Motivationen är verkligen på topp. Jag vill bara ut och springa, träna inför Markusloppet, men jag kan inte. Otroligt frustrerande.
För ungefär två veckor sedan var jag som vanligt ute och sprang. Jag drog på mig asfaltskorna och gav mig ut mot skogen för att springa min 13 km-runda. Totalt är det c:a 5 km skog och resten går på asfalt, gräs och grusgångar. Asfaltskorna tycks vara det självklara valet, jag har haft dem på rundan tidigare.
Denna gång hände dock något. Ute på stigarna i skogen är det mycket rötter och sten. Ungefär mitt på sträckan trampar jag på en spetsig sten och det känns ordentligt genom sulan. Efter det har det gjort ordentligt ont mitt på trampdynan i vänster fot. När jag går känns det att det är ett blåmärke under forten och det är marginellt svullet. Det är första gången jag har haft ont någonstans i kroppen sedan jag började springa med en naturlig löpstil (eller barfota om man nu vill kalla det det) i september 2011. Det känns väldigt bra, speciellt om jag tänker tillbaka till tiden innan knäna packade ihop då jag hade ont lite här och var flera gånger i månaden; knä, ländrygg, anklar, axlar, vader, lår o.s.v. Skönt också att den första "skadan" är ett blåmärke.
Jag pratade med en sjukgymnast om det som också tittade snabbt på foten. Förmodligen bara en liten blödning, inget farligt, bara att köra på, men lite lugnare. Skönt. Jag har kört några rundor efter det. Förmodligen alldeles för långt och lite för snabbt, så jag bestämde mig för att vila några dagar för att låta det värsta lägga sig. Vila ett par dagar ja, är inte det det jobbigaste som finns? Jag verkligen ogillar att vara stilla, hela kroppen skriker och jämrar sig och rastlösheten är total. Samtidigt har vi haft galet varmt här på slätten med temperaturer över 30 grader, så det är kanske bara bra att jag "måste" vila lite.
Vad lär jag mig av detta då? Jo, använd skor som är avsedda för ändamålet. Jag har alltid undrat varför folk har så sjukt mycket skor (det gör jag i och för sig fortfarande), det är väl bara att dra på sig skorna och köra. Men så här, mina asfaltskor är verkligen asfaltskor. Känslan är väldigt nära att springa helt barfota och de har absolut minimalt med skydd för foten. Det i sig är inte ett problem eftersom jag har sprungit helt barfota i skogen förr, problemet är att jag blir mer oförsiktig när jag vet att jag har en sko på foten. Hädanefter när jag ger mig ut på de steniga stigarna drar jag på mig min trailsko som har bättre genomtrampsskydd i sulan och som ger lite mer skydd för foten.
Det mest störiga är att jag känner att träningen inför mitt andra ultralopp inte går som jag vill. Å andra sidan gick det ju hyfsat bra förra gången med en så där bra uppladdning. Det bästa av allt är att jag vet att min "skada" inte är en skada utan jag som är lite gnällig och inte är van att det gör ont i fötterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar