Mindre än en vecka kvar till Markusloppet. För någon vecka
sedan hörde ni mig gnälla över en förkylning. Den gick så klart över, men det blev
ett break i löpningen. Kanske ett behövligt break dock, för kroppen kändes
stark efteråt.
Jag gick ut långsamt, precis som sig bör och la på lite
varje dag. Det blev en 2 timmars runda i bokskogen som kändes kanon och helgen
efter, förra lördagen, var det dags för den sista lite längre passet. Jag
hängde på Stigarna ut i Torup och fick lite extra teknikträning för att köra
upp- och nedförslöpor. Dessutom hade de flesta i gruppen sprungit Markusloppet
tidigare och kunde ge lite bra tips och råd. Det kändes riktigt bra. Jag var
tillbaka. Markusloppet skulle bli tufft, men jag skulle njuta av vartenda steg.
Det var så jag tänkte. Det var så kroppen berättade för mig att det skulle bli.
Sen kom nästa käftsmäll. Onsdag morgon och halsen kändes som
ett rivjärn. Och det verkade dessutom vara en seg en. Idag måndag känner jag
hur virusen hänger i mina luftvägar som om det vore en taskig pub som man inte
behöver lämna. Viruset hänger där och gör andningen tung. Med detta kommer
också hostan från Hades som gör att revben och mage börjar ömma av
ansträngning.
Det känns oerhört irriterande. Jag har fortfarande lite hopp
om att förkylningen ska ge sig iväg och att jag kan springa loppet på lördag,
men hoppet är litet. Det som är så otroligt irriterande är att man ägnat så lång
tid åt att träna så hårt för att klara detta och så ska en sådan här sak
stjälpa det hela. Jag känner mig inte ens sjuk. Men jag antar att det är en del
av leken och det får man lära sig hantera.
Denna vecka blir det mycket vila, mycket te och mycket hopp.
Ses jag och stigarna längs Skåneleden på lördag? Det får vi se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar