söndag 27 oktober 2013

Markusloppet

I lördags var det så dags. Markusloppet, min premiär på ultradistans. Förvisso hade uppladdningen varit sjukt dålig med en massa förkylningar som hindrat mig från att träna ordentligt sista tiden. Å andra sidan kanske det var välbehövligt med lite vila.

På plats vid Skryllegården var det lätt att börja prata med de andra. En otroligt familjär och trevlig stämning. Det fanns fler som aldrig gjort en ultra, en liten lättnad. Jag hade spanat in tiderna från 2012 och var helt bekväm med vetskapen att jag förmodligen skulle bli sist. Mitt mål var att fullfölja de 50 km och det skulle helst göras under maxtiden på 7 timmar. DNF (Did Not Finish) var alltså inte ett alternativ.

7 minuter till start. Skön och avslappnad stämning. 

9.15 var det pre-raceinformation. De hemmagjorda nummerlapparna åkte på, ryggsäckar och vätskebälte rättades till och stämning var på topp. 9.30 gick starten. De första 3 kilometrarna gick på en slinga i Skrylle för att sedan, åter uppe vid Skryllegården, vika ut på Skåneleden mot Genarp. Jag gick ut lugnt, jag hade ju trots allt bara sprungit 30 km tidigare som längst och det bara en gång. Sträckan mellan Skrylle och Björnstorp är otroligt vacker med bokskog och hagar. De första backarna kommer vid Knivsåsen efter Torna-Hällestad. Här hade jag hakat ihop med en tjej från Malmö som gjort några ultror tidigare och hennes mål var som mitt, att genomföra loppet under maxtiden, perfekt.

Väl i Björnstorp blev det asfalt och grusväg några kilometrar för att sedan övergå till Rommeleåsens sluttningar. Det är här det börjar. Det är här det känns i benen. Efter c:a 18 kilometrar kommer den brantaste stigningen på hela banan. Här går vi. På väg upp möter vi ledaren som kommer älgande nerför den nära lodräta backen.

”Hur långt har ni sprungit?” ropar han.

”C:a 18 km” svarar vi.

”Då har jag ungefär 15 km kvar. Bra!” svarar han och försvinner.

Ehh… Okej. Vi ligger lite efter täten dådå. Senare visar det sig att Henrik Orre, som vi mötte, vann på den makalösa tiden 3:28, en halvtimme snabbare än det gamla banrekordet (även tvåan och trean slog det gamla banrekordet).

Vi nådde toppen till slut. Denna var brantast, men nog inte jobbigast. 

Romeleåsen är vacker, men tar hårt på benen. Vi möter hela tiden deltagare som varit och vänt i Genarp. Stämningen är på topp och alla hälsar och hejar på varandra. Jag bara njuter. Detta är vad löpning handlar om. Vacker natur, trevliga människor och ett gemensamt mål som alla måste kämpa för att nå.
Jag, och min för dagen löppartner, når Genarp på 3:10. Kroppen känns oförskämt bra. Jag stoppade i mig två godisbitar och åt en ostmacka, en klunk Cola och sen bar det av igen, tillbaka samma väg.
Oförskämt pigg vid vändpunkten. Här på väg tillbaka mot Skrylle.

Efter vändningen tog det dock inte lång tid innan den där berömda väggen kom. Ungefär vid 3:30. Där var den och jag störtade rakt in i den. Kroppen la av, illamåendet kom och benen ville inte mer. Efter ungefär en timmes krigande gav jag nästan upp. Jag sa åt min följeslagare att hon kunde fortsätta utan mig. Jag var tvungen att vila. Jag satt mig i ett dike i Björnstorp och bara satt. Ungefär 10 minuter, sen var det bara upp på benen igen. Jag skulle inte ge upp så lätt. Ena foten före den andra. Efter en stund vaknade kroppen igen och jag kunde långsamt mala på. Malandet funkade fram till Torna-Hällestad och en skylt visade 5 km kvar. 

Klockan visade ungefär 6 timmar. Gött! 5 km på en timme kan jag ju klara genom att gå raskt. Trodde jag. Benen sa stopp. Frustration. Jag kände mig prima, men inte benen. De ville inte. Det blev en långsam lunk några meter, några steg gående, sen sitta på huk några sekunder. Några steg löpning, några steg gång, ner på huk. Så fortsatte det. Klockan gick och det blev en otrolig fight mot tiden. Sista backen upp mot Skryllegården. Jag skulle klara det, men skulle jag klara 7 timmar? Klockan? 6:50. Jag tror aldrig jag pressat mig kropp så hårt fysiskt förut. Jag svängde runt sista kröken och såg MÅL. Markus son Ruben kom springande mot mig med kamera och alla löpare klappade in mig i mål. Just i det ögonblicket kände jag mig oerhört lättad, glad och nöjd. Jag hade fixat det! 6 timmar 55 minuter! Min premiär hade varit mycket tuffare än jag väntat mig, men nu vet jag att jag kan. Ett stort tack till Lupita som jag hade följe med nästan hela loppet. Utan henne hade det varit mycket tuffare.

Arrangemanget var i toppklass! Jag skulle vilja sträcka mig till att det nog är det trevligaste lopp jag sprungit. Funktionärerna var inte många, men de fanns där hela tiden, kalas-fikan vid vändpunkten, atmosfären och kamratskapen, bansträckningen, priser till alla (jag fick för första genomförda ultra), det familjära, ja allt. Ett STORT tack till Markus och de andra i TeamCreate för att ni anordnar Markusloppet så bra. Jag misstänker att jag kommer stå på startlinjen nästa år också.  

Resultatlista hittar ni här.

måndag 21 oktober 2013

En del av leken

Mindre än en vecka kvar till Markusloppet. För någon vecka sedan hörde ni mig gnälla över en förkylning. Den gick så klart över, men det blev ett break i löpningen. Kanske ett behövligt break dock, för kroppen kändes stark efteråt.

Jag gick ut långsamt, precis som sig bör och la på lite varje dag. Det blev en 2 timmars runda i bokskogen som kändes kanon och helgen efter, förra lördagen, var det dags för den sista lite längre passet. Jag hängde på Stigarna ut i Torup och fick lite extra teknikträning för att köra upp- och nedförslöpor. Dessutom hade de flesta i gruppen sprungit Markusloppet tidigare och kunde ge lite bra tips och råd. Det kändes riktigt bra. Jag var tillbaka. Markusloppet skulle bli tufft, men jag skulle njuta av vartenda steg. Det var så jag tänkte. Det var så kroppen berättade för mig att det skulle bli.

Sen kom nästa käftsmäll. Onsdag morgon och halsen kändes som ett rivjärn. Och det verkade dessutom vara en seg en. Idag måndag känner jag hur virusen hänger i mina luftvägar som om det vore en taskig pub som man inte behöver lämna. Viruset hänger där och gör andningen tung. Med detta kommer också hostan från Hades som gör att revben och mage börjar ömma av ansträngning.

Det känns oerhört irriterande. Jag har fortfarande lite hopp om att förkylningen ska ge sig iväg och att jag kan springa loppet på lördag, men hoppet är litet. Det som är så otroligt irriterande är att man ägnat så lång tid åt att träna så hårt för att klara detta och så ska en sådan här sak stjälpa det hela. Jag känner mig inte ens sjuk. Men jag antar att det är en del av leken och det får man lära sig hantera.

Denna vecka blir det mycket vila, mycket te och mycket hopp. Ses jag och stigarna längs Skåneleden på lördag? Det får vi se.

fredag 11 oktober 2013

Det inre mörkret

Hösten är här. Träden byter färg och det är kallare på löprundorna. Med hösten kommer också mörkret. Det är mörkt på morgonen när man stiger upp och mörkt på kvällen när man lägger sig. Det är nu det verkligen testet för ens motivation kommer.



Jag får ofta frågan varför jag springer och hur jag klarar hålla motivationen uppe. Jag har alltid haft svårt att svara på den frågan, dels för att jag inte alltid är motiverad och dels för att jag inte har kunnat sätta ord på det.

Jag är inte alltid motiverad. Under de perioderna är det bara att bita ihop och verkligen uppbåda all styrka för att komma ut. Det gäller att hitta de glimrande småkornen; pulsa i snö, utmana ösregnet, stångas med höststormen. Det är mer och mer sällan perioderna utan motivation kommer, men det händer. Under dessa perioder försöker jag dra ner på träningsmängden. Jag vill inte pusha för mycket, det ska vara skönt och kul att springa, annars kan jag lika gärna skita i det.

För att försöka hitta ord på hur jag håller motivationen uppe och varför jag springer så mycket har jag senaste tiden funderat mycket på. Ett enkelt svar är att jag springer för att det är gött. Det är ungefär samma sak som att fråga ”varför har du sex?”. Det är ju oftast inte för att reproducera dig som du gör det, utan helt enkelt för att det är gött. Endorfinerna rasar genom kroppen och livet känns allmänt gött. Det är samma belöningssystem som löpningen triggar igång. Endorfinerna sprutar och det känns gött. Det är ju därför i princip alla läkare ordinerar motion för att komma tillrätta med stress.

När man springer längre sträckor blir man ju rätt trött. Man blir faktiskt sjukt trött ibland och när man efter 3 timmars löpning ligger på en gräsmatta och flämtar och känner hur illamåendet kommer krypande, då är det svårt att förstå varför man håller på med det man gör. Samtidigt är det kanske därför man gör det. När man frågade Sir Edmund Hillary varför han tillsammans med Tenzing Norgay besteg Mount Everest blev svaret ”Därför det står där”. Det är kanske därför jag gör det. För att jag kan. Jag klarar springa långt och när jag gjort det får jag alltid en känsla av att jag nog skulle klara ännu längre nästa gång. Men det räcker ofta inte för att verkligen förklara varför jag gör det och hur jag håller motivationen uppe. Så plötsligt, i DN av alla ställen, säger allas vår kära Emelie Forsberg orden som perfekt sätter fingret på det, ”jag fascineras av att bli väldigt trött”. Där är det. Det är verkligen spännande hur min kropp reagerar på många timmar av arbete, när jag blir sådär trött att hela mitt väsen skriker stanna, men jag tar kontroll över känslorna och fortsätter sätta ena foten framför den andra och sen ett steg till och ett till och… 

Nu har jag inte sprungit några extremt långa sträckor än, men för mig och min kropp är en tur på 3,5 timme mycket och den mentala kampen är ju relaterad till vad man är van vid. För två år sedan började den kampen vid 15 km, idag börjar kampen vid 30 km. Det kommer bli spännande med 7 timmars löpning under Markusloppet. Hur kommer kroppen reagera?


Höstmörkret prövar utan tvekan motivationen, men vad som är en ännu större utmaning är det inre mörker som kommer krypande vid trötthet, viskande, psykande. Där är den stora motivationen, att utmana den inre demonen som vill att jag ska stanna.

onsdag 2 oktober 2013

Var tog formen vägen?

Det är nu ungefär en månad kvar tills starten på Markusloppet går. Jag har varit i bättre form än någonsin tidigare och det mentala har varit riktigt bra. Jag kommer helt enkelt att klara detta.

MEN, så kom den. Som ett brev på posten hoppade förkylningen över mig. Jag var på tjänsteresa i München där jag bara hann med en liten tur på 5 km. På natten mellan tisdag och onsdag kände jag förkylningen släpa sig upp längs benet för att inta hela kroppen. På onsdagen var jag totalt övermannad. Torsdag och fredag blev sjukdagar med mycket tid i sängen, sen dess har det varit vila, VAB och vatten.



Idag, onsdag, känns dock kroppen riktigt bra. Jag mjukstartade med ett Yoga-pass över lunchen (varför har jag inte prova yoga tidiage?) och tänkte ta en kort löptur på kvällen. Sagt och gjort, det blev två varv i Pildammarna, ca 5.5 km. Det var 5.5 extremt tunga kilometrar. Var tog formen vägen?


Just nu känns 50 km galet långt bort. Jag gissar kroppen vaknar till liv snart dock och är övertygad om att jag kommer vara i toppform den 26/10 (fingers crossed).