I helgen var jag ute på årets första riktiga långpass. Jag
har egentligen inte sprungit något längre pass sedan min ultra-premiär i
höstas. Det blev en tur i nyvakna Skånska bokskogar som varade i 3.5 timme.
Skogarna på våren är underbara. Löpningen var underbar, fram till 3 timmar.
Efter 3 timmar sa kroppen stopp. Det gjorde ont, jag mådde
illa och jag blev tokigt hungrig. Jag hade mer med att äta än vad jag brukar,
men ändå… När jag är ute på de långa rundorna och mår lite sådär undrar jag
ofta vad jag håller på med. Varför håller jag på med det här? Det är ju inte
ens kul? Jag mår ju bara dåligt! Näää, nu skiter jag i det, jag lägger ner.
Dagen efter spritter det i benen och jag vill inget annat än
att ge mig ut på en riktigt lång tur. Är jag dum i huvudet eller? Kroppen är
helt fantastisk och speciellt huvudet. Hur funkar det där uppe egentligen. Det
är precis som att huvudet glömmer så fort det fått vila lite och fått lite
näring i omlopp.
I helgen ville jag testa kroppen. Hur tränad är jag? Hade
jag klarat ultradistansen på Kullamannen sista helgen i maj ändå? Mitt svar nu
är nog ändå nej, jag håller på de 24km som jag anmält mig till och så får det
bli ett nytt ultralopp i höst. Nästa år är planen att höja ribban och gå från
50km till 50miles. Kanske Full Moon Race 2015? Se, nu är jag där igen! Sitter
och planerar inför långa turer som jag vet kommer sluta i trötthet och
illamående. Ändå är det detta jag älskar med löpning; fundera på det, känna
det, vilja det, åtrå det…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar