onsdag 17 december 2014

Skojämförelse - Vivo, Merrell och Asics

När jag pratar löpteknik med folk är det många som frågar vad jag använder för skor och vad jag rekommenderar. Jag tycker frågan är berättigad eftersom det är en djungel där ute på skohyllorna; allt från de mest bisarra minimalistiska till de mest bisarra dämpade och uppbyggda skorna. Jag brukar svara att det egentligen inte spelar så stor roll vad man har för skor, bara man gillar dem (och detta är en sanning med modifikation), men att det finns två saker man ska tänka på; möjlighet för fot och tår att göra sitt jobb och feedback från underlagt. För tillfället är min rekommendation Vivobarefoot. One, eller Stealth, när man springer på asfalt och Trail Freak om man springer terräng.

Varför just Vivobarefoot? Jo, det finns tre saker som Vivo har som andra saknar. För det första har skorna en väldigt bred tåbox som gör att tårna och framfoten kan röra sig fritt och därmed göra det jobb de ska vid löpningen. För det andra är skorna extremt medgörliga och stöttar inte foten. Detta ger foten, benen och kroppen möjlighet att röra sig och justera sig efter behov vid löpning. Detta gäller t.ex. när man råkar trampa på en större sten, trampa på kanten till ett hål eller en gren. ”Att trampa fel” har försvunnit ur mitt liv sedan jag började springa med ett naturligt löpsteg, även i terräng. Detta i kombination med den tredje anledningen, feedbacken man får genom skon från underlaget. Detta är en av de viktigaste egenskaperna som behövs vid löpning. Dock är det så att det är dess två saker som gör att många blir skadade då de gör över till minimalistiska skor. Det blir helt enkelt too much, too soon. Musklerna i foten måste först återbyggas efter många år av förtvinande. Du vet själv vad som händer med en arm som varit i gips en månad. Denna uppbyggnad av foten upplever jag är viktig oavsett vilka skor du springer i, men extra viktigt när man går över till tunnare skor med mindre stödjande funktion. Men detta är ett helt annat inlägg.

Jag springer som sagt uteslutande i Vivobarefoot, men har på senare tid tänkt testa något annat. Om inget annat för att få lite perspektiv. Det är dock en ganska tunn sula som gäller och en bred tåbox är ett måste. Urvalet krympte ganska snabbt med det sista kriteriet. Jag har tidigare sprungit i Merrell Sonic Glove och trivdes ganska bra i dem, men det var något som saknades. Efter en massa tittande och funderande blev det dock ett par Merrell Road Glove 2 (äldre modell, den senare heter Road Glove 3).

Merrell Road Glove 2

Hur är då dessa jämfört med andra skor? Jo, tåboxen är lite mindre än på Vivon, men Merrell har nog utökat den lite sedan jag hade mina Sonic-skor. De är lite mer dämpade, med 4 mm, än vad Vivon är, vilket gör att de bygger ungefär 9.5 mm tillsammans med den yttre gummisulan (som för övrigt känns ruskigt bra) medan Vivon endast har sin 4 mm sula. Jämför man de både med en mer traditionell löparsko inser man snabbt att Merrell och Vivo är mycket nära varandra i den jämförelsen. Tittar man på en fot ser den knappast ut som en traditionell löparsko, med en otroligt spetsig tåbox,  utan mycket mer som Merrell- och Vivo-skorna.

Jämförelse av tåboxen mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000.

Nu har jag bara sprungit 5 km med de nya Merrell-skorna, men de kändes mycket bra. Det är en lätt sko som mer eller mindre låter foten och tårna göra sitt. Möjligen stöttar den hålfoten lite mycket p.g.a. formen på skon och tyget mer än genom ett upphöjande i sulan (vilket inte finns). Detta tror jag kommer lösa sig när skon är lite använda och mjukas upp. Min teknik sitter bra i kroppen nu och jag hade inga problem med att bibehålla den, dock hade jag en tendens att sätta i foten lite tyngre, vilket är en direkt konsekvens av den tjockare sulan och därmed den förlorade feedbacken från underlaget.

Jämförelse av sulans tjocklek mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000. På Vivo-skon går gummisulan upp runt nederkanten på skon, vilket gör att den ser tjockare ut än vad den är. Dess tjocklek är 4 mm, medan Merrell-skon har 9.5 mm. Asics-skor vet jag inte, men är långt mycket tjockare och dessutom med "klack".
För längre pass och under mängdträningsperioderna tror jag denna sko kommer funka riktigt bra för mig eftersom jag lätt får en förhårdnad under vänster fot som går in mellan de båda trampdynorna på främre delen av foten. Dock kommer jag inte rekommendera den för de personer jag hjälper med löpteknik och i de som kommer till mig med knä-, höft- och ryggproblem. Där är det barfota och Vivobarefoot som gäller till styrkan i foten och tekniken är återställd. Efter det kan detta absolut vara en sko värd att rekommendera. Jag tror nämligen Merrell är något på spåren. 


En recension av Merrell Road Glove 2 får komma när jag testat den lite mer.

onsdag 26 november 2014

Österlencirkeln med sprucken tå

För två veckor sedan sprang jag med pannlampa i mörkret längs Skånska sydkusten. Jag sprang och letade efter ett ställe att ta mig över en å som rann längs strandskogen. PANG! Plötsligt sparkar jag i en rot och riktigt känner hur min vänstra stortå går sönder.

Jodå, blå naglar, men förhållandevis lite smärta i tån. Hade jag klarat mig? Det gjorde ont en vecka efter och löpturen efter visade på att tån inte var 100 % kry. Typiskt jag som skulle springa Österlencirkeln med två ur Evorun-gruppen. Nåväl. Två dagar innan det var dags sprang jag 4 km i skogen med trailskorna och det kändes helt ok. Jag bestämde mig för att göra ett försöka och köra lördagens långpass.

Tre starka löpare på väg ut

Österlencirkeln är en rundvandring på Skåneleden och ska vara 34 km, en perfekt lördagstur. Vi startade i Brösarp och sprang turen moturs. Vi började med Brösarps backar, kom sen till Drakamöllans naturreservat, Hörröds kyrka, Christinehofs Ekopark, Andrarum, Hallamölla, Vantalängan och tillbaka till Brösarp. Jag, Johan och Daniel gav oss iväg och kroppen kändes riktigt bra, dock gjorde sig tån påmind efter bara 7-10 km någonting och efter 20 km märkte jag att något inte stod rätt till. Det gick energi åt än vanligt och det började kännas ordentligt i höger höft. Tekniken satt nog inte där och jag anar att jag kompenserade för min onda vänstertå, vilket gjorde ansträngningen på höger höft onödigt stor. När vi kom till Andrarum bestämde jag mig för att stanna och Johan och Daniel fick springa sista biten själv. Det är dumt att pusha för mycket.

Brösarps backar

Varierande stigar och omgivningar



Löpning i höstskrud. Hade varit underbart att ta ett varv till våren.

Turen är helt fantastisk. Varierande natur och varierad löpning. En del lite småtekniska passager, ganska kuperat, mycket skogsstig, en del grusväg och en bit asfalt. Jag visste sedan tidigare att det är fint runt Brösarp, men naturen var onödigt vacker på vissa ställen. Helt enkelt en runda jag varmt kan rekommendera. Väl i ”mål” visade klockorna på strax över 40 km, vilket är rätt mycket längre än angivet. De 6 km extra är mycket när man är inställd på något kortare. Det var mentalt jobbigt för Johan och Daniel som tidigare sprungit vars en mara som längst. Dock såg de friska ut när de kom i mål. Starkt jobbat! Jag hoppas vi tar turen igen till våren. Då blir det inte naturen i en gul/röd/brun höstskrud, utan i en ljusgrön prakt. Jag längtar redan lite.


Tån då? Well, den mår sådär. Jag misstänker att jag fått en spricka i den. Det får bli en tids vila från löpningen. Men, jag försöker se något positivt med det. Jag ska minsann se till att få lite styrketräning. 

tisdag 4 november 2014

Runners High. Välkommen tillbaka.

Idag var första turen efter Markusloppet. Benen pirrade innan jag gav mig ut. De ville röra på sig och vilket flyt det blev. Mörkret är här så min nya Petzl pannlampa åkte på och så ut på de mörka landsvägarna. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Jag flög fram med ett fånigt leende på läpparna. Det var vindstilla, 10 grader och ett lätt duggregn. Runners High kom som på beställning. Underbart. Jag har inte känt det på mycket länge.

Förra året var det annat ljud i skällan. Då dog all löpning. Jag tappade sugen helt. Jag tvingade mig ut på en del rundor, men det var bara tråkigt. Jag tror det tog upp emot två månader innan glädjen i löpningen kom tillbaka. Men jag tror det är en normal reaktion. Det var min första ultradistans och det var första gången jag sprang över 3 mil. Det vore mer konstigt om det inte kom en reaktion.
I år var det som sagt annorlunda. Jag har aktivt tvingat mig till total vila i över en vecka, men idag ville både jag och kroppen ut. Sen är det något med mörkret och duggregn som triggar mig. Det är underbart att springa när det är sådana förhållanden. Jag har alltid tyckt det, men nu är det lite extra med min nya pannlampa.

Petzl Tikka RXP
Jag har aldrig sprungit med pannlampa tidigare, men sen vi flyttade från stan har jag varit tvungen. Jag har kört några gånger med en pannlampa från Kjell&Co för 249:- och den har funkat helt ok på landsvägarna. Dock kände jag rätt snart att jag ville ha något lite vassare, speciellt om jag ska ge mig ut i skogen när det är mörkt. Jag fastnade av olika anledningar för en Petzl Tikka RXP. Egentligen var det Johan i Facebookgruppen som tipsade om den och han hade rätt. En riktigt trevlig lampa med riktigt bra ljus. Nu har jag bara testat den på landsväg, men ändå. Sen har den en ny teknologi, den är reaktiv (R i RXP), vilket betyder att den har full styrka när det är öppet och bländar av när man t.ex. kommer in i buskage eller tittar ner på en karta eller klockan. Det funkar riktigt bra och den reagerar mycket fortare än vad jag trodde den skulle göra. Möjligen kommer det en längre recension på den senare.

Nu ska jag sätta mig i soffan och njuta av att ha fått en underbar löptur.


söndag 26 oktober 2014

Markusloppet 2014

Igår avverkade jag så mitt andra ultralopp, mitt andra Markuslopp. 50 km på Skåneleden i några av Skånes absolut finaste omgivningar. Loppet startar i Skrylle utanför Lund, man springer till Genarp på Skåneleden och tillbaka igen. Detta är en av delarna på Skåneleden som krossar alla myter om ett platt Skåne.

Markusloppet är ett ganska litet lopp; 60 löpare och med en fenomenal stämning. Det är många som känner varandra, men alla är otroligt inbjudande, hjälpsamma och stöttande. Markus och de andra i Team Create har skapat något riktigt unikt i detta lopp, enligt mig.

Jag har haft en helt värdelös uppladdning. Träningen har inte gått som förväntat i sommar. Som småbarnsförälder är det inte alltid jag som styr över tiden och långa timmar i löpspåret på helgerna fungerar oftast inte. De senaste veckorna har jag också dragits med en förkylning, vilket gjort att all löpning legat nere. Dessutom började det riva ordentligt i halsen kvällen innan och jag började bli tveksam till att springa överhuvudtaget. Jag ställde hoppet till te och whisky. På morgonen var halsontet borta och jag bestämde mig för att ge mig på löpningen.

Inför starten. Lätt duggregn och ganska kyligt.
 Första halvan av loppet sprang jag ihop med Rikard. Jämfört med mig är han en riktig ultraräv med sina 20 ultror i bagaget. Vi tog det ganska lugnt och rullade på med lagom fart hela vägen. Under året har jag testat lite med energiintag och vad kroppen gillar. Socker är helt uteslutet, precis som energidrycker och geler. Det funkar helt enkelt inte. Så, jag hade packat ner tunnbrödsrullar med smör, avokado och chiafrö. Mycket av dessa skulle ner i magen under de första 20 kilometrarna. De slank enkelt ner och skillnaden från i fjol när jag körde med mer sockerbaserade kakor var slående (speciellt senare i loppet). Jag hade också bestämt mig för att vara sparsam med drickandet i början av loppet.


"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

Höst i Skåne är fantastiskt. Här i närheten av vändpunkten i Genarp.


Vi nådde vändpunkten i Genarp c:a 15 minuter tidigare än jag gjort året innan. Benen kändes ganska tunga, men kroppen kändes hyfsat pigg och mentalt var jag på topp. Den dåliga uppladdningen tror jag uppvägdes av ”erfarenheten” av loppet året innan. Vid vändpunkten blev det två klunkar kaffe och några tuggor av mina tunnbrödsrullar. Kalasfikan (som var sjukt lockande) av kladdkaka, godis, nötcreme och cola lät jag vara. Jag och Rikard vände tillbaka tillsammans med Oscar.

Kalasfika vid vändpunkten.

"Väggen" på väg hemåt. Den var extra tuff för Oscar med ett ont knä.

Det är nu utmaningen börjar. Förra året kom ett brutalt illamående efter 3.5 timme och jag var beredd på det. Men i år kom det aldrig. Dock kom dippen runt 4 timmar. Då började det ta emot ordentligt och benen sa verkligen ifrån. Då var vi uppe på åsen och de värsta uppförsbackarna hade vi lämnat bakom oss. Dock hade vi c:a 1 kilometer asfaltslöpning framför oss som tar riktigt hårt på psyket och på trötta ben. Det rullade dock på hjälpligt och jag hade bestämt mig för att vara i rörelse hela tiden. Med c:a 15 km kvar kom jag ifatt Oscar som hade fått lite försprång. Hans knä hade börjat krångla efter ett fall tidigare på banan. Efter detta var det en ordentlig kamp ensam med demonerna. Det är slitigt när man känner att benen är helt slut och tankarna på vad f-n man håller på med kommer. Jag springer och gäspar, det börjar göra ont lite här och var och hela mitt väsen har fått nog. Det är då man behöver gräva lite djupare, hitta glöden som driver en framåt. Det är också här man inser hur duktiga de andra löparna är som springer denna banan på 4 timmar. När man når Torna Hällestad ser man skylten ”Skryllegården 5 km”. Den är skön att se, , snart hemma. Samtidigt är det för mig otroligt tungt. De 5 kilometrarna är nämligen duktigt jobbiga med brutala uppförsbackar precis i slutet på banan. Undrar om det inte är typ 3 km uppför av de 5. Och då känns det att man har 45 km terräng i benen. När man svänger runt sista kröken är det dock otroligt skönt att se målflaggan. Då rätar man lite på ryggen och ser till att plocka ur det sista ur benen. Alla löpare (eftersom jag är bland de sista in i mål) klappar och hejar. Det känns bra. Det har ingen betydelse vilken placering man får, man har klarat det, man har vunnit.

Målet för året var att slå tiden från i fjol på 6h 55min (fem minuter under maxtiden på 7h). I år kom jag in på 6h 36min. En förbättring med 19 minuter. Det är jag riktigt nöjd med. Vi får se om jag kan putsa den tiden ytterligare nästa år. Jo, för nästa år kommer jag stå på startlinjen igen, den saken är säker!


Slutligen ett stort tack till Markus, Team Create, alla medlöpare och alla andra som hejar och hjälper. Markusloppet är ett riktigt trevligt lopp. För mig är det ett fantastiskt lopp, min första ultra och dessutom bär det typ mitt namn.

tisdag 21 oktober 2014

Lite "swimrun" som genrep

Efter en ganska brutal förkylning var det skönt att komma ut på en kort tur igen. Det blev 5 km i skogen i torsdags. Lerigt och blött efter de senaste dagarnas regn. Det var så klart 5 tunga kilometer, precis som det brukar efter en tids uppehåll med förkylning. Men det kändes på det hela rätt bra. Sen känns det mentalt inte så bra med tanke på att jag ska orka springa 10 gånger så långt på lördag.

Det fick bli de gamla skorna på kortturen i torsdags. Tur det.

Mycket vatten på stigarna, trots att regnet upphört.

I lördags var jag tvungen att testa hur kroppen kändes för att kunna avgöra om det blir ett Markuslopp eller ej på lördag. Efter c:a 6 kilometer dog kroppen och det kändes riktigt tungt. Jag körde dock på en bit till och efter 10 kilometer hade kroppen kommit igång och de sista 10 kilometerna kändes riktigt bra. Tungt var det, men det berodde nog lika mycket på att regnat öste ner under hela tiden. I början av turen försökte jag undvika de värsta vattenpölarna och lergroparna, men efter en stund var det lönlöst. Det var bara att köra på. Stigarna hade förvandlats till åar. Nu fick jag verkligen testat min teori om att tåstrumporna minimerar risken för skav. Och betyget var på topp. Inte en blåsa, inte ett skavsår. Likaså fick min nya Haglöfs L.I.M sitt eldprov. Jag trodde nog inte den skulle klara regnet och jag hade rätt. Dock höll den förvånansvärt bra men framförallt höll den mig varm.

Flytande underlag för löpning

De flesta stigar förvandlades till åar. 

Det var lönlöst att ens försöka undvika vattnet. Ofta med skorna 3 cm under vatten. Tack tåstrumpor!
Ska man tro meteorologerna ska det fortsätta regna och ganska mycket också. Jag siar om ett riktigt lerigt och blött Markuslopp. Det kommer bli 50 tunga kilometer, men samtidigt är det det jag älskar, ju jävligare det är, desto tjockare bli pannbenet. Och jag säger som i fjol, DNF är inget alternativ. Jag hade en tanke om att jag skulle försöka mig på att springa loppet på 6 timmar, men har lagt ner det p.g.a. att träningen inte blivit som jag tänkte. Så, nu är målet att komma i mål under maxtid.

Så, på lördag smäller det. Ultra nummer två för mig och jag är riktigt taggad. Det är detta lopp jag väntat på hela året.

Skåneleden, here I come. Bring your worst!

onsdag 8 oktober 2014

17 dagar kvar och fnurr på tråden

Onsdagen den 2 oktober i fjol kom förkylningen, lagom inför ultrapremiären. Varför ändra på en blivande tradition, förkylningen kom i år också. Det var ju själva den. Nu blir det vila ett par dagar så får vi hoppas den lägger sig. Jag har ju inte tid med detta!

Förutom förkylningarna så älskar jag hösten. Det är den absolut bästa tiden att springa. Lagom temperatur, färgernas variation är underbara, luften är frisk och det är lite mer lera i spåren i skogen; precis som jag älskar det. Dessutom kommer höststormarna och regnet. På något sätt triggar det mig. Jag älskar att ge mig ut när det är en riktigt jävligt väder. Att dra på sig regnjackan, handskarna och mössan och sedan bara ut och kämpa. Fram med pannbenet, jag mot elementen. Det ger en mäktig känsla.

Mörkret ger en extra dimension i löpningen

Nackdelen med ett sådant väder är att det kan vara svårt att komma ut. Igår var en sådan dag. Men, jag kom ut. På med den nya jackan, en Haglöfs L.I.M. och pannlampa och ut på den dagliga milen. Regnet hann tyvärr upphöra när jag väl kom ut, men mötte upp fint med 3 km kvar. Vinden däremot var inte nådig på den skånska slätten och mörkret på grusvägarna vad riktigt kompakt. Men ut kom jag och efteråt var det som vanligt en helt underbar känsla i kroppen. Jag tror aldrig jag ångrat en löptur.


Haglöfs L.I.M. Ska vara vattentät med 10 000 i vattenpelare. Det får vi testa. Den blir dock extremt lite när man packar den vilket var det som avgjorde att jag köpte den.


Det enda som inte riktigt stämde igår var pannlampan. Min 249-kr-från-Kjell&co-pannlampa höll inte måttet i mörkret. Så, efter en tips från Johan i gruppen på Facebook så beställdes en Petzl Tikka RXP. Det ska bli intressant att testa den. Mer om det senare.

Nu blir det förkylningsdämpning och frustration över uteblivna löpturer!

söndag 5 oktober 2014

Det blev på riktigt, vad hände

Så var det dags, löpinstruktör, hemsida, samarbetspartners och ett liv kring löpning. Nu är Evorun lanserat. www.evorun.se

Det var aldrig ambitionen och det har egentligen bara varit en tanke ett tag. Tanken väcktes när jag startade gruppen på Facebook, att hjälpa andra som vill gå över och springa med en naturlig teknik i minimalistiska skor. Sen kom instruktörsutbildningen och tanken var väl att man skulle kunna coacha några som ville förbättra sin löpteknik, kanske hjälpa några som ville förlänga sina distanser. Sen kom samarbetet med L9 Fitness och nu har alltså Evorun lanserats på riktigt och intresset blev galet mycket större än vad jag kunnat drömma om.

www.evorun.se


Så, i veckan som kommer smäller det. Det blir ”kick-off” på L9 Fitness. En lite workshop och teaser för vad som komma skall.


När det gäller min egen löpning funkar det helt ok. Jag njuter av löpningen. Det är min favoritårstid att springa, höst. Hösten betyder klara färger, varierande väder, frisk luft och allmän njutning. 



Tempot går liksom ner lite på hösten, dvalan inför vintern börjar långsamt infinna sig. Det bara tre veckor kvar till Markusloppet, mitt livs andra ultradistans. Jag känner mig sjukt oförberedd och egentligen har jag tränat alldeles för dåligt. Å andra sidan, jag känner mig nästan mer tränad nu än vad jag gjorde vid samma tid i fjol. Och jag har en sak som ger mig en enorm fördel, jag har gjort det en gång förut, jag vet vad som gäller, jag vet att det kommer vara ett helvete. Jag kommer vara trött, må illa och ha mörka demoner att hantera. Men jag har varit där tidigare och jag vet av erfarenhet att det underlättar. Men, vi får se hur det blir, jag är hoppfull.

onsdag 24 september 2014

Löpning utan blåsor

Förr undrade jag alltid vad folk höll på med. De fick blåsor på fötterna hela tiden. Det fick minsann inte jag. Nu är jag inte lika cool längre. De senaste två åren har de börjat dyka upp, speciellt på lill- och stortå, men även i sidorna på trampdynorna. Det är sällan när jag maler asfalt, utan ofta under trail-löpning och framför allt när det är vått ute. Det är ju inte så konstigt att det är så säger kloka människor och jag håller med.

