Race report - Kullamannen Himmel, Hav & Helvete

Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva en rapport på ett lopp som Kullamannen Ultra – Himmel, Hav & Helvete. Det finns liksom inga foto, texter eller berättelser som kan beskriva vad det innebär att springa det loppet. Det är ett slitet uttryck, men man måste uppleva det för att förstå.

Men, vi tar det från början. Jag har sprungit Kullamannen tre gånger tidigare, två gånger Svart bana (~13 km) och en gång Nordsidan (~24 km). Det var dags att anmäla sig till en vårultra och Kullamannen brukar gå i maj där man springer ca 30 km ganska plan mark från Ängelholm till Kullen och sedan en slinga på 24 km på berget. Det blir lagom. Trodde jag. De ändrade allt. De flyttade loppet den siste oktober och lade dessutom om banan. Tre varv på banan Dödens zon. Efter mina tidigare år på berget förstod jag att detta kommer bli en tuff resa. Men nu hade jag ju bestämt mig.

Natten innan start fick jag tre timmars sömn. Kroppen var i full beredskap för bataljen som skulle komma och kunde inte slappna av. Efter en snabb hotellfrukost stod jag vid starten klockan 7 på morgonen i Mölle hamn. Strategin för dagen var att klara första varvet på ca 3h 30min och därefter försöka hålla mig under 4h per varv. Planen var att ta det lugnt, gå i alla uppförsbackar (alla!), göra mitt eget lopp och framförallt njuta. Starten gick och vi lullade ut mot dagens äventyr. Under hela dagen visade sig Berget från sin absolut bästa sida, vindstilla, 11 grader och sol strilande genom ett tunt molntäcke. Detta väder i kombination med en färgsprakande bokskog gjorde allt till en magisk upplevelse.

Banan tog oss upp på berget för att sedan vända nedåt till andra sidan. Nedförsbacken slutade på en stenstrand. Det var här det började. Äventyret. Vi hoppade och klättrade längs stranden i c:a 1 km tills vi nådde Nimis och sen kom första klättringen uppåt. Detta är inga backar man springer upp för, det är faktiskt inte ens backar man kan fundera på att jogga upp för. Man klättrar, med händerna i marken eller tryckades på knäna för att klättra upp, upp, upp. 160 meter på c:a 1 km. Det säger lite om hur brant det är. Väl uppe var det dags att ta sig ner mot havet igen. Här kommer nästa klättring, väggen som tar en upp till Håkull. Från havsnivå till 190 meter på c:a 1 km distans. Alltså, ännu brantare. Och backen tar aldrig slut, den bara fortsätter, man rundar några buskar och tror att det är slut, men inte. Det bär uppåt, uppåt, uppåt. Här är första milen avklarad. På första varvet, med friska ben och en kropp full av energi tog detta nästan 2 timmar. Fattar ni, 2 timmar! I vanliga fall gör jag en mil i skogen på kanske 50 minuter. Det säger lite om terrängen. Tanken som snabbt slog mig var, ”hur ska detta gå nästa varv, för att inte tala om hur det ska går till på tredje varvet”. Nåja, en sak i taget.

Klättring längs stenstranden fram till Nimis och första riktiga klättringen.

Första klättringen efter Nimis. Det är brant, det är lite klättring, men det är otroligt roligt.

Andra klättringen, upp mot Håkull. Detta är precis i början, sen kommer rep som nästan är ett måste för att komma upp. 

Första branten upp mot Håkull avklarad. Bara 2/3 kvar. Upp, upp, upp.

Efter Håkull är det härlig löpning på väldigt tekniska stigar med mycket sten och rötter fram till Kullens fyr där man får en varvtid och kan fylla på vattenflaskorna. Efter fyren slänger man sig rakt ut för en rasbrant med lösa stenar och det blir ett ordentligt fall om man skulle tappa fotfästet. Det låter värre än vad det är och det är väldigt spektakulärt. Det ger en extra dimension till löpningen. 

Rasbranten ner från fyren var ett spännande inslag. Riktigt roligt och lite extra spänning blev det sista varvet på trötta ben och i mörker med pannlampans sken som enda ledstjärna.

Vägen tillbaka till Mölle hamn härifrån är trevlig. Kohagar, tekniska stigar, lite klippor att klättra igenom och några hundra meter asfaltslöpning innan man kommer in till första varvningen. Min tid på första varvet, 3h 30 min. Spot on time! Lite rökt makrill i magen, fylla på vattenflaskor och energidryck, fylla på med mat och godis och nya strumpor och sedan ut på varv två. Varv två minns jag inte så mycket ifrån. Jag sprang mest och pratade med andra löpare och med åskådare som undrade vad vi höll på med. Under detta varv blev jag också bjuden på en kopp kaffe av ett äldre par som hade picknick på en helt underbar plats precis bredvid en liten damm. Den koppen kaffe gjorde verkligen min dag. Kroppen och huvudet kändes bra. Det enda var att låren började ge sig till känna. De många nedförslöporna tar hårt på låren och knäna. Jag kände att det kunde bli en utmaning på tredje varvet, men det flöt på bra fram till andra varvningen. Väl inne vid min dropbag började dock kroppen och huvudet säga ifrån. Nu ville jag inte mer. Jag började få krampkänningar, de mörka tankarna kom och kroppen stelnade till. Jag fick lite hjälp av min underbara fru och några vänner att blanda energidrycken och fylla på påsen med nötter, några bitar makrill i magen och nya strumpor och sedan var det ut på varv tre. Nu ville jag verkligen inte mer. Det var med riktigt tunga ben jag lämnade Mölle hamn för tredje gången. Nu hade det gått ungefär 7h 30min. Så här länge hade jag aldrig varit på fötterna i sträck förut, men nu visste jag att det skulle gå vägen. Nu skulle jag bara ta mig runt.

Min prio på detta varv var att komma förbi den första milen innan det blev mörkt. Stenstranden och stigningarna upp från Nimis och upp till Håkull ville jag inte göra i mörker. Så, de första 7-8 km tryckte jag på lite extra för att hinna. Här hann jag upp ett par från Trosa, Louise och Thomas, som jag slog följe med. Jag och Louise kämpade båda med riktigt trötta ben, men vid minsta sträcka av plan mark satte Thomas igång att springa och drog oss med. Något jag så här i efterhand uppskattar mycket.  Vi tog oss förbi den värsta biten på banan och efter en stund fick vi plocka fram pannlamporna. Resten av varvet var det ömsom gå, ömsom springa som gällde. På de mer tekniska delarna gjorde rötter och stenar att det vi fick ta det ganska lugnt. Nu ville vi bara fram till fyren. Väl där kändes det som att vi var hemma. 6 km kvar och nu pressade vi ur det sista och sprang så mycket vi kunde. Med fyra kilometer kvar började mitt högra knä göra riktigt ont. Absolut inte ett knyst från knäet när vi gick, men vid första löpsteget sa det ifrån. Smärtan var dock inte av det dåliga slaget utan jag är övertygad om att det kom för att låren nu var helt slutkörda. Jag hade ingen kraft kvar i dem alls.

När vi nådde fram till asfalten som utgjorde de sista hundra meterna fram till mål kändes det helt underbart. Vi satte lite extra fart och ville in i mål. Väl där stod det en tapper skara med släktingar, vänner och arrangörer som hejade in oss den sista biten. Klockan stannade på 11h 38min.

Jag är helt galet nöjd med att jag har klarat detta, Kullamannen – Himmel, Hav & Helvete. Banan är brutal och fruktansvärt krävande. Men samtidigt är den helt underbar. Upplevelsen är enorm och det går inte att beskriva med ord.

Så här. Tycker du löpning är tråkigt? Träna då upp dig och spring Kullamannen Dödens zon. Det är ett varv på banan jag precis beskrivit. Om det är något du borde uppleva i livet så är det just det. Att springa den banan. Efter att du har gjort det förstår du vad löpning innebär, vad trail-löpning innebär, vad själva essensen i livet är. Man hittar den innersta kärnan i sig själv. Det är en helt makalös upplevelse som ingen kan ta ifrån en. Tack för att du gav mig denna resa Kullamannen!

Detta bältespännet fick vi slita hårt för. Men ligger det här hemma. Nu är resan upplevd.

Höjdprofilen på loppet.