Efter Markusloppet försvann all motivation att springa. Det gick bara inte. Kroppen gjorde ont, det var tråkigt och jobbigt. Efter några veckor slutade det hela med att jag efter 6 km på min 10 km runda helt sonika stannade och gick hem närmsta vägen. Märk väl, det har aldrig tidigare hänt att jag stannat och gått hem, speciellt inte för att jag tyckte det var tråkigt att springa.
Jag misstänker att sommarens ganska intensiva träning kom ifatt mig och att jag inte hade några nya mål inom en överskådlig framtid. Nästa mål är ju Kullamannen i maj och det är ett tag dit. Det har alltså varit extremt låg aktivitet hos mig. Förutom min lunchyoga på onsdagar har jag kört 6 - 8 km en till två gånger i veckan.
Så har det varit fram till i måndags. Då började motivationen komma. Jag körde ett ganska lugnt men segt pass i en liten backe i Pildammarna. Att man skulle hitta motivationen där av alla ställen. Jag har sen haft någon dag vila igen för idag ge mig ut på 10 km-rundan ikväll. Ett 8 grader regntungt Malmö klockan nio på kvällen. Vilken fröjd. Ensam på gatorna, vindstilla, fuktigt och lagom temperatur. Jag riktigt kände hur motivationen kom krypande. Jag började lyssna på kroppen igen och plötsligt hittade jag tillbaka, tekniken, den bara satt där. Jag flög fram (eller ja, det kändes så i varje fall) och det kändes bara bra. Inget som gjorde ont, ingen tung andning, ingen mjölksyra, bara ett skönt flyt. Allt arbetade perfekt ihop, lyftet av foten, steglängden, stegfrekvensen, höftpendlingen, hållningen, andningen, ja, allt tickade på som en välsmord klocka.
Nu är det bara att rida vidare på känslan. Det är ju hög tid att komma igång inför våren, att trappa upp så smått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar