Kullamannen 2014

Då var det dags. Frukost innan det när iväg.

Idag beger vi oss mot Kullaberg för att ta oss an Kullamannen. Det loppet jag har sikte på hela hösten och vintern, ja egentligen hela året.

Kullamannen är speciellt. När man kommer till Kullaberg känner man en närvaro. Man är taggad som tusan och "i år ska jag minsann visa de där backarna". Man minns från förra året att det var ganska jobbigt, att det liksom var som om någon ville göra livet surt för en i spåret, men det måste ha varit en dålig dag. Man ställer sig på startlinjen och ger sig iväg. Då plötsligt kommer man ihåg!

Kullamannen står i sin trädgård och ler. Han är brutalt ärlig mot ens ignorans för naturens storhet. Efter ett tag känner man ben och kropp skrika "STANNA", men på Berget är det ingen som hör dig. Det är bara att vika ner huvudet och gneta vidare. Man har inget val, man får skylla sig själv, jag var inte ödmjuk nog.

Jag har sprungit Svart bana (13 km) två år tidigare, men i år blev det Dödens zon (20,1 km). Jag vet att det kommer bli jobbigt, riktigt jobbigt, men det kommer också bli underbart. Underbart vackert! Just ni pirrar det i benen, jag längtar efter starten 11.25, men jag tänker också ödmjukt på Kullamannen som står i sin trädgård och ler åt oss.

Salomon Trail Tour Kristianstad

Igår var jag inne och kollade PM för dagens lopp i Kristianstad. Lite info och sedan en liten paragraf som gjorde att jag drog lite extra på smilbanden;

"men ett litet tillägg är att det efter några dagars regnande kommer att vara ganska fuktigt och halt i skogen"

Det var ganska soligt med enstaka moln när jag stegade in på tävlingsområdet. Precis som förra året kändes direkt en varm och familjär stämning. Jag börjar få en del lopp i ryggsäcken nu och jag måste säga att Salomon Trail Tour i Kristianstad är ett av de bättre och trevligare arrangemangen. En stor eloge till de inblandade i Härlöv IF som verkligen jobbar hårt för att ge oss löpare en minnesvärd upplevelse.

Tävlingsområdet

Loppet bjöd på varierande terräng, mjukt underlag, små kullan här och var, tekniskt, tekniskt, mer tekniskt, lite stockar att hoppa över och en hel massa geggamoja. PRECIS som jag älskar det.

Jag är ingen snabblöpare. Jag springer mycket för att jag njuter av det och loppen springer jag för att kunna sätta upp några mål för min träning, för att träffa andra likasinnade och för att få tillfälle att pressa mig själv lite extra. Jag njuter verkligen av loppen.

Förra året sprang jag på 2h01min och målet i år var att komma under två timmar. Jag visste att det skulle bli svårt eftersom jag hörde flera säga att banan var tung och efter allt regnande hade jag ingen anledning att inte tro på vad jag hörde.

Jag gick ut lite hårdare än vad jag tänkt, men kroppen kändes bra (trots en begynnande blåsa under foten redan innan start) så jag körde på. Efter en mil visade klockan 57 minuter. Jag var på rätt sida, men jag kände också att jag inte skulle klara hålla tempot hela loppet. Men jag rullade vidare, såg till att slappna av och ha bra koll på tekniken, korta steg, hög frekvens, aktiv uppspark och passiv isättning under kroppen. När fem minuter återstod var det tungt. Blåsan under foten gjorde sig rejält påmind och kroppen var tydlig i sitt budskap om att jag kört på lite för hårt tidigt i loppet. Uppförsbackarna blev tunga de sista 5 kilometrarna, men det var bara att mala på. Jag hade dessutom fått häng på en tjej som sprang ungefär i samma fart som mig, så vi hjälptes åt in i mål.

Väl i mål blev tiden 2h13min (enligt min klocka), ganska långt över minmåltid, men som sagt, banan var otroligt tung och det sög ordentligt i benen. Jag hade dock otroligt roligt och det syntes på skorna och kläderna efteråt att det hade varit en bana helt i min smak med mycket vatten och geggamoja.

Mina ljusgrå (nästan vita) Vivobrefoot Breatho Trail var inte så ljusa efter loppet. Mycket geggamoja fick de ta sig genom, men inte en gång halkade jag.

Efter loppen (det finns 800m för småttingar, 2.5km, 6km, 12km och 21km) var det prisutdelning och dessutom lottade man ut en löpresa till Alperna, ett presentkort på 2500:-, två GPS klockor (samma som min, Suunto Ambit2S), väskor och biljetter till en medeltidsmarknad på Hovdala slott (som jag för övrigt verkligen kan rekommendera).

Nästa år kommer jag helt säkert stå på startlinjen igen på detta mycket trevliga lopp. Underbar löpning, riktigt bra arrangemang och lagom stort. Återigen ett stort tack till Härlövs IF.

Varför springer jag så långt?

I helgen var jag ute på årets första riktiga långpass. Jag har egentligen inte sprungit något längre pass sedan min ultra-premiär i höstas. Det blev en tur i nyvakna Skånska bokskogar som varade i 3.5 timme. Skogarna på våren är underbara. Löpningen var underbar, fram till 3 timmar.

Efter 3 timmar sa kroppen stopp. Det gjorde ont, jag mådde illa och jag blev tokigt hungrig. Jag hade mer med att äta än vad jag brukar, men ändå… När jag är ute på de långa rundorna och mår lite sådär undrar jag ofta vad jag håller på med. Varför håller jag på med det här? Det är ju inte ens kul? Jag mår ju bara dåligt! Näää, nu skiter jag i det, jag lägger ner.

Dagen efter spritter det i benen och jag vill inget annat än att ge mig ut på en riktigt lång tur. Är jag dum i huvudet eller? Kroppen är helt fantastisk och speciellt huvudet. Hur funkar det där uppe egentligen. Det är precis som att huvudet glömmer så fort det fått vila lite och fått lite näring i omlopp.

I helgen ville jag testa kroppen. Hur tränad är jag? Hade jag klarat ultradistansen på Kullamannen sista helgen i maj ändå? Mitt svar nu är nog ändå nej, jag håller på de 24km som jag anmält mig till och så får det bli ett nytt ultralopp i höst. Nästa år är planen att höja ribban och gå från 50km till 50miles. Kanske Full Moon Race 2015? Se, nu är jag där igen! Sitter och planerar inför långa turer som jag vet kommer sluta i trötthet och illamående. Ändå är det detta jag älskar med löpning; fundera på det, känna det, vilja det, åtrå det…