Blåsor är dock en j-a gissel för löpare, ni vet själv. Det gör galet ont och det är väldigt svårt att fortsätta. Jag vill inte ha dem, speciellt inte på långturerna. Men så hittade jag lösningen, eller ja, något som hittills funkar riktigt bra. Tåstrumpor! Så enkelt.

Jag hade sådana på den tiden när jag sprang i seglar... förlåt, Fivefingers. När jag gjorde mig av med dessa hamnade mitt enda par tåstrumpor (vänta, jag ska bara lägga till det ordet i stavningsprogrammet) längst in i garderoben och där har de legat. Så var det en dag när en av medlemmarna i min löpgrupp började prata om det. Han hävdade att det varit riktigt bra att använda sådana, även i vanliga skor. Jag rotade så klart fram de gamla tåstrumporna ur garderoben och har testat dem på ett par längre turer nu, både på asfalt och i terrängen, i torrt och i vått väder. De är fantastiska!

Igår klickade jag helt sonika i två par och la dem i kundkorgen i webbutiken och nu fick jag dem i näven. Kanon. De blir testade på helgens långtur och har de vad som krävs får de vara med under Markusloppet den 25 oktober.

De strumpor jag har är av märket injinji och jag gillar dem skarpt.

tisdag 2 september 2014

Nästa utmaning antagen

När anmälningen till Markusloppet öppnade i fjol var jag oerhört osäker på om jag skulle klara springa ett ultramaraton. Jag hade ju inte ens sprungit ett vanligt maraton och det längsta jag sprungit innan var en tremilsrunda, en gång. Jag sög på karamellen länge, men tog mig i kragen och anmälde mig. Facit har vi och det gick ju bra. Jag klarade det, om än med endast fem minuters marginal till maxtiden och som sista löpare in under maxtid. Men jag klarade det.

Lite småtrött efter ultrapremiären
Så, i år när anmälan öppnade funderade jag inte så mycket. Jag hade redan bestämt mig, ja, det gjorde jag faktiskt redan dagen efter jag sprungit loppet i fjol. Jag anmälde mig direkt. Jag har ju en sistaplats att försvara! Skillnaden mellan i fjol och i år är att min träningsmängd denna sommar har varit LÅNGT mycket mindre än förra året. Så, det finns ju visst tvivel om jag ska klara det i år. Jag inbillar mig dock att jag kommer klara det på att jag faktiskt är bra grundtränad och att jag nu vet vad som väntar. Jag springer inte in i det okända.

Sen känns det vissa dagar som om jag har fått någon slags hybris. I år velade jag mellan ”Nordsidan” och ”Himmel, hav och helvete”  på Kullamannen, jag fegade ur och tog Nordsidan, 24 kilometer i värsta terrängen. När jag kom i mål var jag ordentligt trött, men jag ville ha mer, jag ångrade att jag inte antagit ultradistansen. Så, i lördags när anmälan öppnade slängde jag mig på anmälningsknappen och fick en plats på ultran. I år har de dock förlängt ”Himmel, hav och helvete” till 60+ (alltså en mil längre än Markusloppet) och med 3000+ höjmeter(!). Det är en annan kaliber! Va f-n har jag nu gett mig in på? Det är rätt mycket höjdmeter alltså. Med tanke på att jag har typ 100m på min dagliga runda så lär jag få ligga i lite med backträningen i vinter. Men det ska gå, det ska det!


Nåväl. Efter avslutat instruktörsutbildningen har jag fått lite motivation till att styrketräna. Jag verkligen hatar styrketräning, så vi får se hur länge motivationen håller i sig, men kanske, kanske… men en sak är säker. Jag SKA klara Kullamannen. DNF is not an option!

lördag 30 augusti 2014

Då var man certifierad löpinstruktör

När jag 2011 slängde mina traditionella löparskor så långt jag kunde hade jag inte en aning om vilken resa detta skulle bli. Jag kunde börja springa obehindrat, vardagen blev lättare eftersom knä, höfter och ländrygg inte längre gjorde ont. Jag kunde öka mina distanser och mitt mål att springa en maraton någon gång i livet blev en ultramaraton 2013. Då funderade och kände jag efter många dagar innan jag vågade trycka på bekräftaknappen på anmälningsformuläret. I år funderade jag inte ens. När anmälan öppnade till Markusloppet anmälde jag mig. Nu har jag gjort det en gång och jag vet att jag kan. Klarar jag det inte är det också ok, nu gör jag det för att det är kul och en underbar känsla.

Under resan har många nyfiket frågat mig om råd. I början nära vänner, sen kollegor och vänners vänner o.s.v. Ofta är det någon som har ont i knä, fötter, ländrygg eller höfter. Jag brukar ge lite tips och några har jag sprungit en runda med för att coacha lite extra. Jag testade lite olika skor och har landat i Vivobarefoot. Varför? För att av alla skor jag testat är det dessa som bäst låter foten och kroppen göra det jobb och de rörelser som vi är konstruerade att utföra, springa under lång tid.

Detta har lett till att jag börjat prata en hel del med andra som förespråkar en naturlig löpstil, det har också gjort att jag läst otaliga böcker, artiklar och forskningsrön kring löpning och utifrån det experimenterat på mig själv. Och så hände det till sist, jag blev ”indragen” på en instruktörsutbildning och det var riktigt kul. Det var jag och en massa PTs och alla hade järnkoll på träning i allmänhet. Jag blir lite ödmjuk inför människor som har så bra kunskaper och jag har lärt mig massor. Det var också riktigt tillfredställande att märka att jag har väldigt bra grundkunskaper i naturlig löpning och kunde dela med mig mycket av min erfarenhet.

Kontentan av det hela, nu kan jag kalla mig Löpinstruktör via Movement Health och därmed utföra riktigt bra löpanalyser och därmed också hjälpa människor att förbättra sin löpning och övrig träning.


Härligt. Löpdjävulen i mig vaknade verkligen idag!

måndag 11 augusti 2014

Hampaproteinbars

Sedan förra året när jag började träna inför Markusloppet har jag testat lite olika saker att äta under tiden jag springer. För mig funkar inte geler, det är alldeles för sött och sliskigt. Dessutom är geler och sportdryck galet dyrt.

Jag har testat lite olika saker på långpassen; Runekakor, barnmat, vingummi, ägg, ostmackor, äpple, morot och nu kör jag lite på nötcreme. Jag klarar som sagt inte av om det är för sött, vilket gör att Runekakan går bort och nötcremen funkar precis i början på löpningen och när sötsuget sätter in. Oftast är jag sugen på riktig mat och inte helt sällan bröd, så ostmacka brukar funka.

Jag tänkte testa vidare och hittade ett intressant recept i en brittisk receptbok för vegetarianer (Frenkiel D. & Vindahl L., The Green Kitchen). Hampaproteinbars. Råa och bra ingredienser och inget fancy pancy som är omöjligt att hitta i Sverige. En välsorterad matbutik har alla ingredienser. Jag har ännu inte hunnit testa dessa under någon långtur, men räknar med att göra det snart. En del ingredienser är ganska dyra (jag har i och för sig inte letat runt så mycket), men priset lär hamna långt under färdiga powerbars som man hittar i handeln. Receptet (som är fritt översatt till svenska) är enkelt och ser ut så här:

Hampaproteinbars

Torrmix:
160 g pumpafrö
100 g riven kokos
80 g hampafrö
50 g hempaproteinpulver (eller mer hampafrö, vilket jag har)

Våtmix:
20 dadlar
90 ml kokosolja
30 g kakaopulver
1 tsk vaniljextrakt

40 g havregryn
2 tsk vallmofrö

Blanda allt i torrmixen i en matberedare/mixer och kör. Blanda inte för mycket för man vill ha lite struktur på det. Häll över till en skål.
Blanda alla ingredienser i våtmixenm i matberedaren/mixern (om inte mixern är stark nog för dadlarna kan man mosa dem först med en gaffel. Denna röra ska köras lite längre så det blir en puré.
Häll våtmixen i torrmixen, lägg i havregrynen och vallmofröna och blanda riktigt ordentligt. Här fick jag hälla i en matsked vatten för att få det att hänga ihop bättre.
Häll överallt i en form på c:a 18 x 28 cm där du lagt bakplåtspapper i. Jämna ut och tryck till ordentligt. Sätt in i kylen och låt stå i 30 minuter.
Ta ut formen och dela i bitar efter behag. Jag fick 14 bitar a 2 x 9 cm (jag tänker dela dessa på mitten för att ha med ut på löptur).

