Motivationen på topp men ändå frustration

Motivationen är verkligen på topp. Jag vill bara ut och springa, träna inför Markusloppet, men jag kan inte. Otroligt frustrerande.

För ungefär två veckor sedan var jag som vanligt ute och sprang. Jag drog på mig asfaltskorna och gav mig ut mot skogen för att springa min 13 km-runda. Totalt är det c:a 5 km skog och resten går på asfalt, gräs och grusgångar. Asfaltskorna tycks vara det självklara valet, jag har haft dem på rundan tidigare.

Denna gång hände dock något. Ute på stigarna i skogen är det mycket rötter och sten. Ungefär mitt på sträckan trampar jag på en spetsig sten och det känns ordentligt genom sulan. Efter det har det gjort ordentligt ont mitt på trampdynan i vänster fot. När jag går känns det att det är ett blåmärke under forten och det är marginellt svullet. Det är första gången jag har haft ont någonstans i kroppen sedan jag började springa med en naturlig löpstil (eller barfota om man nu vill kalla det det) i september 2011. Det känns väldigt bra, speciellt om jag tänker tillbaka till tiden innan knäna packade ihop då jag hade ont lite här och var flera gånger i månaden; knä, ländrygg, anklar, axlar, vader, lår o.s.v. Skönt också att den första "skadan" är ett blåmärke.

Jag pratade med en sjukgymnast om det som också tittade snabbt på foten. Förmodligen bara en liten blödning, inget farligt, bara att köra på, men lite lugnare. Skönt. Jag har kört några rundor efter det. Förmodligen alldeles för långt och lite för snabbt, så jag bestämde mig för att vila några dagar för att låta det värsta lägga sig. Vila ett par dagar ja, är inte det det jobbigaste som finns? Jag verkligen ogillar att vara stilla, hela kroppen skriker och jämrar sig och rastlösheten är total. Samtidigt har vi haft galet varmt här på slätten med temperaturer över 30 grader, så det är kanske bara bra att jag "måste" vila lite.

Vad lär jag mig av detta då? Jo, använd skor som är avsedda för ändamålet. Jag har alltid undrat varför folk har så sjukt mycket skor (det gör jag i och för sig fortfarande), det är väl bara att dra på sig skorna och köra. Men så här, mina asfaltskor är verkligen asfaltskor. Känslan är väldigt nära att springa helt barfota och de har absolut minimalt med skydd för foten. Det i sig är inte ett problem eftersom jag har sprungit helt barfota i skogen förr, problemet är att jag blir mer oförsiktig när jag vet att jag har en sko på foten. Hädanefter när jag ger mig ut på de steniga stigarna drar jag på mig min trailsko som har bättre genomtrampsskydd i sulan och som ger lite mer skydd för foten.

Det mest störiga är att jag känner att träningen inför mitt andra ultralopp inte går som jag vill. Å andra sidan gick det ju hyfsat bra förra gången med en så där bra uppladdning. Det bästa av allt är att jag vet att min "skada" inte är en skada utan jag som är lite gnällig och inte är van att det gör ont i fötterna.

Nya rundor och nya skor

Familjen flyttade för ca en månad sedan. Vi flyttade ut ur Malmö och ut på "landet". Det gör att alla rundor jag är van att springa nu inte finns och det gäller hitta nya. Man blir som ett barn på nytt. Jag sitter med kartan på Jogg.se och mäter och letar. Letar vägar, cykelbanor, grusvägar som kan ta mig runt ungefär en mil och som funkar både nu på sommaren och i vinter när snö, kyla och mörker kommer. Det roligaste än nog ändå skogen. Det är ca 15-20 min löpning dit (10 min med cykel) och sen är det bara att utforska. Där finns två slingor på 2 och 4 km och det funkar de dagar jag bara vill springa. Men det är så mycket skog, så mångas grusvägar och så många stigar som måste utforskas.

Sen är det ju tiden. Som småbarnsförälder kan det vara extremt svårt att hitta tiden att komma ut, speciellt när man har ambitionen att springa mellan sju och åtta mil i veckan där minst ett pass är långpass om minst 2.5 timme. Men det går oftast, det handlar mycket om planering och prioritering (därav det sparsamma skrivandet här).

Jag nöter på mina kilometrar och i helgen fick mina Vivobarefoot Stealth gå i pension. De har varit med mig ca 1000 kmoch sulan börjar bli sliten och textilen börjar få lite hål där sko böjs vid tåboxen. Hållbarheten måste jag dock säga har varit grym. De har varit med mig ungefär dubbelt så långt som både mina Merrel och mina Fivefingers. Jag tänkte jag skulle ha ett pr nya Stealh, för de är de bästa skor jag haft, men så blev det inte. Efter lite dialog med Sebastianpå Fotkultur föll valet på ett par Vivobarefoot One. Vilken sko! Den sitter perfekt på foten. Inget som hindrar rörelserna, inget som skaver och en bred tåboxen som låter tårna göra sitt jobb. Dessutom är nog sulan lite tunnare än på Stealth för feedbacken till foten från underlaget är ruskigt bra. Jag tog en första tur med dem igår, 10km och återkommer med en recension när jag testat dem lite mer.