Förkylningar - hur "tänkte" evolutionen där?

Förkylning är nog en av de mest irriterande saker man an få när man är löpare. Ni vet själv hur det känns. Man vill inget annat än att ge sig ut och avverka sina mil. Det kryper i hela kroppen och det pirrar i benen. Efter några dagar blir det nästan outhärdligt, det börjar göra ont lite här och var, ryggen blir stel, musklerna och lederna i benen blir sega, man blir lätt irriterad och livet suget bokstavligen.

Det är när detta sker som det är lätt att skita i allt och bara ge sig ändå. Hur farligt kan det vara liksom? Nja, det KAN vara rätt farligt faktiskt. Och jag vill redan nu säga det. Har du ont i halsen eller har feber så är det stillavarande som gäller. Ja, jag är ledsen, men du ska vara stilla. Jag ger dig inte ens ett val. Var still! Men en liten långsam promenad? Nej. Absolut inte. Var still. Har du lite hosta eller en tilltäppt näsa kan jag gå med på att du ger dig ut, men håll pulsen nere och inga längre turer.

Jaha. Vad är då allt det här med feber, snuva, hosta och huvudvärken? Varför får vi det egentligen? Sjukt onödigt ju.

Jo, förkylningar orsakas av virus. Den vanligaste typen heter rhinovirus och är en liten elak sak. Av dessa finns det sedan en uppsjö olika typer som reagerar på olika sätt. När dessa uslingar kommer in i kroppen slår kroppens immunförsvar till direkt och det ska vi vara glada för, annars hade vår art inte blivit långlivade. För att immunförsvaret ska kunna göra ett effektivt arbeta behövs resurser och det kommer att tas från något annat, som t.ex. din önskan om att träna. En har inte så mycket att säga till om här, utan immunförsvaret har vetorätt och kommer helt urskiljningslöst ta de resurser som behövs för att bekämpa den inre fienden (eller yttre fienden? Eller yttre, som kommit in? Eller inre, som kommer utifrån?).

Känner du igen dig?

Feber, vad ska det vara bra till? Jo, detta är en av de fina sakerna med evolutionen och så kallade ”arms race”. Vad vill ett virus? Jo, det vill föröka sig och sprida sig. Schysst, hur gör vi det? Jo, värden (alltså du och jag) har ju en viss miljö i kroppen. De virus som är bäst anpassade för den miljön är också de som kommer föröka sig mest. De är helt enkelt anpassade för en kroppstemperatur på 37 grader. Vad är då bästa sättet att störa dessa uslingar? Jo, höja temperaturen. Feber är alltså kroppens sätt att förändra miljön i kroppen, vilket gör att virusen inte kan föröka sig. MEN, det en höjd kroppstemperatur hjälper också kroppen att mobilisera sin arme av vita blodkroppar (det är dessa som tar död på främlingar i vår kropp som kallas sjukdomar i dagligt tal). När kroppens spejare har identifierat inkräktarna är det dags att producera soldater, fler vita blodkroppar. Detta sker bäst om temperaturen höjs lite.

Snuva och hosta då? Jo, när kroppen har identifierat inkräktarna mobiliseras hela försvaret, alla cylindrar på en gång. Febern är en sak. En annan sak är att produktionen av slem ökar. Om du tänker efter, hur får vi in viruset i kroppen från första början? Precis. Genom näsan eller munnen. Detta är en av anledningarna till att våra näsor börjar rinna. När geggan i näsan förs ut ur kroppen är detta för att rensa luftvägarna från bakterier och virus som sitter och myser. Av samma anledning nyser och hostar man. Man måste få ut inkräktarna och det görs genom att de fångas i en sörja som kroppen producerar och sedan för ur. Hostan uppstår ofta när slem irriterar i luftstrupen och triggar hostreflexen för att lungorna ska hållas fria från vätska (ungefär som när du sätter energidrycken i fel hals på fjärde depån när du börjar bli trött och slarvig). Det är också detta som kan göra att du får ont i halsen. Slemmet innehåller en massa bakterier och virus som kan skapa inflammationer i halsen.

Nysningarna då? De är störiga. Ja, de har ungefär samma funktion som hostan och snuvan. Att få ut uslingarna som tagit sig in. Det luriga med nyningarna (och hostan för den delen) är att detta också är ett sätt för förkylningsvirusen att sprida sig. Tänka sig att evolutionen har sett till att det blivit så. Egentligen inte konstigt. Vilka virus är det som kommer fortleva? Ju, de som lyckas fortplanta sig och sprida sig vidare. Det är därför det är så oerhört viktigt att man håller för munnen när man nyser och hostar. Och gärna inte med höger hand. Tänk själv

*host**host*

”Nämen hallå! Här har du högernäven som jag nyss hostade ut några miljoner uslingar i som bara väntar på att sabba din träningsvecka”.

Nu är ju immunförsvaret och kroppen tokigt mycket mer komplexa, men kortfattat kan man säga att det är så här det funkar. Det finns också många undantag och specialfall. Det finns ju virus och bakterier som är otroligt aggressiva, som tar död på sin värd. För dem gäller det att sprida sig innan värden dör. Vad ska de med en döing till som ligger still och inte kan gå runt bland andra värdar och nysa på dem? Det finns också de virus och bakterier som vi inte ens märker av. Vi har så sjukt mycket smygande inkräktare i oss så man blir lite skakis när man tänker på det. Eller, ska vi kanske se dem som turister, för vissa av dem bidrar också till fina saker.

Så, för att avsluta ett inlägg fullt med slem, sjukdomar och annat äckelskap, om du vill bli av med förkylningen lite snabbare, ta det då lugnt, låt kroppen sköta sitt och hjälp till lite genom att vila, dricka mycket vatten och håll dig varm (jo, man kan absolut ta febernedsättande. Det kan t.o.m. vara en fördel).

Själv fick jag en go förkylning dagen efter Ekotrail. Kanske inte så konstigt att det gick tungt. Av den återstår nu mest en stopp näsa, så ikväll blir det fyra väldigt långsamma kilometer på plan mark. 

Ekotrail Österlen - Det vackraste jag sprungit?

Ekotrail Österlen. Det sprang vi i lördags.

21 kilometer (22 enligt mina och mina compadres klockor) i en av Skånes, Sveriges och förmodligen världens finaste miljöer. Jag har sprungit en hel del lopp genom åren och på fler ställen än jag kan räkna. Detta var det vackraste och den mest fantastiska tur jag sprungit. Gick det bra för mig? Nja, inte jättebra. Min stukade fot från torsdagen gjorde sig smärtsamt påmind redan efter några kilometer och jag hade alldeles för mycket spring i benen i starten. Jag blev trött. Mycket trött. Men vad gör det. Jag fick mer tid att njuta.

Vi börjar med bansträckningen. Man kan inte hitta en finare sträcka tror jag. Starten gick vid Christinehof slott och där började vi med en 3.5 km slinga på underbara skogsvägar/stigar. Jag hade varit lite orolig innan. Alla skulle starta samtidigt och stigarna längs ån är rätt smala. Köbildning på gång? Nope. Det löste de första 3.5 kilometerna. Det var varmt, sol, vår i luften och stämningen var helt magisk bland löparna. Alla hade längtat efter detta. Det märktes. Mäktigt! 

Dags för start!

När vi åter var tillbaka vid slottet svängde vi ut på Skåneleden och följde Vekåns slingrande vatten hela vägen till Hallamölla. Skånes högsta vattenfall. Japp. Vi har vattenfall även i ”platta” Skåne. Där var första energidepån. Denna sprang jag förbi eftersom jag hade valt att ha vattenryggan på mig. Men funktionärerna och publiken hejade på fint. Efter Hallmölla korsade vi Verkån över en liten bro för att efter några hundra meter korsa ytterligare en ån. Denna gången utan bro. Ett vattenhinder! Bra där. Dock upptäckte jag att mina nya Merrellskor, förutom att de innehåller en hård rockplate, inte släpper ut vatten som kommit in. Det blev ett envetet klafsande vidare på Backaleden som också går längs Verkån, men på andra stranden till skillnad mot Skåneleden. Lurigt. Jag är van vid att mina steg inte låter när jag springer så jag höll på att bli tokig av vattnet som konstant lät i skorna. MEN, till sist var det borta. Vi följde Backaleden hela vägen till Vantalängan där energidepå nummer två var. Banan fram till nu hade gått i ganska kuperad terräng och på stigar som stundtals är lite tekniska. Omgivningarna på denna sträcka är helt magiska.

Vantalängan är vändpunkten. Nu är det dags att bege sig tillbaka mot Christinehof. Sista sträckan är exakt lika fin som sträckan ut. Här är det dock mer grusväg. Här ska man kunna springa på och plocka lite tid. Tyvärr kunde jag inte de denna gång p.g.a. av min fot som trilskades lite och eftersom jag inte lär mig och gick ut lite för hårt. Jag bestämde mig för att ta det lite coolt och njuta av turen. Det funkade hyfsat. Jag njöt, men pulsen envisades med att gå upp och det var stundtals rätt tungt (dagen efter kom en förkylning klampande så jag misstänker att den hade något med saken att göra). Hallamölla igen. Här plockade jag på mig några äpplebitar. Jag älskar äpple när jag springer. Ytterligare en gång trevliga funktionärer och fikande publik.  Underbart. Jag älskar alla funktionärer som ställer upp och stöttar i loppen. Vad skulle vi gjort utan dem? Inte sprungit en massa fina lopp i varje fall. Efter Hallamölla korsar man Verkån igen och följer Backaleden tillbaka mot Andrarum och vidare till Christinehof. Väl tillbaka vid slottet hade arrangörerna skojat till det lite och avslutade med två djävulska trappor. Eller ja, egentligen var de nog inte så höga och jobbiga, men det kändes så. Jag log, och njöt. Jag kunde inget annat. Runt slottet och in i mål. 2h8min. Gött. Två minuter under tiden jag hade satt upp som realistisk. Jag hade klarat under två timmar om foten inte envisats med att göra ont och om jag sprungit lite smartare och sparat lite energi. Men någon gång ska man väl lära sig och jag måste ju ha någon anledning att komma tillbaka. Vid upploppet fick jag vinka till döttrarna och världens bästa fru som orkar med att sitta en hel dag medan jag lufsar runt i naturen (för att inte prata om alla timmars träning man lägger i löparskorna). Väl inne i mål var det äpple från årets skörd och härlig, härlig must från Kivik.

Jag vet inte vad jag mer ska säga. Det absolut finaste loppet jag sprungit? Jajjemen! Bra stämning med alla löpare på topphumör? Absolut! Ett bra arrangemang som innebar minimalt med skräp och där allt funkade? Ja ja ja ja… (tror faktiskt bara det blev fyra säckar skräp, från 500 löpare, på 21 kilometer, coolt)

Jag kommer tillbaka. Jag måste. Man har nog inget val. Underbart lopp och ett STORT tack till arrangörerna, alla funktionärer och alla medlöpare. Och så klart alla ni som är med och supportar nära och kära som envisas med att lubba runt i naturen så vi blir helt slut. TACK!

Rockplate - Kompromissen från helvetet

Idag tog jag sista turen innan Ekotrail Österlen på lördag. 8 kilometer mys på stigarna i hemmaskogen. Jag gillar den rundan skarpt. Det är blandat med motionsspår, djurstigar, grusväg och obanat. Det är stundtals ganska teknisk löpning och stundtals kan man sträcka ut och testa farten i benen. Denna tiden på året är det dessutom helt fantastiskt att springa i skogen. Allt vaknar, fåglarna far som virvelvindar mellan buskarna för att rå om sina bo och ungar, knopparna börjar bli stora och bara väntar på att få slå ut och fylla luften med sin gröna vårkänsla och vitsipporna draperar marken med sin vit och gröna skrud. Fullkomlig mental njutning!

Hänförd av naturen

Turen gjordes i mina nya Merrell Trail Glove 3. Jag gillar skon, verkligen. Merrell sitter sjukt bra på foten och det känns liksom gött att ha den på foten. Inte riktigt som "mockasinen" Vivobarefoot, men å andra sidan köpte jag dem för att de skulle vara mer sko, ge lite mer skydd, och det gör de. I Trail Glove-skon sitter en så kallad "rockplate" eller ett genomtrampskydd. Det är en hård platta som sitter i sulan för att skarpa stenar och rötter inte ska göra ont i foten. På vissa skor kan man ta ut den, t.ex. i Altra-skorna, medan den är fast på andra, som t.ex. Inov-8 roclite och på Merrell-skon. När man springer på grusvägar med mycket sten är det riktigt skönt. Jag minns att jag önskade mig en rockplate i skon under Markusloppet under en viss sträcka som går längs en grusväg med mycket makadam. Efter typ 35 km gjorde stenarna så ont i foten att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det är helt enkelt skönt på lite längre turer när fotsulorna börjar bli trötta.