Enligt receptboken ska de hålla c:a en vecka i kylen.

Smeten uttryckt i formen

Lagom bitar, men får delas på två eller tre när de ska med ut på tur.

De blev riktigt goda, nu återstår bara att se hur de är att ha med sig. Annars är det ju alltid ett bra snack till förmiddags- eller eftermiddagsfikan. Eller kanske rent av en lunch.

Lycka till!


måndag 28 juli 2014

Motivationen på topp men ändå frustration

Motivationen är verkligen på topp. Jag vill bara ut och springa, träna inför Markusloppet, men jag kan inte. Otroligt frustrerande.

För ungefär två veckor sedan var jag som vanligt ute och sprang. Jag drog på mig asfaltskorna och gav mig ut mot skogen för att springa min 13 km-runda. Totalt är det c:a 5 km skog och resten går på asfalt, gräs och grusgångar. Asfaltskorna tycks vara det självklara valet, jag har haft dem på rundan tidigare.

Denna gång hände dock något. Ute på stigarna i skogen är det mycket rötter och sten. Ungefär mitt på sträckan trampar jag på en spetsig sten och det känns ordentligt genom sulan. Efter det har det gjort ordentligt ont mitt på trampdynan i vänster fot. När jag går känns det att det är ett blåmärke under forten och det är marginellt svullet. Det är första gången jag har haft ont någonstans i kroppen sedan jag började springa med en naturlig löpstil (eller barfota om man nu vill kalla det det) i september 2011. Det känns väldigt bra, speciellt om jag tänker tillbaka till tiden innan knäna packade ihop då jag hade ont lite här och var flera gånger i månaden; knä, ländrygg, anklar, axlar, vader, lår o.s.v. Skönt också att den första "skadan" är ett blåmärke.

Jag pratade med en sjukgymnast om det som också tittade snabbt på foten. Förmodligen bara en liten blödning, inget farligt, bara att köra på, men lite lugnare. Skönt. Jag har kört några rundor efter det. Förmodligen alldeles för långt och lite för snabbt, så jag bestämde mig för att vila några dagar för att låta det värsta lägga sig. Vila ett par dagar ja, är inte det det jobbigaste som finns? Jag verkligen ogillar att vara stilla, hela kroppen skriker och jämrar sig och rastlösheten är total. Samtidigt har vi haft galet varmt här på slätten med temperaturer över 30 grader, så det är kanske bara bra att jag "måste" vila lite.

Vad lär jag mig av detta då? Jo, använd skor som är avsedda för ändamålet. Jag har alltid undrat varför folk har så sjukt mycket skor (det gör jag i och för sig fortfarande), det är väl bara att dra på sig skorna och köra. Men så här, mina asfaltskor är verkligen asfaltskor. Känslan är väldigt nära att springa helt barfota och de har absolut minimalt med skydd för foten. Det i sig är inte ett problem eftersom jag har sprungit helt barfota i skogen förr, problemet är att jag blir mer oförsiktig när jag vet att jag har en sko på foten. Hädanefter när jag ger mig ut på de steniga stigarna drar jag på mig min trailsko som har bättre genomtrampsskydd i sulan och som ger lite mer skydd för foten.

Det mest störiga är att jag känner att träningen inför mitt andra ultralopp inte går som jag vill. Å andra sidan gick det ju hyfsat bra förra gången med en så där bra uppladdning. Det bästa av allt är att jag vet att min "skada" inte är en skada utan jag som är lite gnällig och inte är van att det gör ont i fötterna.

onsdag 23 juli 2014

Nya rundor och nya skor

Familjen flyttade för ca en månad sedan. Vi flyttade ut ur Malmö och ut på "landet". Det gör att alla rundor jag är van att springa nu inte finns och det gäller hitta nya. Man blir som ett barn på nytt. Jag sitter med kartan på Jogg.se och mäter och letar. Letar vägar, cykelbanor, grusvägar som kan ta mig runt ungefär en mil och som funkar både nu på sommaren och i vinter när snö, kyla och mörker kommer. Det roligaste än nog ändå skogen. Det är ca 15-20 min löpning dit (10 min med cykel) och sen är det bara att utforska. Där finns två slingor på 2 och 4 km och det funkar de dagar jag bara vill springa. Men det är så mycket skog, så mångas grusvägar och så många stigar som måste utforskas.

Sen är det ju tiden. Som småbarnsförälder kan det vara extremt svårt att hitta tiden att komma ut, speciellt när man har ambitionen att springa mellan sju och åtta mil i veckan där minst ett pass är långpass om minst 2.5 timme. Men det går oftast, det handlar mycket om planering och prioritering (därav det sparsamma skrivandet här).

Jag nöter på mina kilometrar och i helgen fick mina Vivobarefoot Stealth gå i pension. De har varit med mig ca 1000 kmoch sulan börjar bli sliten och textilen börjar få lite hål där sko böjs vid tåboxen. Hållbarheten måste jag dock säga har varit grym. De har varit med mig ungefär dubbelt så långt som både mina Merrel och mina Fivefingers. Jag tänkte jag skulle ha ett pr nya Stealh, för de är de bästa skor jag haft, men så blev det inte. Efter lite dialog med Sebastianpå Fotkultur föll valet på ett par Vivobarefoot One. Vilken sko! Den sitter perfekt på foten. Inget som hindrar rörelserna, inget som skaver och en bred tåboxen som låter tårna göra sitt jobb. Dessutom är nog sulan lite tunnare än på Stealth för feedbacken till foten från underlaget är ruskigt bra. Jag tog en första tur med dem igår, 10km och återkommer med en recension när jag testat dem lite mer.



tisdag 10 juni 2014

Kullamannen och nästa mål

Kullamannen 2014 avklarad. Jag har sprungit det två gången tidigare och det är verkligen ett favoritlopp. Tidigare har jag sprungit svart bana (13 km), men i år blev det Nordsidan (21km), det som tidigare hette Dödens zon. Tankarna fanns att göra Himmel, Hav och Helvete (56km), men jag kände att jag inte ska pusha på för mycket med ultradistanserna. Det var som vanligt helt underbart och det var en rejält teknisk och utmanande bana. Kroppen var totalt slut efter loppet, som sig bör. Värst är nog allt backen upp på Håkull, den suger lite i benen om man uttrycker det så.

Mina Vivobarefoot Breatho Trail gjorde som vanligt ett bra jobb med sitt kick-ass grepp.

Sammanbiten innan start.

Upp, upp, upp. Många står och flämtar på vägen upp, med all rätt.

Ibland försvinner stigen liksom ner för en brant. Men det är bara att släppa på, sen blir det uppför.

Belöningen efter backen upp på Håkull är härlig, men det kostar på i benen.

Nu börjar dock uppladdningen för nästa lopp. Markusloppet. Det var tungt i fjol och jag undrade om jag skulle göra det igen, men det fanns egentligen inte några funderingar. Markusloppet blev jag lite kär i, inte bara för det fina namnet. Det är klart, det var min första ultra, ja, faktiskt min första distans över 30km. 

Målet i årets lopp är
  • Klara loppet, alltså inte DNF.
  • Klara mig under maxtiden som är på 7h
  • Klara förra årets tid på 6h55min


Dessa tre mål känns absolut realistiska. Som vanligt är det svårt att få ihop tid att träna till ultralopp när man är småbarnsförälder, men det är också lite tjusningen med det hela. Själva loppet är en rejäl utmaning. Dock ska man inte förringa utmaningen i vardagen tiden innan, när man ska försöka hitta tid att träna. Men det ska nog gå.


Ambitionen är som i fjol. 10 - 12 km varje dag i 5 dagar, 1 dag med ett lite längre pass och en dag vila. Möjligen byter jag en av dagarna med 10-12km till intervaller, men det får vi se hur det blir med det. Dessutom är det träningsschemat lite av en utopi när man har små barn.  ;)

fredag 30 maj 2014

Kullamannen 2014

Då var det dags. Frukost innan det när iväg.



Idag beger vi oss mot Kullaberg för att ta oss an Kullamannen. Det loppet jag har sikte på hela hösten och vintern, ja egentligen hela året.

Kullamannen är speciellt. När man kommer till Kullaberg känner man en närvaro. Man är taggad som tusan och "i år ska jag minsann visa de där backarna". Man minns från förra året att det var ganska jobbigt, att det liksom var som om någon ville göra livet surt för en i spåret, men det måste ha varit en dålig dag. Man ställer sig på startlinjen och ger sig iväg. Då plötsligt kommer man ihåg!

Kullamannen står i sin trädgård och ler. Han är brutalt ärlig mot ens ignorans för naturens storhet. Efter ett tag känner man ben och kropp skrika "STANNA", men på Berget är det ingen som hör dig. Det är bara att vika ner huvudet och gneta vidare. Man har inget val, man får skylla sig själv, jag var inte ödmjuk nog.

Jag har sprungit Svart bana (13 km) två år tidigare, men i år blev det Dödens zon (20,1 km). Jag vet att det kommer bli jobbigt, riktigt jobbigt, men det kommer också bli underbart. Underbart vackert! Just ni pirrar det i benen, jag längtar efter starten 11.25, men jag tänker också ödmjukt på Kullamannen som står i sin trädgård och ler åt oss.

lördag 10 maj 2014

Salomon Trail Tour Kristianstad



Igår var jag inne och kollade PM för dagens lopp i Kristianstad. Lite info och sedan en liten paragraf som gjorde att jag drog lite extra på smilbanden;

"men ett litet tillägg är att det efter några dagars regnande kommer att vara ganska fuktigt och halt i skogen"

Det var ganska soligt med enstaka moln när jag stegade in på tävlingsområdet. Precis som förra året kändes direkt en varm och familjär stämning. Jag börjar få en del lopp i ryggsäcken nu och jag måste säga att Salomon Trail Tour i Kristianstad är ett av de bättre och trevligare arrangemangen. En stor eloge till de inblandade i Härlöv IF som verkligen jobbar hårt för att ge oss löpare en minnesvärd upplevelse.

Tävlingsområdet

Loppet bjöd på varierande terräng, mjukt underlag, små kullan här och var, tekniskt, tekniskt, mer tekniskt, lite stockar att hoppa över och en hel massa geggamoja. PRECIS som jag älskar det.

Jag är ingen snabblöpare. Jag springer mycket för att jag njuter av det och loppen springer jag för att kunna sätta upp några mål för min träning, för att träffa andra likasinnade och för att få tillfälle att pressa mig själv lite extra. Jag njuter verkligen av loppen.

Förra året sprang jag på 2h01min och målet i år var att komma under två timmar. Jag visste att det skulle bli svårt eftersom jag hörde flera säga att banan var tung och efter allt regnande hade jag ingen anledning att inte tro på vad jag hörde.

Jag gick ut lite hårdare än vad jag tänkt, men kroppen kändes bra (trots en begynnande blåsa under foten redan innan start) så jag körde på. Efter en mil visade klockan 57 minuter. Jag var på rätt sida, men jag kände också att jag inte skulle klara hålla tempot hela loppet. Men jag rullade vidare, såg till att slappna av och ha bra koll på tekniken, korta steg, hög frekvens, aktiv uppspark och passiv isättning under kroppen. När fem minuter återstod var det tungt. Blåsan under foten gjorde sig rejält påmind och kroppen var tydlig i sitt budskap om att jag kört på lite för hårt tidigt i loppet. Uppförsbackarna blev tunga de sista 5 kilometrarna, men det var bara att mala på. Jag hade dessutom fått häng på en tjej som sprang ungefär i samma fart som mig, så vi hjälptes åt in i mål.

Väl i mål blev tiden 2h13min (enligt min klocka), ganska långt över minmåltid, men som sagt, banan var otroligt tung och det sög ordentligt i benen. Jag hade dock otroligt roligt och det syntes på skorna och kläderna efteråt att det hade varit en bana helt i min smak med mycket vatten och geggamoja.

Mina ljusgrå (nästan vita) Vivobrefoot Breatho Trail var inte så ljusa efter loppet. Mycket geggamoja fick de ta sig genom, men inte en gång halkade jag.


Efter loppen (det finns 800m för småttingar, 2.5km, 6km, 12km och 21km) var det prisutdelning och dessutom lottade man ut en löpresa till Alperna, ett presentkort på 2500:-, två GPS klockor (samma som min, Suunto Ambit2S), väskor och biljetter till en medeltidsmarknad på Hovdala slott (som jag för övrigt verkligen kan rekommendera).

Nästa år kommer jag helt säkert stå på startlinjen igen på detta mycket trevliga lopp. Underbar löpning, riktigt bra arrangemang och lagom stort. Återigen ett stort tack till Härlövs IF.

måndag 5 maj 2014

Varför springer jag så långt?

I helgen var jag ute på årets första riktiga långpass. Jag har egentligen inte sprungit något längre pass sedan min ultra-premiär i höstas. Det blev en tur i nyvakna Skånska bokskogar som varade i 3.5 timme. Skogarna på våren är underbara. Löpningen var underbar, fram till 3 timmar.




Efter 3 timmar sa kroppen stopp. Det gjorde ont, jag mådde illa och jag blev tokigt hungrig. Jag hade mer med att äta än vad jag brukar, men ändå… När jag är ute på de långa rundorna och mår lite sådär undrar jag ofta vad jag håller på med. Varför håller jag på med det här? Det är ju inte ens kul? Jag mår ju bara dåligt! Näää, nu skiter jag i det, jag lägger ner.

Dagen efter spritter det i benen och jag vill inget annat än att ge mig ut på en riktigt lång tur. Är jag dum i huvudet eller? Kroppen är helt fantastisk och speciellt huvudet. Hur funkar det där uppe egentligen. Det är precis som att huvudet glömmer så fort det fått vila lite och fått lite näring i omlopp.


I helgen ville jag testa kroppen. Hur tränad är jag? Hade jag klarat ultradistansen på Kullamannen sista helgen i maj ändå? Mitt svar nu är nog ändå nej, jag håller på de 24km som jag anmält mig till och så får det bli ett nytt ultralopp i höst. Nästa år är planen att höja ribban och gå från 50km till 50miles. Kanske Full Moon Race 2015? Se, nu är jag där igen! Sitter och planerar inför långa turer som jag vet kommer sluta i trötthet och illamående. Ändå är det detta jag älskar med löpning; fundera på det, känna det, vilja det, åtrå det…

tisdag 8 april 2014

Löpning är som kärlek, den behöver näras


Jo, jag lever. Löpning däremot har det blivit lite si sådär med. Mycket för att jag denna vinter riktat mycket av min uppmärksamhet på backträning och styrka för benen med hjälp av diverse trappor och bänkar runt om i staden. Motivationen för löpning har inte varit på topp.

Jag tror dock att jag kommit på vad det är som gör att jag tappar motivationen, de gånger jag gör det. Jag har börjat hitta trenden.

Förra veckan bestämde jag mig för att nu få jag minsann ta mig i kragen och komma igång. Det är trots allt inte långt till årets första äventyr, Kullamannen. Så, det blev en mil förra onsdagen, sen blev det 8 km, varav 3 km på stranden i lördags och så en 20 km runda i söndags. Ikväll blev det en runda på den nu traditionella kvällsrundan på 11 km. Plötsligt kom den, motivationen. Det blev en Hiahia-löpning; Hälen mot Häcken, Inaktiv Isättning och Avslappnade Axlar. För att komma ihåg detta under perioder när jag är riktigt trött på långturerna, när huvudet är lite mosigt, har jag Hiahia i huvudet. Ni vet, häxan Hiahia från Bamse i Trollskogen.

Bamse i Trollskogen med häxan Hiahia.

Jag tror minsann det är så enkelt att när jag inte springer mycket och ofta tappar jag motivationen. Jag älskar springa, läsa om löpning, prata löpning, leva löpning. Jag har gjort det sedan jag var 6 år gammal och aldrig slutat älska det. Så, nu är det utrett. Det är löpning för mig som gäller, mycket, långt och ofta.

Jag älskar löpning och har alltid gjort det. Så enkelt är det.

torsdag 13 mars 2014

Den svåraste konsten

Det är lite stiltje i löpningen. För mycket familj och jobb som kommer mellan. Dock börjar jag vakna ur vinterdvalan och igår blev det den vanliga kvällsmilen. Det känns dock att samma kontinuitet i löpträningen inte finns.

Idag blev det dock lite annan träning. Träning av den, enligt mig, svårare sorten. Långsam löpning. Lågintensitetsträning. Denna träning som man behöver så mycket av som löpare, men som är så svår att tillåta sig. Det är ju roligare och se om man kan pressa tider. Nu är jag inte en person som jagar tider. Jag kollar faktiskt extremt sällan på klockan och när jag lagt in träningarna i datorn använder jag dem mest för att se hur jag utvecklas på längre sikt. Jag njuter av att bara springa, men jag gillar att bli trött och därför springer jag på.

Jag gick en kurs i arkaisk löpning för en tid sedan. Utbildaren är en mycket duktig och meriterad sjukgymnast och har tränat många elitidrottare. Han sa åt mig att om jag ville bli bättre på långdistans, skulle jag träna på tider kring 7.30/km om jag i vanliga fall låg på c:a 5.00/km. Detta backas upp av forskning som visar att världens bästa konditionsidrottare tränar c:a 80% av sin träning med låg intensitet. Bloggen träningslära har skrivit en hel del om detta och det finns mycket bra genomgångar av forskningen där.

Jag är ofta kaninen trots jag borde vara mer som sköldpaddan.
7.30/km alltså. Hur gick det idag då? Well, jag sprang riktigt långsamt, enligt mig, men ändå landade jag på 6.00/km och en medelpuls på 146bpm. Det var fel. Jag låg 2/3 av tiden i pulszoner som motsvarar "mycket hårt" och 1/3 av tiden i pulszonen som motsvarar "hårt". Helt fel alltså. Jösses. Ska jag ner på låg får jag gå!

Nåja. Jag andades genom näsan hela passet, vilket hjälper till att hålla tempot nere (ta med papper för det blir ofta full produktion i båda pipelines). Jag ska fortsätter springa på som vanligt, men ska också lägga in fler långsamma pass och verkligen träna på att hålla tempot nere.


tisdag 4 februari 2014

Rescension: Vivobarefoot Breatho Trail

Så var det dags för en ny recension.  Denna gång kommer jag titta på mina trail-skor. Jag har ett par Vivobarefoot Breatho Trial som jag haft i c:a ett halvår. Jag har sprungit ungefär 140km i skorna och enbart i terräng. Bland annat var det i dessa skor jag sprang mitt livs första ultramaraton. Precis som innan när det gäller skor tittar jag på helhetsintryck, material, stödfunktion, kvalitet, svaghet och pris.

Vivobarefoot Breatho Trail, precis uppackade.

Helhetsintryck:

Skorna kommer med en innersula, men denna väljer jag att plocka ut direkt, precis som med mina Vivobarefoot Stealth. Anledningen är densamma, att skorna funkar lika bra utan innersula och att det förbättrar kontakten med underlaget ytterligare. Även denna sko har en väl tilltagen tå-box vilket gör att tår och främre delen på foten lätt får plats utan skav. Jag har aldrig haft mina tår tejpade i denna sko, vilket inte verkar behövas då jag inte fått skav en enda gång, vilket min tidigare erfarenhet annars säger är mer regel än undantag. Skon känns ganska lätt och när man springer får man enormt bra feedback från underlaget. Sulan är täckt med ordentliga dubbar som get grepp i alla lägen i terräng. De är tillräckligt mjuka för att ge mig grepp på våta stenar, men tillräckligt styv för att ge bra grepp i en lerig utförslöpa. Skon känns lätt i handen och de utstrålar kvalitet. Skon är dessutom 100% vegan enligt deras hemsida.

Material:

Skon är gjord av en luftig mesh. Den är tät nog att hålla den mesta smutsen ute, men luftig nog att låta foten andas bra. Det finns inte vattentäthet nära skon vilket är både för fördelar och en nackdelar med sig. Fördelarna som jag ser är att när vatten kommer in i skon rinner det ut lika fort och man slipper klafsa runt i en sko full med vatten. Det ger också foten en helt annan chans att andas än en mer vattentät sko. Nackdelen är ju så klart att man blir blöt om foten om det är mycket vatten där man springer. Min erfarenhet av denna sko är dock att med en bra strumpa i som torkar fort är det inga problem eftersom också skon torkar väldigt fort.

Där är ingen tunga på skon vilket jag verkligen älskar. Jag har alltid haft problem med glidande, ihoprullade, för tjocka eller för korta tungor. Skon är mer som en våtdräckssko. För mig passar detta riktigt bra, jag kan dock tänka mig att det skulle kunna bli lite problem för någon med väldigt hög vrist att få i foten. Skosnören är något jag brukar dra sönder och jag stör mig alltid på att de är av så dålig kvalitet. Här verkar de dock hålla måttet och har än så länge uppvisat något ställe där de slits extra mycket.

Sulan är av samma gummityp som på Vivobarefoot Stealth och har mycket bra greppegenskaper och verkar ha väldigt bra slittålighet. Dubbarna är V-formade och ger ett otroligt bra grepp. På främre delen är de placerade med vinkeln framåt vilket ger perfekt grepp när man klättrar upp för branterna och på bakdelen av skon pekar vinkeln bakåt vilket ger bra grepp i utförslöporna. Jag kan faktiskt inte påminna mig om en enda gång jag halkat eller tappat fästet det minsta.

Stödfunktion:

Skon har så kallat ”zero drop”, vilket betyder att sulan är lika tjock fram som bak. Sulan är 2.5 mm tjock (4.5 mm om man räknar med dubbarna). Precis som andra skor från Vivobarefoot är skon byggd så att foten får arbeta fritt. Själv skon ger inte mycket stöd vilket ger fotens muskler möjlighet att arbeta och reagera på feedback från underlaget. Detta känns tydligt när man springer i ojämn terräng där foten får arbeta och även tar hjälp av resten av kroppen för att korregera för ojämnheter. Sulan är lite tjockare och styvare om man t.ex. jämför med Vivobarefoot Stealth, men fortfarande så mjuk och följsam att det inte påverkar känslan och kontakten med underlaget.

Bra böjlighet i sulan som ger väldigt bra sensorisk feedback till foten.
Även längs med är det bra böjlighet vilket ger foten möjlighet att jobba fritt på ojämnt underlag.

Kvalitet:

När man får skon i handen känner man att det är bra kvalitet och den känslan följer med när man sedan sätter den på foten. Textilerna är täta, dynamiska och verkar slitstarka. Hittills finns det inget ställe på skons textiler som börjat slitas och som jag nämnt längre upp verkar även skosnörena hålla måttet. Dessa skor har jag testat ganska hårt på steniga, leriga och snåriga djurstigar och trots det ser det ut som när jag fick dem, förutom att de har en klädsam ton av lera.

Sulans gummi blir jag inte riktigt klok på. Här har de lyckats riktigt bra. Gummit är tillräckligt mjukt för att ge bra fäste på våta stenar och samtidigt är det tillräckligt styvt för att de väl tilltagna dubbarna ska ge ett kanonfäste på mjukt och lerigt underlag. Något slitage på sulan kan jag inte heller se. Nu har jag i och för sig bara sprungit i ganska mjuk terräng med dem, vilket inte sliter så hårt på gummit, men det känns som att de kommer hänga med länge.

Gummit har en mycket bra blandning och dubbarna är smart riktade vilket ger mycket bra grepp.

Svaghet:

Vivibarefoot Breatho Trail har inga direkta svagheter som jag upptäckt hittills. Det finns dock två saker som jag skulle kunna bli problem i vissa situationer. Det ena är hur modellen är sydd utan tunga och med ”hel fot”. Detta kan göra att skon inte passar löpare med hög vrist eftersom det kan vara svårt att få ner foten. Dock tror jag inte detta kommer vara något problem för den absoluta majoriteten av löpare. Den svaga punkten som jag kan se är att det är ganska dåligt skydd för tårna uppe på skon. Jag har inte haft några problem med detta, men när man springer i terräng med mycket undervegetation, mycket lösa stenar eller mycket lösa grenar kan det lätt hända att något träffar och skadar en oskyddad fot. Denna risk kan man ju minimera genom att ha ett bra skydd på skon.

Pris:

1000:-

Betyg:


Vivobarefoot Breatho Trail är en enastående bra sko. De gör det den ska, den skyddar foten utan att inkräkta på min löpteknik. Den ser också till att jag behåller fästet i alla lägen, uppför som utför, i lera liksom på skogsstigen. Jag hade gärna gett skon fem apor, men stannar vid fyra eftersom den skulle kunna ha bättre skydd för tårna. Löser man det seglar den med lätthet upp till en femma.


onsdag 29 januari 2014

Vinter betyder teknikträning

Vi är inte direkt bortskämda med snö och is nere i Malmö. Vintrarna här är mest 2 grader, hög luftfuktighet och snålblåst. Men, nu har äntligen snön kommit till Malmö och med den de perfekta förhållandena för att träna teknik.

Jag drog som vanligt på skorna med minst mönstring, mina Vivobarefoot Stealth, och gav mig ut på den 10 km långa kvällsturen. Det hade kommit c:a 10 cm snö under dagen och snöfallet fortsatte under löpturen. Det är underbart att springa i sådana förhållanden. Helt ensam med löpningen förutom några få tappra som dragit fram skidorna och någon cyklist som var på väg hem.
Vivobarefoot Stealth är perfekt för teknikträning på halt underlag. Bra känsla och liten mönstring.

Bra strumpor och skor som torkar snabbt är skönt på vintern.




Jag säger att halt underlag är det bästa att träna teknik på, speciellt när man har skor utan för mycket mönstring eller dubbar. Det hala underlaget tvingar en att spring med rätt hållning och fel tyngdpunkt eller pådrivande bakåtsparkar straffar sig direkt och suger mycket energi.

Vad är då ”rätt” teknik? Ja, det är så klart väldigt individuellt och man bör springa som man tycker känns bäst och det som fungerar för kroppen. Det finns dock en del saker man bör tänka på.

Vi börjar med tyngdpunkten, som ska vara så mycket rakt under dig som möjligt. När du sätter foten rakt under dig har du full kontroll på isättningen där framfoten eller mellanfoten träffar marken först och efter det går hälen i marken (att sätta i hälen är oerhört viktigt för att inte trötta ut och anstränga vader och fot för mycket. Jag ser ofta löpare som springer på tårna och det fungerar ett tag, men på längre sträckor kan detta vara en grogrund för slitage och uttröttningssymptom. Hälen måste alltså i marken). Det man ska tänka på är att inte springa med så kallade ”sticky steps”, d.v.s. att foten stannar kvar i marken. Det gäller att vara aktiv hela tiden. När man sätter foten rakt under sig riskerar man inte heller att halka eftersom kroppen då har full kontroll på tyngdpunkten och kan korrigera för eventuella rörelser mellan fot och underlag. Sätter man i foten för långt fram riskerar man halka när denna kontroll förloras.

Den andra saken, som förmodligen är en av de viktigaste i en bra teknik, är att man springer med en aktiv uppspark och en aktiv stortå. Detta betyder att precis när hälen gått i marken ska den lyfta igen och det gör man genom att aktivera baksidan av låret och dra hälen aktivt upp mot rumpan. Det sista som ska lämna marken är stortån som då också blir aktiv. Att dra foten bakåt och skjuta ifrån med foten gör att man får mycket kraft uppåt (vilken man vill ha framåt) och att man kan få en rotation i knäet vilket kan leda till knäont. Om man står stilla på stället och springer är man nära en bra, aktiv uppspark mot rumpan. Farten får man inte genom att skjuta ifrån utan genom att luta sig framåt och använda tyngdkraften, där lutningen sker i fotleden (och inte i höft). Något att tänka på här är att man faktiskt använder baksidan av låret när man drar upp foten och inte den mycket mindre höftböjaren som fort blir trött. Ett halt underlag är helt oförlåtande om man gör detta fel eftersom det då blir väldigt bakhalt att springa.

För att lyckas med att hålla tyngdpunkten under sig och med att ha en bra aktiv uppspark är det viktigt att hålla ryggen rak och inte "vika ihop" kroppen. Jag brukar skjuta fram höften, knipa ihop skinkorna och hålla axlarna avslappnade, lite bakåt. På detta sätt ”fallet” man framåt och får fart och samtidigt håller man kroppen upprätt så syresättningen inte hindras.

Teknik är alltid svårt att förklara i text och det bästa är att titta på andra som kan springa eller fråga om råd från någon som kan. Det finns mängder av material på Youtube att fördjupa sig i. Det viktigaste av allt är dock att det känns rätt för din kropp.


När det gäller vinterlöpning kan jag också starkt rekommendera skägg. Det är första vintern jag kör med det och det är underbart. För er som inte vill eller kan ha skägg finns alternativ.
Alternativt skägg hittar man på Coolstuff.