Lite "swimrun" som genrep

Efter en ganska brutal förkylning var det skönt att komma ut på en kort tur igen. Det blev 5 km i skogen i torsdags. Lerigt och blött efter de senaste dagarnas regn. Det var så klart 5 tunga kilometer, precis som det brukar efter en tids uppehåll med förkylning. Men det kändes på det hela rätt bra. Sen känns det mentalt inte så bra med tanke på att jag ska orka springa 10 gånger så långt på lördag.

Det fick bli de gamla skorna på kortturen i torsdags. Tur det.

Mycket vatten på stigarna, trots att regnet upphört.

I lördags var jag tvungen att testa hur kroppen kändes för att kunna avgöra om det blir ett Markuslopp eller ej på lördag. Efter c:a 6 kilometer dog kroppen och det kändes riktigt tungt. Jag körde dock på en bit till och efter 10 kilometer hade kroppen kommit igång och de sista 10 kilometerna kändes riktigt bra. Tungt var det, men det berodde nog lika mycket på att regnat öste ner under hela tiden. I början av turen försökte jag undvika de värsta vattenpölarna och lergroparna, men efter en stund var det lönlöst. Det var bara att köra på. Stigarna hade förvandlats till åar. Nu fick jag verkligen testat min teori om att tåstrumporna minimerar risken för skav. Och betyget var på topp. Inte en blåsa, inte ett skavsår. Likaså fick min nya Haglöfs L.I.M sitt eldprov. Jag trodde nog inte den skulle klara regnet och jag hade rätt. Dock höll den förvånansvärt bra men framförallt höll den mig varm.

Flytande underlag för löpning

De flesta stigar förvandlades till åar. 

Det var lönlöst att ens försöka undvika vattnet. Ofta med skorna 3 cm under vatten. Tack tåstrumpor!

Ska man tro meteorologerna ska det fortsätta regna och ganska mycket också. Jag siar om ett riktigt lerigt och blött Markuslopp. Det kommer bli 50 tunga kilometer, men samtidigt är det det jag älskar, ju jävligare det är, desto tjockare bli pannbenet. Och jag säger som i fjol, DNF är inget alternativ. Jag hade en tanke om att jag skulle försöka mig på att springa loppet på 6 timmar, men har lagt ner det p.g.a. att träningen inte blivit som jag tänkte. Så, nu är målet att komma i mål under maxtid.

Så, på lördag smäller det. Ultra nummer två för mig och jag är riktigt taggad. Det är detta lopp jag väntat på hela året.

Skåneleden, here I come. Bring your worst!

17 dagar kvar och fnurr på tråden

Onsdagen den 2 oktober i fjol kom förkylningen, lagom inför ultrapremiären. Varför ändra på en blivande tradition, förkylningen kom i år också. Det var ju själva den. Nu blir det vila ett par dagar så får vi hoppas den lägger sig. Jag har ju inte tid med detta!

Förutom förkylningarna så älskar jag hösten. Det är den absolut bästa tiden att springa. Lagom temperatur, färgernas variation är underbara, luften är frisk och det är lite mer lera i spåren i skogen; precis som jag älskar det. Dessutom kommer höststormarna och regnet. På något sätt triggar det mig. Jag älskar att ge mig ut när det är en riktigt jävligt väder. Att dra på sig regnjackan, handskarna och mössan och sedan bara ut och kämpa. Fram med pannbenet, jag mot elementen. Det ger en mäktig känsla.

Mörkret ger en extra dimension i löpningen

Nackdelen med ett sådant väder är att det kan vara svårt att komma ut. Igår var en sådan dag. Men, jag kom ut. På med den nya jackan, en Haglöfs L.I.M. och pannlampa och ut på den dagliga milen. Regnet hann tyvärr upphöra när jag väl kom ut, men mötte upp fint med 3 km kvar. Vinden däremot var inte nådig på den skånska slätten och mörkret på grusvägarna vad riktigt kompakt. Men ut kom jag och efteråt var det som vanligt en helt underbar känsla i kroppen. Jag tror aldrig jag ångrat en löptur.