En underbar sko. Men inte med barfotakänsla.

Dock kommer "plattan" med en kompromiss som heter duga. Man tappar känslan totalt! Sedan jag började springa barfota 2011 har jag inte varit i närheten av att trampa fel. Foten känner av underlaget och justerar kroppsvikten därefter, vilket gör att man inte trampar fel. Foten sluter sig liksom runt stenar och rötter och känslan är total. Jag behöver inte ens fundera på det. Foten fixar det tillsammans med kroppen. MEN, detta plockar platten i skon bort totalt. Skon blir så klart mycket mer styv med en hård platta i sig och kan inte forma sig efter underlaget. Detta gör att alla ojämnheter ger direkt respons på ankeln. Ankeln har ingen kontakt med underlaget och kan inte justera kroppens vikt, det är bara foten som kan göra det när den får direkt feedback från underlaget.

Så, här har jag en kompromiss från helvetet. Det är ju så skönt att ha plattan i skon när det är grusväg och man lullar på, men det blir ren misär när man kommer in på mer tekniska partier. Det valet vill jag inte behöva göra!

Blir plattan mjukare med tiden (har bara sprungit ca 35 km med skorna)? Det återstår väl att se. Kanske är det jag som måste vänja mig och inte blint lite på att mina fötter gör jobbet? Fast det är ju det fötterna gör när jag ger dem möjligheten. De är ju grymma på just det! Platta i mina långtur- och ultraskor blir det nog inte. Det får bli en sko med lite mer myspys under foten i stället, kanske Inov-8 Race Ultra 270? Mina Merrell Trail Glove 3 får dock stanna trots plattan. De är grymt sköna att springa i och upp till 20 km verkar de funka fint. Det får bli en lite recension när jag hunnit testa dem lite mer.

Genrep med nya skor inför Ekotrail

Idag var det dags för sista genrepet inför årets första lopp, Ekotrial Österlen. Jag och min numera ganska frekventa löpsällskap, Petter, gav oss iväg till Bökeberg utanför Svedala och drog av 21 km i lagom kuperad terräng. Rundan innehåller ungefär hälften del grusväg och hälften del stigar. Stigarna är hyfsat tekniska på sina ställen med mycket rötter och sten, men mestadels har man känslan av att man flyter fram. Båda kände ganska snabbt att kropparna var trötta efter en period av lite högre belastning i träningen. Petter tränar inför Köpenhamn maraton och mina stora mål för året är ju Full Moon Race i Juli och Kullamannen Ultra i Oktober. Innan det blir det Malmömilen och Ekotrail Österlen. Ekotrail är ju det som varit för ögonen sista tiden. Det blev som sagt en rätt tung tur idag, men miljöerna i Bökeberg är bedårande. Visst, det är en del kalhyggen, men det kommer man sällan ifrån. Löpningen är också väldigt varierad från grusväg till stigar i granskog, bokskog, längs små dammar och stora sjöar. Det är brutala uppförsbackar blandat med långa sega motlut.

Petter smyger fram på de mjuka stigarna

Mycket uppför och mycket rötter

Mest brutala backen på hela rundan. Först ska man upp...

... sen ska man ner igen.

Idag var det dessutom ett test av de nya skorna. När vi sprang Ekotrail-banan för ett tag sedan gick det hål på mina Vivobarefoot Trail Freak och lilltån tittar gärna ut genom detta. Jag testade att springa lite längre i dem några dagar efter Ekotrail-turen, men det funkade inte. Om någon nu skulle få för sig att testa så kan jag berätta att det funkar ganska dåligt att ha en lilltå hängandes utanför skon. Så. Jag gjorde det jag var tvungen till, införskaffade nya trailskor. Det blev faktiskt så att det blev två par. Ett par för att ha till träning och lite kortare lopp och ett par att ha på långturer och på ultraloppen.  För kortare turer landade valet på Merrell Trail Glove 3 och för långdistanserna blev det Merrell Bare Access Trail.

Merrell Trail Glove 3

Merell Bare Access Trail

Varför just Merrell då? Jo, jag har haft ett par tidigare (Sonic Glove) som jag trivdes bra i. Det var i början när jag gick över till en mer naturlig löpning med minimalistiska skor. Det andra skälet är att jag för ett tag sedan införskaffade ett par Merrell Road Glove 2 för de lite längre asfaltsrundorna vilka jag direkt blev väldigt mycket kompis med. Och det tredje skället är att tekniken sitter så bra nu att jag klarar springa riktigt långt utan att förlora den även om jag inte har 100% feedback från underlagt. När man går över till naturlig löpning rekommenderar jag fortfarande att man börjar helt barfota eller med Vivobarefoot och på asfalt.

De nya Trail Glove funkade riktigt bra idag så det får bli dessa nästa lördag på Ekotrail. Ser sjukt mycket fram emot det loppet. Galet fin natur och det första loppet för året är alltid lite speciellt. Förhoppningsvis kan jag återkomma med bättre recensioner på Merrellskorna längre fram.

Ekotrail Österlen

Den 18 april är det dags för Ekotrail Öserlen. Ett nytt lopp som arrangeras ute på icke oväntat går av stapeln på Österlen i Skåne. Det finns två sträckor, 12 km+ och 21 km+. Joel Galy som startat det hela har gjort ett bra jobb med sponsorer, PR och koncept kring loppet. Platserna tog inte helt oväntat slut ganska fort.

Jag anmälde mig till loppet av tre anledningar. För det första har loppet en mycket bra inriktning vilket namnet skvallrar lite om, Ekotrail. Eko, som i ekologiskt. Tittar man på loppets miljöpolicy gillar jag framförallt de fyra första punkterna:

• Kollektivtransport från Malmö är inkluderat i startavgiften (buss)

• Evenemanget är fritt från engångsmuggar. Ja du läste rätt, vi ska inte servera en enda  engångsmugg.

• Alla deltagare får en väldigt smidig hållbar mugg, specialdesignad för idrottsevenemang.

• Nedskräpning under loppet = direkt diskvalificering 

Smaka bara på den första, busstransport ingår från Malmö. Sweet.

Den andra anledningen till att jag anmälde mig var för att det låg bra i tiden för att få ett lopp innan Kullamannen ultra. Tyvärr flyttades Kullamannen till oktober, men det är en annan historia. Den tredje, och kanske viktigaste anledningen, är att loppet går i en helt otrolig natur. Den går längs Verkån i Verkåns naturreservat. Man startar vid Christinehof där man springer en 3.5 km lång slinga för att sedan ge sig ut på en "riktiga" banan. Det första man kommer till är Alunbruket i Andrarum. Där ansluter man till Skåneleden som går längs Verkån hela vägen till Vantalängan (en bivack på Skåneleden nära Brösarp) och halvvägs dit springer man förbi Hallamölla. Hallamölla är en gammal kvarn som ligger vid ett helt enormt vattenfall, med skånska mått mätt. Väl vid Vantalängan springer man tillbaka igen, men denna gången följer man en annan led som också följer Verkån, men på andra sidan vattnet. 

Banan går i bokskog och terrängen är mer kuperad än vad man kan vänta sig i Skåne. Det är små stigar och väldigt trångt på sina ställen. Loppet ska bli grymt kul att springa. Det enda jag är lite nerväd för är att alla ska starta samtidigt. 500 löpare som ska fram på väldigt smala stigar. Man får väl ta spurten i början på den rullstolsanpassande 3.5 km-slingan i Christinehof så det inte är för många framför en när man kommer ut på de tekniska stigarna.

Jag har sprungit sträckan ett antal gånger tidigare och jag älskar verkligen terrängen; underlaget, naturen, kulturmiljön och hur kuperat det är. I söndags var vi ett gäng som gav oss ut för att provspringa sträckan. Jag och tre till som inte sprungit där tidigare sprang banan, minus de 3.5 km i parken. Det blev 17 väldigt fina kilometer. 

Jag ser fram emot den 18 april. Det ska bli väldigt roligt att se hur arrangemanget blir och det är alltid gött att få springa i Verkåns naturreservat. Det är lite av ett privilegium att ha så nära till det. Hoppas vi ses där!