåt. Det är också här man inser hur duktiga de andra löparna är som springer denna banan på 4 timmar. När man når Torna Hällestad ser man skylten ”Skryllegården 5 km”. Den är skön att se, , snart hemma. Samtidigt är det för mig otroligt tungt. De 5 kilometrarna är nämligen duktigt jobbiga med brutala uppförsbackar precis i slutet på banan. Undrar om det inte är typ 3 km uppför av de 5. Och då känns det att man har 45 km terräng i benen. När man svänger runt sista kröken är det dock otroligt skönt att se målflaggan. Då rätar man lite på ryggen och ser till att plocka ur det sista ur benen. Alla löpare (eftersom jag är bland de sista in i mål) klappar och hejar. Det känns bra. Det har ingen betydelse vilken placering man får, man har klarat det, man har vunnit.

Målet för året var att slå tiden från i fjol på 6h 55min (fem minuter under maxtiden på 7h). I år kom jag in på 6h 36min. En förbättring med 19 minuter. Det är jag riktigt nöjd med. Vi får se om jag kan putsa den tiden ytterligare nästa år. Jo, för nästa år kommer jag stå på startlinjen igen, den saken är säker!

Slutligen ett stort tack till Markus, Team Create, alla medlöpare och alla andra som hejar och hjälper. Markusloppet är ett riktigt trevligt lopp. För mig är det ett fantastiskt lopp, min första ultra och dessutom bär det typ mitt namn.