Den svåraste konsten

Det är lite stiltje i löpningen. För mycket familj och jobb som kommer mellan. Dock börjar jag vakna ur vinterdvalan och igår blev det den vanliga kvällsmilen. Det känns dock att samma kontinuitet i löpträningen inte finns.

Idag blev det dock lite annan träning. Träning av den, enligt mig, svårare sorten. Långsam löpning. Lågintensitetsträning. Denna träning som man behöver så mycket av som löpare, men som är så svår att tillåta sig. Det är ju roligare och se om man kan pressa tider. Nu är jag inte en person som jagar tider. Jag kollar faktiskt extremt sällan på klockan och när jag lagt in träningarna i datorn använder jag dem mest för att se hur jag utvecklas på längre sikt. Jag njuter av att bara springa, men jag gillar att bli trött och därför springer jag på.

Jag gick en kurs i arkaisk löpning för en tid sedan. Utbildaren är en mycket duktig och meriterad sjukgymnast och har tränat många elitidrottare. Han sa åt mig att om jag ville bli bättre på långdistans, skulle jag träna på tider kring 7.30/km om jag i vanliga fall låg på c:a 5.00/km. Detta backas upp av forskning som visar att världens bästa konditionsidrottare tränar c:a 80% av sin träning med låg intensitet. Bloggen träningslära har skrivit en hel del om detta och det finns mycket bra genomgångar av forskningen där.

Jag är ofta kaninen trots jag borde vara mer som sköldpaddan.

7.30/km alltså. Hur gick det idag då? Well, jag sprang riktigt långsamt, enligt mig, men ändå landade jag på 6.00/km och en medelpuls på 146bpm. Det var fel. Jag låg 2/3 av tiden i pulszoner som motsvarar "mycket hårt" och 1/3 av tiden i pulszonen som motsvarar "hårt". Helt fel alltså. Jösses. Ska jag ner på låg får jag gå!

Nåja. Jag andades genom näsan hela passet, vilket hjälper till att hålla tempot nere (ta med papper för det blir ofta full produktion i båda pipelines). Jag ska fortsätter springa på som vanligt, men ska också lägga in fler långsamma pass och verkligen träna på att hålla tempot nere.