Markusloppet 2014

Igår avverkade jag så mitt andra ultralopp, mitt andra Markuslopp. 50 km på Skåneleden i några av Skånes absolut finaste omgivningar. Loppet startar i Skrylle utanför Lund, man springer till Genarp på Skåneleden och tillbaka igen. Detta är en av delarna på Skåneleden som krossar alla myter om ett platt Skåne.

Markusloppet är ett ganska litet lopp; 60 löpare och med en fenomenal stämning. Det är många som känner varandra, men alla är otroligt inbjudande, hjälpsamma och stöttande. Markus och de andra i Team Create har skapat något riktigt unikt i detta lopp, enligt mig.

Jag har haft en helt värdelös uppladdning. Träningen har inte gått som förväntat i sommar. Som småbarnsförälder är det inte alltid jag som styr över tiden och långa timmar i löpspåret på helgerna fungerar oftast inte. De senaste veckorna har jag också dragits med en förkylning, vilket gjort att all löpning legat nere. Dessutom började det riva ordentligt i halsen kvällen innan och jag började bli tveksam till att springa överhuvudtaget. Jag ställde hoppet till te och whisky. På morgonen var halsontet borta och jag bestämde mig för att ge mig på löpningen.

Inför starten. Lätt duggregn och ganska kyligt.

 Första halvan av loppet sprang jag ihop med Rikard. Jämfört med mig är han en riktig ultraräv med sina 20 ultror i bagaget. Vi tog det ganska lugnt och rullade på med lagom fart hela vägen. Under året har jag testat lite med energiintag och vad kroppen gillar. Socker är helt uteslutet, precis som energidrycker och geler. Det funkar helt enkelt inte. Så, jag hade packat ner tunnbrödsrullar med smör, avokado och chiafrö. Mycket av dessa skulle ner i magen under de första 20 kilometrarna. De slank enkelt ner och skillnaden från i fjol när jag körde med mer sockerbaserade kakor var slående (speciellt senare i loppet). Jag hade också bestämt mig för att vara sparsam med drickandet i början av loppet.

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

Höst i Skåne är fantastiskt. Här i närheten av vändpunkten i Genarp.

Vi nådde vändpunkten i Genarp c:a 15 minuter tidigare än jag gjort året innan. Benen kändes ganska tunga, men kroppen kändes hyfsat pigg och mentalt var jag på topp. Den dåliga uppladdningen tror jag uppvägdes av ”erfarenheten” av loppet året innan. Vid vändpunkten blev det två klunkar kaffe och några tuggor av mina tunnbrödsrullar. Kalasfikan (som var sjukt lockande) av kladdkaka, godis, nötcreme och cola lät jag vara. Jag och Rikard vände tillbaka tillsammans med Oscar.

Kalasfika vid vändpunkten.

"Väggen" på väg hemåt. Den var extra tuff för Oscar med ett ont knä.

Det är nu utmaningen börjar. Förra året kom ett brutalt illamående efter 3.5 timme och jag var beredd på det. Men i år kom det aldrig. Dock kom dippen runt 4 timmar. Då började det ta emot ordentligt och benen sa verkligen ifrån. Då var vi uppe på åsen och de värsta uppförsbackarna hade vi lämnat bakom oss. Dock hade vi c:a 1 kilometer asfaltslöpning framför oss som tar riktigt hårt på psyket och på trötta ben. Det rullade dock på hjälpligt och jag hade bestämt mig för att vara i rörelse hela tiden. Med c:a 15 km kvar kom jag ifatt Oscar som hade fått lite försprång. Hans knä hade börjat krångla efter ett fall tidigare på banan. Efter detta var det en ordentlig kamp ensam med demonerna. Det är slitigt när man känner att benen är helt slut och tankarna på vad f-n man håller på med kommer. Jag springer och gäspar, det börjar göra ont lite här och var och hela mitt väsen har fått nog. Det är då man behöver gräva lite djupare, hitta glöden som driver en framåt. Det är också här man inser hur duktiga de andra löparna är som springer denna banan på 4 timmar. När man når Torna Hällestad ser man skylten ”Skryllegården 5 km”. Den är skön att se, , snart hemma. Samtidigt är det för mig otroligt tungt. De 5 kilometrarna är nämligen duktigt jobbiga med brutala uppförsbackar precis i slutet på banan. Undrar om det inte är typ 3 km uppför av de 5. Och då känns det att man har 45 km terräng i benen. När man svänger runt sista kröken är det dock otroligt skönt att se målflaggan. Då rätar man lite på ryggen och ser till att plocka ur det sista ur benen. Alla löpare (eftersom jag är bland de sista in i mål) klappar och hejar. Det känns bra. Det har ingen betydelse vilken placering man får, man har klarat det, man har vunnit.

Målet för året var att slå tiden från i fjol på 6h 55min (fem minuter under maxtiden på 7h). I år kom jag in på 6h 36min. En förbättring med 19 minuter. Det är jag riktigt nöjd med. Vi får se om jag kan putsa den tiden ytterligare nästa år. Jo, för nästa år kommer jag stå på startlinjen igen, den saken är säker!

Slutligen ett stort tack till Markus, Team Create, alla medlöpare och alla andra som hejar och hjälper. Markusloppet är ett riktigt trevligt lopp. För mig är det ett fantastiskt lopp, min första ultra och dessutom bär det typ mitt namn.

Lite "swimrun" som genrep

Efter en ganska brutal förkylning var det skönt att komma ut på en kort tur igen. Det blev 5 km i skogen i torsdags. Lerigt och blött efter de senaste dagarnas regn. Det var så klart 5 tunga kilometer, precis som det brukar efter en tids uppehåll med förkylning. Men det kändes på det hela rätt bra. Sen känns det mentalt inte så bra med tanke på att jag ska orka springa 10 gånger så långt på lördag.

Det fick bli de gamla skorna på kortturen i torsdags. Tur det.

Mycket vatten på stigarna, trots att regnet upphört.

I lördags var jag tvungen att testa hur kroppen kändes för att kunna avgöra om det blir ett Markuslopp eller ej på lördag. Efter c:a 6 kilometer dog kroppen och det kändes riktigt tungt. Jag körde dock på en bit till och efter 10 kilometer hade kroppen kommit igång och de sista 10 kilometerna kändes riktigt bra. Tungt var det, men det berodde nog lika mycket på att regnat öste ner under hela tiden. I början av turen försökte jag undvika de värsta vattenpölarna och lergroparna, men efter en stund var det lönlöst. Det var bara att köra på. Stigarna hade förvandlats till åar. Nu fick jag verkligen testat min teori om att tåstrumporna minimerar risken för skav. Och betyget var på topp. Inte en blåsa, inte ett skavsår. Likaså fick min nya Haglöfs L.I.M sitt eldprov. Jag trodde nog inte den skulle klara regnet och jag hade rätt. Dock höll den förvånansvärt bra men framförallt höll den mig varm.

Flytande underlag för löpning

De flesta stigar förvandlades till åar. 

Det var lönlöst att ens försöka undvika vattnet. Ofta med skorna 3 cm under vatten. Tack tåstrumpor!

Ska man tro meteorologerna ska det fortsätta regna och ganska mycket också. Jag siar om ett riktigt lerigt och blött Markuslopp. Det kommer bli 50 tunga kilometer, men samtidigt är det det jag älskar, ju jävligare det är, desto tjockare bli pannbenet. Och jag säger som i fjol, DNF är inget alternativ. Jag hade en tanke om att jag skulle försöka mig på att springa loppet på 6 timmar, men har lagt ner det p.g.a. att träningen inte blivit som jag tänkte. Så, nu är målet att komma i mål under maxtid.

Så, på lördag smäller det. Ultra nummer två för mig och jag är riktigt taggad. Det är detta lopp jag väntat på hela året.

Skåneleden, here I come. Bring your worst!

17 dagar kvar och fnurr på tråden

Onsdagen den 2 oktober i fjol kom förkylningen, lagom inför ultrapremiären. Varför ändra på en blivande tradition, förkylningen kom i år också. Det var ju själva den. Nu blir det vila ett par dagar så får vi hoppas den lägger sig. Jag har ju inte tid med detta!

Förutom förkylningarna så älskar jag hösten. Det är den absolut bästa tiden att springa. Lagom temperatur, färgernas variation är underbara, luften är frisk och det är lite mer lera i spåren i skogen; precis som jag älskar det. Dessutom kommer höststormarna och regnet. På något sätt triggar det mig. Jag älskar att ge mig ut när det är en riktigt jävligt väder. Att dra på sig regnjackan, handskarna och mössan och sedan bara ut och kämpa. Fram med pannbenet, jag mot elementen. Det ger en mäktig känsla.

Mörkret ger en extra dimension i löpningen

Nackdelen med ett sådant väder är att det kan vara svårt att komma ut. Igår var en sådan dag. Men, jag kom ut. På med den nya jackan, en Haglöfs L.I.M. och pannlampa och ut på den dagliga milen. Regnet hann tyvärr upphöra när jag väl kom ut, men mötte upp fint med 3 km kvar. Vinden däremot var inte nådig på den skånska slätten och mörkret på grusvägarna vad riktigt kompakt. Men ut kom jag och efteråt var det som vanligt en helt underbar känsla i kroppen. Jag tror aldrig jag ångrat en löptur.

Haglöfs L.I.M. Ska vara vattentät med 10 000 i vattenpelare. Det får vi testa. Den blir dock extremt lite när man packar den vilket var det som avgjorde att jag köpte den.

Det enda som inte riktigt stämde igår var pannlampan. Min 249-kr-från-Kjell&co-pannlampa höll inte måttet i mörkret. Så, efter en tips från Johan i gruppen på Facebook så beställdes en Petzl Tikka RXP. Det ska bli intressant att testa den. Mer om det senare.

Nu blir det förkylningsdämpning och frustration över uteblivna löpturer!

Det blev på riktigt, vad hände

Så var det dags, löpinstruktör, hemsida, samarbetspartners och ett liv kring löpning. Nu är Evorun lanserat. www.evorun.se

Det var aldrig ambitionen och det har egentligen bara varit en tanke ett tag. Tanken väcktes när jag startade gruppen på Facebook, att hjälpa andra som vill gå över och springa med en naturlig teknik i minimalistiska skor. Sen kom instruktörsutbildningen och tanken var väl att man skulle kunna coacha några som ville förbättra sin löpteknik, kanske hjälpa några som ville förlänga sina distanser. Sen kom samarbetet med L9 Fitness och nu har alltså Evorun lanserats på riktigt och intresset blev galet mycket större än vad jag kunnat drömma om.

www.evorun.se

Så, i veckan som kommer smäller det. Det blir ”kick-off” på L9 Fitness. En lite workshop och teaser för vad som komma skall.

När det gäller min egen löpning funkar det helt ok. Jag njuter av löpningen. Det är min favoritårstid att springa, höst. Hösten betyder klara färger, varierande väder, frisk luft och allmän njutning. 

Tempot går liksom ner lite på hösten, dvalan inför vintern börjar långsamt infinna sig. Det bara tre veckor kvar till Markusloppet, mitt livs andra ultradistans. Jag känner mig sjukt oförberedd och egentligen har jag tränat alldeles för dåligt. Å andra sidan, jag känner mig nästan mer tränad nu än vad jag gjorde vid samma tid i fjol. Och jag har en sak som ger mig en enorm fördel, jag har gjort det en gång förut, jag vet vad som gäller, jag vet att det kommer vara ett helvete. Jag kommer vara trött, må illa och ha mörka demoner att hantera. Men jag har varit där tidigare och jag vet av erfarenhet att det underlättar. Men, vi får se hur det blir, jag är hoppfull.