Skojämförelse - Vivo, Merrell och Asics

När jag pratar löpteknik med folk är det många som frågar vad jag använder för skor och vad jag rekommenderar. Jag tycker frågan är berättigad eftersom det är en djungel där ute på skohyllorna; allt från de mest bisarra minimalistiska till de mest bisarra dämpade och uppbyggda skorna. Jag brukar svara att det egentligen inte spelar så stor roll vad man har för skor, bara man gillar dem (och detta är en sanning med modifikation), men att det finns två saker man ska tänka på; möjlighet för fot och tår att göra sitt jobb och feedback från underlagt. För tillfället är min rekommendation Vivobarefoot. One, eller Stealth, när man springer på asfalt och Trail Freak om man springer terräng.

Varför just Vivobarefoot? Jo, det finns tre saker som Vivo har som andra saknar. För det första har skorna en väldigt bred tåbox som gör att tårna och framfoten kan röra sig fritt och därmed göra det jobb de ska vid löpningen. För det andra är skorna extremt medgörliga och stöttar inte foten. Detta ger foten, benen och kroppen möjlighet att röra sig och justera sig efter behov vid löpning. Detta gäller t.ex. när man råkar trampa på en större sten, trampa på kanten till ett hål eller en gren. ”Att trampa fel” har försvunnit ur mitt liv sedan jag började springa med ett naturligt löpsteg, även i terräng. Detta i kombination med den tredje anledningen, feedbacken man får genom skon från underlaget. Detta är en av de viktigaste egenskaperna som behövs vid löpning. Dock är det så att det är dess två saker som gör att många blir skadade då de gör över till minimalistiska skor. Det blir helt enkelt too much, too soon. Musklerna i foten måste först återbyggas efter många år av förtvinande. Du vet själv vad som händer med en arm som varit i gips en månad. Denna uppbyggnad av foten upplever jag är viktig oavsett vilka skor du springer i, men extra viktigt när man går över till tunnare skor med mindre stödjande funktion. Men detta är ett helt annat inlägg.

Jag springer som sagt uteslutande i Vivobarefoot, men har på senare tid tänkt testa något annat. Om inget annat för att få lite perspektiv. Det är dock en ganska tunn sula som gäller och en bred tåbox är ett måste. Urvalet krympte ganska snabbt med det sista kriteriet. Jag har tidigare sprungit i Merrell Sonic Glove och trivdes ganska bra i dem, men det var något som saknades. Efter en massa tittande och funderande blev det dock ett par Merrell Road Glove 2 (äldre modell, den senare heter Road Glove 3).

Merrell Road Glove 2

Hur är då dessa jämfört med andra skor? Jo, tåboxen är lite mindre än på Vivon, men Merrell har nog utökat den lite sedan jag hade mina Sonic-skor. De är lite mer dämpade, med 4 mm, än vad Vivon är, vilket gör att de bygger ungefär 9.5 mm tillsammans med den yttre gummisulan (som för övrigt känns ruskigt bra) medan Vivon endast har sin 4 mm sula. Jämför man de både med en mer traditionell löparsko inser man snabbt att Merrell och Vivo är mycket nära varandra i den jämförelsen. Tittar man på en fot ser den knappast ut som en traditionell löparsko, med en otroligt spetsig tåbox,  utan mycket mer som Merrell- och Vivo-skorna.

Jämförelse av tåboxen mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000.

Nu har jag bara sprungit 5 km med de nya Merrell-skorna, men de kändes mycket bra. Det är en lätt sko som mer eller mindre låter foten och tårna göra sitt. Möjligen stöttar den hålfoten lite mycket p.g.a. formen på skon och tyget mer än genom ett upphöjande i sulan (vilket inte finns). Detta tror jag kommer lösa sig när skon är lite använda och mjukas upp. Min teknik sitter bra i kroppen nu och jag hade inga problem med att bibehålla den, dock hade jag en tendens att sätta i foten lite tyngre, vilket är en direkt konsekvens av den tjockare sulan och därmed den förlorade feedbacken från underlaget.

Jämförelse av sulans tjocklek mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000. På Vivo-skon går gummisulan upp runt nederkanten på skon, vilket gör att den ser tjockare ut än vad den är. Dess tjocklek är 4 mm, medan Merrell-skon har 9.5 mm. Asics-skor vet jag inte, men är långt mycket tjockare och dessutom med "klack".

För längre pass och under mängdträningsperioderna tror jag denna sko kommer funka riktigt bra för mig eftersom jag lätt får en förhårdnad under vänster fot som går in mellan de båda trampdynorna på främre delen av foten. Dock kommer jag inte rekommendera den för de personer jag hjälper med löpteknik och i de som kommer till mig med knä-, höft- och ryggproblem. Där är det barfota och Vivobarefoot som gäller till styrkan i foten och tekniken är återställd. Efter det kan detta absolut vara en sko värd att rekommendera. Jag tror nämligen Merrell är något på spåren. 

En recension av Merrell Road Glove 2 får komma när jag testat den lite mer.

Österlencirkeln med sprucken tå

För två veckor sedan sprang jag med pannlampa i mörkret längs Skånska sydkusten. Jag sprang och letade efter ett ställe att ta mig över en å som rann längs strandskogen. PANG! Plötsligt sparkar jag i en rot och riktigt känner hur min vänstra stortå går sönder.

Jodå, blå naglar, men förhållandevis lite smärta i tån. Hade jag klarat mig? Det gjorde ont en vecka efter och löpturen efter visade på att tån inte var 100 % kry. Typiskt jag som skulle springa Österlencirkeln med två ur Evorun-gruppen. Nåväl. Två dagar innan det var dags sprang jag 4 km i skogen med trailskorna och det kändes helt ok. Jag bestämde mig för att göra ett försöka och köra lördagens långpass.

Tre starka löpare på väg ut

Österlencirkeln är en rundvandring på Skåneleden och ska vara 34 km, en perfekt lördagstur. Vi startade i Brösarp och sprang turen moturs. Vi började med Brösarps backar, kom sen till Drakamöllans naturreservat, Hörröds kyrka, Christinehofs Ekopark, Andrarum, Hallamölla, Vantalängan och tillbaka till Brösarp. Jag, Johan och Daniel gav oss iväg och kroppen kändes riktigt bra, dock gjorde sig tån påmind efter bara 7-10 km någonting och efter 20 km märkte jag att något inte stod rätt till. Det gick energi åt än vanligt och det började kännas ordentligt i höger höft. Tekniken satt nog inte där och jag anar att jag kompenserade för min onda vänstertå, vilket gjorde ansträngningen på höger höft onödigt stor. När vi kom till Andrarum bestämde jag mig för att stanna och Johan och Daniel fick springa sista biten själv. Det är dumt att pusha för mycket.

Brösarps backar

Varierande stigar och omgivningar

Löpning i höstskrud. Hade varit underbart att ta ett varv till våren.

Turen är helt fantastisk. Varierande natur och varierad löpning. En del lite småtekniska passager, ganska kuperat, mycket skogsstig, en del grusväg och en bit asfalt. Jag visste sedan tidigare att det är fint runt Brösarp, men naturen var onödigt vacker på vissa ställen. Helt enkelt en runda jag varmt kan rekommendera. Väl i ”mål” visade klockorna på strax över 40 km, vilket är rätt mycket längre än angivet. De 6 km extra är mycket när man är inställd på något kortare. Det var mentalt jobbigt för Johan och Daniel som tidigare sprungit vars en mara som längst. Dock såg de friska ut när de kom i mål. Starkt jobbat! Jag hoppas vi tar turen igen till våren. Då blir det inte naturen i en gul/röd/brun höstskrud, utan i en ljusgrön prakt. Jag längtar redan lite.

Tån då? Well, den mår sådär. Jag misstänker att jag fått en spricka i den. Det får bli en tids vila från löpningen. Men, jag försöker se något positivt med det. Jag ska minsann se till att få lite styrketräning. 

Runners High. Välkommen tillbaka.

Idag var första turen efter Markusloppet. Benen pirrade innan jag gav mig ut. De ville röra på sig och vilket flyt det blev. Mörkret är här så min nya Petzl pannlampa åkte på och så ut på de mörka landsvägarna. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Jag flög fram med ett fånigt leende på läpparna. Det var vindstilla, 10 grader och ett lätt duggregn. Runners High kom som på beställning. Underbart. Jag har inte känt det på mycket länge.

Förra året var det annat ljud i skällan. Då dog all löpning. Jag tappade sugen helt. Jag tvingade mig ut på en del rundor, men det var bara tråkigt. Jag tror det tog upp emot två månader innan glädjen i löpningen kom tillbaka. Men jag tror det är en normal reaktion. Det var min första ultradistans och det var första gången jag sprang över 3 mil. Det vore mer konstigt om det inte kom en reaktion.

I år var det som sagt annorlunda. Jag har aktivt tvingat mig till total vila i över en vecka, men idag ville både jag och kroppen ut. Sen är det något med mörkret och duggregn som triggar mig. Det är underbart att springa när det är sådana förhållanden. Jag har alltid tyckt det, men nu är det lite extra med min nya pannlampa.

Petzl Tikka RXP

Jag har aldrig sprungit med pannlampa tidigare, men sen vi flyttade från stan har jag varit tvungen. Jag har kört några gånger med en pannlampa från Kjell&Co för 249:- och den har funkat helt ok på landsvägarna. Dock kände jag rätt snart att jag ville ha något lite vassare, speciellt om jag ska ge mig ut i skogen när det är mörkt. Jag fastnade av olika anledningar för en Petzl Tikka RXP. Egentligen var det Johan i Facebookgruppen som tipsade om den och han hade rätt. En riktigt trevlig lampa med riktigt bra ljus. Nu har jag bara testat den på landsväg, men ändå. Sen har den en ny teknologi, den är reaktiv (R i RXP), vilket betyder att den har full styrka när det är öppet och bländar av när man t.ex. kommer in i buskage eller tittar ner på en karta eller klockan. Det funkar riktigt bra och den reagerar mycket fortare än vad jag trodde den skulle göra. Möjligen kommer det en längre recension på den senare.

Nu ska jag sätta mig i soffan och njuta av att ha fått en underbar löptur.

Markusloppet 2014

Igår avverkade jag så mitt andra ultralopp, mitt andra Markuslopp. 50 km på Skåneleden i några av Skånes absolut finaste omgivningar. Loppet startar i Skrylle utanför Lund, man springer till Genarp på Skåneleden och tillbaka igen. Detta är en av delarna på Skåneleden som krossar alla myter om ett platt Skåne.

Markusloppet är ett ganska litet lopp; 60 löpare och med en fenomenal stämning. Det är många som känner varandra, men alla är otroligt inbjudande, hjälpsamma och stöttande. Markus och de andra i Team Create har skapat något riktigt unikt i detta lopp, enligt mig.

Jag har haft en helt värdelös uppladdning. Träningen har inte gått som förväntat i sommar. Som småbarnsförälder är det inte alltid jag som styr över tiden och långa timmar i löpspåret på helgerna fungerar oftast inte. De senaste veckorna har jag också dragits med en förkylning, vilket gjort att all löpning legat nere. Dessutom började det riva ordentligt i halsen kvällen innan och jag började bli tveksam till att springa överhuvudtaget. Jag ställde hoppet till te och whisky. På morgonen var halsontet borta och jag bestämde mig för att ge mig på löpningen.

Inför starten. Lätt duggregn och ganska kyligt.

 Första halvan av loppet sprang jag ihop med Rikard. Jämfört med mig är han en riktig ultraräv med sina 20 ultror i bagaget. Vi tog det ganska lugnt och rullade på med lagom fart hela vägen. Under året har jag testat lite med energiintag och vad kroppen gillar. Socker är helt uteslutet, precis som energidrycker och geler. Det funkar helt enkelt inte. Så, jag hade packat ner tunnbrödsrullar med smör, avokado och chiafrö. Mycket av dessa skulle ner i magen under de första 20 kilometrarna. De slank enkelt ner och skillnaden från i fjol när jag körde med mer sockerbaserade kakor var slående (speciellt senare i loppet). Jag hade också bestämt mig för att vara sparsam med drickandet i början av loppet.

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

Höst i Skåne är fantastiskt. Här i närheten av vändpunkten i Genarp.

Vi nådde vändpunkten i Genarp c:a 15 minuter tidigare än jag gjort året innan. Benen kändes ganska tunga, men kroppen kändes hyfsat pigg och mentalt var jag på topp. Den dåliga uppladdningen tror jag uppvägdes av ”erfarenheten” av loppet året innan. Vid vändpunkten blev det två klunkar kaffe och några tuggor av mina tunnbrödsrullar. Kalasfikan (som var sjukt lockande) av kladdkaka, godis, nötcreme och cola lät jag vara. Jag och Rikard vände tillbaka tillsammans med Oscar.

Kalasfika vid vändpunkten.

"Väggen" på väg hemåt. Den var extra tuff för Oscar med ett ont knä.

Det är nu utmaningen börjar. Förra året kom ett brutalt illamående efter 3.5 timme och jag var beredd på det. Men i år kom det aldrig. Dock kom dippen runt 4 timmar. Då började det ta emot ordentligt och benen sa verkligen ifrån. Då var vi uppe på åsen och de värsta uppförsbackarna hade vi lämnat bakom oss. Dock hade vi c:a 1 kilometer asfaltslöpning framför oss som tar riktigt hårt på psyket och på trötta ben. Det rullade dock på hjälpligt och jag hade bestämt mig för att vara i rörelse hela tiden. Med c:a 15 km kvar kom jag ifatt Oscar som hade fått lite försprång. Hans knä hade börjat krångla efter ett fall tidigare på banan. Efter detta var det en ordentlig kamp ensam med demonerna. Det är slitigt när man känner att benen är helt slut och tankarna på vad f-n man håller på med kommer. Jag springer och gäspar, det börjar göra ont lite här och var och hela mitt väsen har fått nog. Det är då man behöver gräva lite djupare, hitta glöden som driver en framåt. Det är också här man inser hur duktiga de andra löparna är som springer denna banan på 4 timmar. När man når Torna Hällestad ser man skylten ”Skryllegården 5 km”. Den är skön att se, , snart hemma. Samtidigt är det för mig otroligt tungt. De 5 kilometrarna är nämligen duktigt jobbiga med brutala uppförsbackar precis i slutet på banan. Undrar om det inte är typ 3 km uppför av de 5. Och då känns det att man har 45 km terräng i benen. När man svänger runt sista kröken är det dock otroligt skönt att se målflaggan. Då rätar man lite på ryggen och ser till att plocka ur det sista ur benen. Alla löpare (eftersom jag är bland de sista in i mål) klappar och hejar. Det känns bra. Det har ingen betydelse vilken placering man får, man har klarat det, man har vunnit.

Målet för året var att slå tiden från i fjol på 6h 55min (fem minuter under maxtiden på 7h). I år kom jag in på 6h 36min. En förbättring med 19 minuter. Det är jag riktigt nöjd med. Vi får se om jag kan putsa den tiden ytterligare nästa år. Jo, för nästa år kommer jag stå på startlinjen igen, den saken är säker!

Slutligen ett stort tack till Markus, Team Create, alla medlöpare och alla andra som hejar och hjälper. Markusloppet är ett riktigt trevligt lopp. För mig är det ett fantastiskt lopp, min första ultra och dessutom bär det typ mitt namn.

Lite "swimrun" som genrep

Efter en ganska brutal förkylning var det skönt att komma ut på en kort tur igen. Det blev 5 km i skogen i torsdags. Lerigt och blött efter de senaste dagarnas regn. Det var så klart 5 tunga kilometer, precis som det brukar efter en tids uppehåll med förkylning. Men det kändes på det hela rätt bra. Sen känns det mentalt inte så bra med tanke på att jag ska orka springa 10 gånger så långt på lördag.

Det fick bli de gamla skorna på kortturen i torsdags. Tur det.

Mycket vatten på stigarna, trots att regnet upphört.

I lördags var jag tvungen att testa hur kroppen kändes för att kunna avgöra om det blir ett Markuslopp eller ej på lördag. Efter c:a 6 kilometer dog kroppen och det kändes riktigt tungt. Jag körde dock på en bit till och efter 10 kilometer hade kroppen kommit igång och de sista 10 kilometerna kändes riktigt bra. Tungt var det, men det berodde nog lika mycket på att regnat öste ner under hela tiden. I början av turen försökte jag undvika de värsta vattenpölarna och lergroparna, men efter en stund var det lönlöst. Det var bara att köra på. Stigarna hade förvandlats till åar. Nu fick jag verkligen testat min teori om att tåstrumporna minimerar risken för skav. Och betyget var på topp. Inte en blåsa, inte ett skavsår. Likaså fick min nya Haglöfs L.I.M sitt eldprov. Jag trodde nog inte den skulle klara regnet och jag hade rätt. Dock höll den förvånansvärt bra men framförallt höll den mig varm.

Flytande underlag för löpning

De flesta stigar förvandlades till åar. 

Det var lönlöst att ens försöka undvika vattnet. Ofta med skorna 3 cm under vatten. Tack tåstrumpor!

Ska man tro meteorologerna ska det fortsätta regna och ganska mycket också. Jag siar om ett riktigt lerigt och blött Markuslopp. Det kommer bli 50 tunga kilometer, men samtidigt är det det jag älskar, ju jävligare det är, desto tjockare bli pannbenet. Och jag säger som i fjol, DNF är inget alternativ. Jag hade en tanke om att jag skulle försöka mig på att springa loppet på 6 timmar, men har lagt ner det p.g.a. att träningen inte blivit som jag tänkte. Så, nu är målet att komma i mål under maxtid.

Så, på lördag smäller det. Ultra nummer två för mig och jag är riktigt taggad. Det är detta lopp jag väntat på hela året.

Skåneleden, here I come. Bring your worst!

17 dagar kvar och fnurr på tråden

Onsdagen den 2 oktober i fjol kom förkylningen, lagom inför ultrapremiären. Varför ändra på en blivande tradition, förkylningen kom i år också. Det var ju själva den. Nu blir det vila ett par dagar så får vi hoppas den lägger sig. Jag har ju inte tid med detta!

Förutom förkylningarna så älskar jag hösten. Det är den absolut bästa tiden att springa. Lagom temperatur, färgernas variation är underbara, luften är frisk och det är lite mer lera i spåren i skogen; precis som jag älskar det. Dessutom kommer höststormarna och regnet. På något sätt triggar det mig. Jag älskar att ge mig ut när det är en riktigt jävligt väder. Att dra på sig regnjackan, handskarna och mössan och sedan bara ut och kämpa. Fram med pannbenet, jag mot elementen. Det ger en mäktig känsla.

Mörkret ger en extra dimension i löpningen

Nackdelen med ett sådant väder är att det kan vara svårt att komma ut. Igår var en sådan dag. Men, jag kom ut. På med den nya jackan, en Haglöfs L.I.M. och pannlampa och ut på den dagliga milen. Regnet hann tyvärr upphöra när jag väl kom ut, men mötte upp fint med 3 km kvar. Vinden däremot var inte nådig på den skånska slätten och mörkret på grusvägarna vad riktigt kompakt. Men ut kom jag och efteråt var det som vanligt en helt underbar känsla i kroppen. Jag tror aldrig jag ångrat en löptur.

Haglöfs L.I.M. Ska vara vattentät med 10 000 i vattenpelare. Det får vi testa. Den blir dock extremt lite när man packar den vilket var det som avgjorde att jag köpte den.

Det enda som inte riktigt stämde igår var pannlampan. Min 249-kr-från-Kjell&co-pannlampa höll inte måttet i mörkret. Så, efter en tips från Johan i gruppen på Facebook så beställdes en Petzl Tikka RXP. Det ska bli intressant att testa den. Mer om det senare.

Nu blir det förkylningsdämpning och frustration över uteblivna löpturer!

Det blev på riktigt, vad hände

Så var det dags, löpinstruktör, hemsida, samarbetspartners och ett liv kring löpning. Nu är Evorun lanserat. www.evorun.se

Det var aldrig ambitionen och det har egentligen bara varit en tanke ett tag. Tanken väcktes när jag startade gruppen på Facebook, att hjälpa andra som vill gå över och springa med en naturlig teknik i minimalistiska skor. Sen kom instruktörsutbildningen och tanken var väl att man skulle kunna coacha några som ville förbättra sin löpteknik, kanske hjälpa några som ville förlänga sina distanser. Sen kom samarbetet med L9 Fitness och nu har alltså Evorun lanserats på riktigt och intresset blev galet mycket större än vad jag kunnat drömma om.

www.evorun.se

Så, i veckan som kommer smäller det. Det blir ”kick-off” på L9 Fitness. En lite workshop och teaser för vad som komma skall.

När det gäller min egen löpning funkar det helt ok. Jag njuter av löpningen. Det är min favoritårstid att springa, höst. Hösten betyder klara färger, varierande väder, frisk luft och allmän njutning. 

Tempot går liksom ner lite på hösten, dvalan inför vintern börjar långsamt infinna sig. Det bara tre veckor kvar till Markusloppet, mitt livs andra ultradistans. Jag känner mig sjukt oförberedd och egentligen har jag tränat alldeles för dåligt. Å andra sidan, jag känner mig nästan mer tränad nu än vad jag gjorde vid samma tid i fjol. Och jag har en sak som ger mig en enorm fördel, jag har gjort det en gång förut, jag vet vad som gäller, jag vet att det kommer vara ett helvete. Jag kommer vara trött, må illa och ha mörka demoner att hantera. Men jag har varit där tidigare och jag vet av erfarenhet att det underlättar. Men, vi får se hur det blir, jag är hoppfull.