Haglöfs L.I.M. Ska vara vattentät med 10 000 i vattenpelare. Det får vi testa. Den blir dock extremt lite när man packar den vilket var det som avgjorde att jag köpte den.

Det enda som inte riktigt stämde igår var pannlampan. Min 249-kr-från-Kjell&co-pannlampa höll inte måttet i mörkret. Så, efter en tips från Johan i gruppen på Facebook så beställdes en Petzl Tikka RXP. Det ska bli intressant att testa den. Mer om det senare.

Nu blir det förkylningsdämpning och frustration över uteblivna löpturer!

Det blev på riktigt, vad hände

Så var det dags, löpinstruktör, hemsida, samarbetspartners och ett liv kring löpning. Nu är Evorun lanserat. www.evorun.se

Det var aldrig ambitionen och det har egentligen bara varit en tanke ett tag. Tanken väcktes när jag startade gruppen på Facebook, att hjälpa andra som vill gå över och springa med en naturlig teknik i minimalistiska skor. Sen kom instruktörsutbildningen och tanken var väl att man skulle kunna coacha några som ville förbättra sin löpteknik, kanske hjälpa några som ville förlänga sina distanser. Sen kom samarbetet med L9 Fitness och nu har alltså Evorun lanserats på riktigt och intresset blev galet mycket större än vad jag kunnat drömma om.

www.evorun.se

Så, i veckan som kommer smäller det. Det blir ”kick-off” på L9 Fitness. En lite workshop och teaser för vad som komma skall.

När det gäller min egen löpning funkar det helt ok. Jag njuter av löpningen. Det är min favoritårstid att springa, höst. Hösten betyder klara färger, varierande väder, frisk luft och allmän njutning. 

Tempot går liksom ner lite på hösten, dvalan inför vintern börjar långsamt infinna sig. Det bara tre veckor kvar till Markusloppet, mitt livs andra ultradistans. Jag känner mig sjukt oförberedd och egentligen har jag tränat alldeles för dåligt. Å andra sidan, jag känner mig nästan mer tränad nu än vad jag gjorde vid samma tid i fjol. Och jag har en sak som ger mig en enorm fördel, jag har gjort det en gång förut, jag vet vad som gäller, jag vet att det kommer vara ett helvete. Jag kommer vara trött, må illa och ha mörka demoner att hantera. Men jag har varit där tidigare och jag vet av erfarenhet att det underlättar. Men, vi får se hur det blir, jag är hoppfull.

Löpning utan blåsor

Förr undrade jag alltid vad folk höll på med. De fick blåsor på fötterna hela tiden. Det fick minsann inte jag. Nu är jag inte lika cool längre. De senaste två åren har de börjat dyka upp, speciellt på lill- och stortå, men även i sidorna på trampdynorna. Det är sällan när jag maler asfalt, utan ofta under trail-löpning och framför allt när det är vått ute. Det är ju inte så konstigt att det är så säger kloka människor och jag håller med.

Blåsor är dock en j-a gissel för löpare, ni vet själv. Det gör galet ont och det är väldigt svårt att fortsätta. Jag vill inte ha dem, speciellt inte på långturerna. Men så hittade jag lösningen, eller ja, något som hittills funkar riktigt bra. Tåstrumpor! Så enkelt.

Jag hade sådana på den tiden när jag sprang i seglar... förlåt, Fivefingers. När jag gjorde mig av med dessa hamnade mitt enda par tåstrumpor (vänta, jag ska bara lägga till det ordet i stavningsprogrammet) längst in i garderoben och där har de legat. Så var det en dag när en av medlemmarna i min löpgrupp började prata om det. Han hävdade att det varit riktigt bra att använda sådana, även i vanliga skor. Jag rotade så klart fram de gamla tåstrumporna ur garderoben och har testat dem på ett par längre turer nu, både på asfalt och i terrängen, i torrt och i vått väder. De är fantastiska!

Igår klickade jag helt sonika i två par och la dem i kundkorgen i webbutiken och nu fick jag dem i näven. Kanon. De blir testade på helgens långtur och har de vad som krävs får de vara med under Markusloppet den 25 oktober.

De strumpor jag har är av märket injinji och jag gillar dem skarpt.

Nästa utmaning antagen

När anmälningen till Markusloppet öppnade i fjol var jag oerhört osäker på om jag skulle klara springa ett ultramaraton. Jag hade ju inte ens sprungit ett vanligt maraton och det längsta jag sprungit innan var en tremilsrunda, en gång. Jag sög på karamellen länge, men tog mig i kragen och anmälde mig. Facit har vi och det gick ju bra. Jag klarade det, om än med endast fem minuters marginal till maxtiden och som sista löpare in under maxtid. Men jag klarade det.

Lite småtrött efter ultrapremiären

Så, i år när anmälan öppnade funderade jag inte så mycket. Jag hade redan bestämt mig, ja, det gjorde jag faktiskt redan dagen efter jag sprungit loppet i fjol. Jag anmälde mig direkt. Jag har ju en sistaplats att försvara! Skillnaden mellan i fjol och i år är att min träningsmängd denna sommar har varit LÅNGT mycket mindre än förra året. Så, det finns ju visst tvivel om jag ska klara det i år. Jag inbillar mig dock att jag kommer klara det på att jag faktiskt är bra grundtränad och att jag nu vet vad som väntar. Jag springer inte in i det okända.

Sen känns det vissa dagar som om jag har fått någon slags hybris. I år velade jag mellan ”Nordsidan” och ”Himmel, hav och helvete”  på Kullamannen, jag fegade ur och tog Nordsidan, 24 kilometer i värsta terrängen. När jag kom i mål var jag ordentligt trött, men jag ville ha mer, jag ångrade att jag inte antagit ultradistansen. Så, i lördags när anmälan öppnade slängde jag mig på anmälningsknappen och fick en plats på ultran. I år har de dock förlängt ”Himmel, hav och helvete” till 60+ (alltså en mil längre än Markusloppet) och med 3000+ höjmeter(!). Det är en annan kaliber! Va f-n har jag nu gett mig in på? Det är rätt mycket höjdmeter alltså. Med tanke på att jag har typ 100m på min dagliga runda så lär jag få ligga i lite med backträningen i vinter. Men det ska gå, det ska det!

Nåväl. Efter avslutat instruktörsutbildningen har jag fått lite motivation till att styrketräna. Jag verkligen hatar styrketräning, så vi får se hur länge motivationen håller i sig, men kanske, kanske… men en sak är säker. Jag SKA klara Kullamannen. DNF is not an option!

Då var man certifierad löpinstruktör

När jag 2011 slängde mina traditionella löparskor så långt jag kunde hade jag inte en aning om vilken resa detta skulle bli. Jag kunde börja springa obehindrat, vardagen blev lättare eftersom knä, höfter och ländrygg inte längre gjorde ont. Jag kunde öka mina distanser och mitt mål att springa en maraton någon gång i livet blev en ultramaraton 2013. Då funderade och kände jag efter många dagar innan jag vågade trycka på bekräftaknappen på anmälningsformuläret. I år funderade jag inte ens. När anmälan öppnade till Markusloppet anmälde jag mig. Nu har jag gjort det en gång och jag vet att jag kan. Klarar jag det inte är det också ok, nu gör jag det för att det är kul och en underbar känsla.

Under resan har många nyfiket frågat mig om råd. I början nära vänner, sen kollegor och vänners vänner o.s.v. Ofta är det någon som har ont i knä, fötter, ländrygg eller höfter. Jag brukar ge lite tips och några har jag sprungit en runda med för att coacha lite extra. Jag testade lite olika skor och har landat i Vivobarefoot. Varför? För att av alla skor jag testat är det dessa som bäst låter foten och kroppen göra det jobb och de rörelser som vi är konstruerade att utföra, springa under lång tid.

Detta har lett till att jag börjat prata en hel del med andra som förespråkar en naturlig löpstil, det har också gjort att jag läst otaliga böcker, artiklar och forskningsrön kring löpning och utifrån det experimenterat på mig själv. Och så hände det till sist, jag blev ”indragen” på en instruktörsutbildning och det var riktigt kul. Det var jag och en massa PTs och alla hade järnkoll på träning i allmänhet. Jag blir lite ödmjuk inför människor som har så bra kunskaper och jag har lärt mig massor. Det var också riktigt tillfredställande att märka att jag har väldigt bra grundkunskaper i naturlig löpning och kunde dela med mig mycket av min erfarenhet.

Kontentan av det hela, nu kan jag kalla mig Löpinstruktör via Movement Health och därmed utföra riktigt bra löpanalyser och därmed också hjälpa människor att förbättra sin löpning och övrig träning.

Härligt. Löpdjävulen i mig vaknade verkligen idag!

Hampaproteinbars

Sedan förra året när jag började träna inför Markusloppet har jag testat lite olika saker att äta under tiden jag springer. För mig funkar inte geler, det är alldeles för sött och sliskigt. Dessutom är geler och sportdryck galet dyrt.

Jag har testat lite olika saker på långpassen; Runekakor, barnmat, vingummi, ägg, ostmackor, äpple, morot och nu kör jag lite på nötcreme. Jag klarar som sagt inte av om det är för sött, vilket gör att Runekakan går bort och nötcremen funkar precis i början på löpningen och när sötsuget sätter in. Oftast är jag sugen på riktig mat och inte helt sällan bröd, så ostmacka brukar funka.

Jag tänkte testa vidare och hittade ett intressant recept i en brittisk receptbok för vegetarianer (Frenkiel D. & Vindahl L., The Green Kitchen). Hampaproteinbars. Råa och bra ingredienser och inget fancy pancy som är omöjligt att hitta i Sverige. En välsorterad matbutik har alla ingredienser. Jag har ännu inte hunnit testa dessa under någon långtur, men räknar med att göra det snart. En del ingredienser är ganska dyra (jag har i och för sig inte letat runt så mycket), men priset lär hamna långt under färdiga powerbars som man hittar i handeln. Receptet (som är fritt översatt till svenska) är enkelt och ser ut så här:

Hampaproteinbars

Torrmix:

160 g pumpafrö

100 g riven kokos

80 g hampafrö

50 g hempaproteinpulver (eller mer hampafrö, vilket jag har)

Våtmix:

20 dadlar

90 ml kokosolja

30 g kakaopulver

1 tsk vaniljextrakt

40 g havregryn

2 tsk vallmofrö

Blanda allt i torrmixen i en matberedare/mixer och kör. Blanda inte för mycket för man vill ha lite struktur på det. Häll över till en skål.

Blanda alla ingredienser i våtmixenm i matberedaren/mixern (om inte mixern är stark nog för dadlarna kan man mosa dem först med en gaffel. Denna röra ska köras lite längre så det blir en puré.

Häll våtmixen i torrmixen, lägg i havregrynen och vallmofröna och blanda riktigt ordentligt. Här fick jag hälla i en matsked vatten för att få det att hänga ihop bättre.

Häll överallt i en form på c:a 18 x 28 cm där du lagt bakplåtspapper i. Jämna ut och tryck till ordentligt. Sätt in i kylen och låt stå i 30 minuter.

Ta ut formen och dela i bitar efter behag. Jag fick 14 bitar a 2 x 9 cm (jag tänker dela dessa på mitten för att ha med ut på löptur).

Enligt receptboken ska de hålla c:a en vecka i kylen.

Smeten uttryckt i formen

Lagom bitar, men får delas på två eller tre när de ska med ut på tur.

De blev riktigt goda, nu återstår bara att se hur de är att ha med sig. Annars är det ju alltid ett bra snack till förmiddags- eller eftermiddagsfikan. Eller kanske rent av en lunch.

Lycka till!