Det har varit en sån där period på sistone. En sån där
period när livet händer. Allt ställs liksom på sin ända. Det är då löpningen är
så fruktansvärt bra. Lätt, tillgänglig och fruktansvärt effektiv. När det är
för mycket i huvudet, tankarna snurrar och man får liksom inte grepp om saker.
När kroppen är spänd som en fiolsträng och varje anslag gör att man darrar till
och tappar balansen. Då är löpningen så hemskt bra. Att ge sig ut på ett längre
pass och bara låta benen rulla. Att inte tänka på annat är den rytmiska
andningen. Kan man dessutom göra det efter mörkrets infall blir pannlampans
ljuskägla en meditativ tunnel som bara fortsätter medan stigen rullar fram
under en.
Men ibland funkar det inte att glida runt på långrundorna.
Det är för mycket frustration i kroppen. Men se, även där kan löpningen hjälpa.
På med skorna och ta kortrundan. Snabbt och hårt. Låt lungorna arbeta till den
gräns där det känns som att de ska börja brinna och då trycker man till lite
extra. Frustrationen försvinner med ansträngningen.
De grå dagarna. |
Det har varit en sån där period på sistone. En sån där
period när livet händer. För mig innebar det 4 stenhårda kilometer och backintervaller
dagarna efter. Allt för att få ut energin och frustrationen. När det värsta var
borta kände jag att det värsta var borta och det var bara att köra igång en
lite tyngre träningsperiod. Det passar dessutom bra. Snart är det ju årets
första lopp. Ekotrail Österlen. Efter det blir det mitt livs utmaning, Full
Moon Race med sina 50 miles (~80km). Så… Den senaste veckan har det blivit upp
mot 60km löpning, nästan allt i kuperad terräng. Benen kändes som spagetti och
har fått två dagars vila nu. I morgon fortsätter det och morgondagen bjuder på
30km terränglöpning. Det är ändå konstigt hur mycket man kan se fram emot det.
Att ta ut sig ordentligt. Att stundtals må lite dåligt. Men man vet. Man vet
att det är den bästa medicinen som finns för kroppen. Att springa. Det vi
älskar att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar