torsdag 5 mars 2015

När vårsolen värmer andetagen

När man inte riktigt vill ut. Ut man drar sig lite för det. Det är strax över nollan. Sömnen har varit ganska dålig och man sitter kvar lite extra vid frukostbordet. Makrill, ägg, avokado, en bit ädelost, apelsinjuice och en kopp kaffe. Det drar lite i ögonen och man vet att man har strax över tre timmar i löpskorna. Man kommer vara trött och hungrig. Möjligen också frysa lite. Underställ och strumpor är på, resten ligger i en hög vid dörren jämte vattenryggsäcken med vatten, tunnbröd med avokado i, nötcreme, en banan och en extra tröja.

Jag avslutar frukosten trots allt. Drog på mig kläderna, ryggsäcken och skorna. Jag vet att det kommer vara skönt när jag väl kommer ut. Klockan hittar pulsbandet och får kontakt med satelliterna. De första stapplande stegen tas. Det är stelt och känns tungt. Kanske var två dagars vila efter förra veckans många kilometer inte nog? De första kilometerna är den enda tanken, ”kanske ska jag trots allt inte springa en långtur idag. Kanske räcker med halva sträckan”. Men, jag vet att det inte kommer bli så. Det är dags för långtur.

Efter någon kilometer kommer jag ut ur samhället och skogen och hagarna tar emot mig med öppna armar. Det börjar rulla på riktigt ordentligt. Dessutom i ett ganska bra tempo. Ska jag verkligen orka detta tempo hela vägen? Well, det återstår att se. Annars får jag väl springa långsammare sen.
Idag var det vår i luften. Friskt men ändå med löfte om värme. Vindjackan åkte av ganska fort. Första turen i år med bara underställströja och T-shirt. Av med mössa och handskar också. Solen värmer. Fåglarna far runt i skogen och kvittrar oavbrutet. Hjortarna och rådjuren tittar upp lite lojt på löparen som kommer och hoppas sen undan, mest för att de förväntas göra det.

Tät skog och öppna vyer. Min kärlek till ett varierande landskap.

Fikastopp efter halva vägen.

Vårsolen värmer varje andetag som varit kallt i vinter. 


Tre timmar och sju minuter senare stänger jag klockan efter 32 km och går in i trädgården. Jag sätter mig på en stol i solen och blundar. Jag andas djupt. Benen är trötta men lovar att de hade klarat mer.


Att hitta runners high händer inte jätteofta nu för tiden. När jag springer så mycket. Men när vårsolen värmer när benen bara flyter på längs stigar och grusvägar. Då infinner det sig. Det är då man förstår vad löpningen är.

onsdag 4 mars 2015

Löpning - balsam för själen

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. Allt ställs liksom på sin ända. Det är då löpningen är så fruktansvärt bra. Lätt, tillgänglig och fruktansvärt effektiv. När det är för mycket i huvudet, tankarna snurrar och man får liksom inte grepp om saker. När kroppen är spänd som en fiolsträng och varje anslag gör att man darrar till och tappar balansen. Då är löpningen så hemskt bra. Att ge sig ut på ett längre pass och bara låta benen rulla. Att inte tänka på annat är den rytmiska andningen. Kan man dessutom göra det efter mörkrets infall blir pannlampans ljuskägla en meditativ tunnel som bara fortsätter medan stigen rullar fram under en.

Men ibland funkar det inte att glida runt på långrundorna. Det är för mycket frustration i kroppen. Men se, även där kan löpningen hjälpa. På med skorna och ta kortrundan. Snabbt och hårt. Låt lungorna arbeta till den gräns där det känns som att de ska börja brinna och då trycker man till lite extra. Frustrationen försvinner med ansträngningen.

De grå dagarna.

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. För mig innebar det 4 stenhårda kilometer och backintervaller dagarna efter. Allt för att få ut energin och frustrationen. När det värsta var borta kände jag att det värsta var borta och det var bara att köra igång en lite tyngre träningsperiod. Det passar dessutom bra. Snart är det ju årets första lopp. Ekotrail Österlen. Efter det blir det mitt livs utmaning, Full Moon Race med sina 50 miles (~80km). Så… Den senaste veckan har det blivit upp mot 60km löpning, nästan allt i kuperad terräng. Benen kändes som spagetti och har fått två dagars vila nu. I morgon fortsätter det och morgondagen bjuder på 30km terränglöpning. Det är ändå konstigt hur mycket man kan se fram emot det. Att ta ut sig ordentligt. Att stundtals må lite dåligt. Men man vet. Man vet att det är den bästa medicinen som finns för kroppen. Att springa. Det vi älskar att göra.

torsdag 29 januari 2015

Premiär

Löpning går sådär kan man säga. Det är tungt att komma ut, men när jag gör det känns det helt ok med löpningen, men det är inte så kul som det brukar. Det ger inte den där sköna känslan när jag är ute. Det rullar bara, kommer hem, duschen och sen, ja… Det var det. Jag ska ta ett par dagars vila från min egen löpning nu.

Igår var dock premiär för något kul. Min egna lilla löpargrupp här i Skurup. Jag kör det i samarbete med gymmet L9 Fitness och det känns som en bra kombo. Vädret var inte direkt med oss, 3 grader, mörker, regn och stormvindar. Men, det kom ett gäng hugade löpare och det blev en timme teknikträning. Vi får se vad temat blir nästa gång, men det kommer definitivt bli jobbigare. Det kan jag utlova direkt. 

Premiärgänget som trotsade regnet och stormen.



måndag 5 januari 2015

Mot 2015

Så var det ett nytt år. På något sätt känns det alltid som en nystart. Förmodligen är det för att man stoppat sig full med mat och godsaker under jul och nyår och att man sen kommer ut ur koman för att på nytt få fart på saker som legat på is.

Året 2014 kändes lite som ett mellanår för mig när det gäller löpningen. Ambitionen med mitt löpande är ju att successivt öka distanserna som jag klarar springa och 2013 tog jag ju ett jättekliv från att ha sprungit en enda halvmara (Göteborgsvarvet) till att springa min första ultra på 50km.

Ska jag försöka summera löpåret 2014 så får det bli som följer, 1058 km löpning där målet var 1000 km, Kullamannen Nordsidan, 24 km, Salomon Trail Tour Kristianstad 21 km och Markusloppet, 50km (putsade tiden från i fjol med 20 minuter). Alla loppen genomförda och med med tider som är helt ok för mig. Summeringen får också innehålla att jag tog steget och blev löpinstruktör och påbörjade samarbetet med L9 Fitness i Skurup där jag under hösten haft tre workshops för löpare, en med fokus på de som skulle springa Toughest i Köpenhamn och två mer generella med fokus på löpteknik.

Jag är mycket nöjd med 2014. Jag har fått en stabilitet i min löpning och lärt mig otroligt mycket, så erfarenhetsmässigt kanske jag inte ska kalla det ett mellanår dock. Men det var då, vad händer nu? 2015?

Målen för 2015 har jag satt lite högre. Jag har spänt bågen ganska ordentligt. Det som är inplanerat just nu är
  • 2015 km sprungna under året
  • Ekotrail Österlen 21 km
  • Full Moon Race 50 miles (denna är fortfarande lite inom parantes)
  • Kullamannen ultra 60+ km och 3000 höjdmeter
  • Salomon Trail Tour Kristianstad

Målen är lite högre än vad de varit innan. Jag tänker ta nästa steg och utöka längden på loppen. Kommer jag klara dessa mål? Jag har faktiskt ingen aning, men jag ska minsann ge allt för att det ska gå.


Har du satt upp några mål för 2015? Är det bra mål? Motiverar dessa målen dig i träningen?


onsdag 17 december 2014

Skojämförelse - Vivo, Merrell och Asics

När jag pratar löpteknik med folk är det många som frågar vad jag använder för skor och vad jag rekommenderar. Jag tycker frågan är berättigad eftersom det är en djungel där ute på skohyllorna; allt från de mest bisarra minimalistiska till de mest bisarra dämpade och uppbyggda skorna. Jag brukar svara att det egentligen inte spelar så stor roll vad man har för skor, bara man gillar dem (och detta är en sanning med modifikation), men att det finns två saker man ska tänka på; möjlighet för fot och tår att göra sitt jobb och feedback från underlagt. För tillfället är min rekommendation Vivobarefoot. One, eller Stealth, när man springer på asfalt och Trail Freak om man springer terräng.

Varför just Vivobarefoot? Jo, det finns tre saker som Vivo har som andra saknar. För det första har skorna en väldigt bred tåbox som gör att tårna och framfoten kan röra sig fritt och därmed göra det jobb de ska vid löpningen. För det andra är skorna extremt medgörliga och stöttar inte foten. Detta ger foten, benen och kroppen möjlighet att röra sig och justera sig efter behov vid löpning. Detta gäller t.ex. när man råkar trampa på en större sten, trampa på kanten till ett hål eller en gren. ”Att trampa fel” har försvunnit ur mitt liv sedan jag började springa med ett naturligt löpsteg, även i terräng. Detta i kombination med den tredje anledningen, feedbacken man får genom skon från underlaget. Detta är en av de viktigaste egenskaperna som behövs vid löpning. Dock är det så att det är dess två saker som gör att många blir skadade då de gör över till minimalistiska skor. Det blir helt enkelt too much, too soon. Musklerna i foten måste först återbyggas efter många år av förtvinande. Du vet själv vad som händer med en arm som varit i gips en månad. Denna uppbyggnad av foten upplever jag är viktig oavsett vilka skor du springer i, men extra viktigt när man går över till tunnare skor med mindre stödjande funktion. Men detta är ett helt annat inlägg.

Jag springer som sagt uteslutande i Vivobarefoot, men har på senare tid tänkt testa något annat. Om inget annat för att få lite perspektiv. Det är dock en ganska tunn sula som gäller och en bred tåbox är ett måste. Urvalet krympte ganska snabbt med det sista kriteriet. Jag har tidigare sprungit i Merrell Sonic Glove och trivdes ganska bra i dem, men det var något som saknades. Efter en massa tittande och funderande blev det dock ett par Merrell Road Glove 2 (äldre modell, den senare heter Road Glove 3).

Merrell Road Glove 2

Hur är då dessa jämfört med andra skor? Jo, tåboxen är lite mindre än på Vivon, men Merrell har nog utökat den lite sedan jag hade mina Sonic-skor. De är lite mer dämpade, med 4 mm, än vad Vivon är, vilket gör att de bygger ungefär 9.5 mm tillsammans med den yttre gummisulan (som för övrigt känns ruskigt bra) medan Vivon endast har sin 4 mm sula. Jämför man de både med en mer traditionell löparsko inser man snabbt att Merrell och Vivo är mycket nära varandra i den jämförelsen. Tittar man på en fot ser den knappast ut som en traditionell löparsko, med en otroligt spetsig tåbox,  utan mycket mer som Merrell- och Vivo-skorna.

Jämförelse av tåboxen mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000.

Nu har jag bara sprungit 5 km med de nya Merrell-skorna, men de kändes mycket bra. Det är en lätt sko som mer eller mindre låter foten och tårna göra sitt. Möjligen stöttar den hålfoten lite mycket p.g.a. formen på skon och tyget mer än genom ett upphöjande i sulan (vilket inte finns). Detta tror jag kommer lösa sig när skon är lite använda och mjukas upp. Min teknik sitter bra i kroppen nu och jag hade inga problem med att bibehålla den, dock hade jag en tendens att sätta i foten lite tyngre, vilket är en direkt konsekvens av den tjockare sulan och därmed den förlorade feedbacken från underlaget.

Jämförelse av sulans tjocklek mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000. På Vivo-skon går gummisulan upp runt nederkanten på skon, vilket gör att den ser tjockare ut än vad den är. Dess tjocklek är 4 mm, medan Merrell-skon har 9.5 mm. Asics-skor vet jag inte, men är långt mycket tjockare och dessutom med "klack".
För längre pass och under mängdträningsperioderna tror jag denna sko kommer funka riktigt bra för mig eftersom jag lätt får en förhårdnad under vänster fot som går in mellan de båda trampdynorna på främre delen av foten. Dock kommer jag inte rekommendera den för de personer jag hjälper med löpteknik och i de som kommer till mig med knä-, höft- och ryggproblem. Där är det barfota och Vivobarefoot som gäller till styrkan i foten och tekniken är återställd. Efter det kan detta absolut vara en sko värd att rekommendera. Jag tror nämligen Merrell är något på spåren. 


En recension av Merrell Road Glove 2 får komma när jag testat den lite mer.

onsdag 26 november 2014

Österlencirkeln med sprucken tå

För två veckor sedan sprang jag med pannlampa i mörkret längs Skånska sydkusten. Jag sprang och letade efter ett ställe att ta mig över en å som rann längs strandskogen. PANG! Plötsligt sparkar jag i en rot och riktigt känner hur min vänstra stortå går sönder.

Jodå, blå naglar, men förhållandevis lite smärta i tån. Hade jag klarat mig? Det gjorde ont en vecka efter och löpturen efter visade på att tån inte var 100 % kry. Typiskt jag som skulle springa Österlencirkeln med två ur Evorun-gruppen. Nåväl. Två dagar innan det var dags sprang jag 4 km i skogen med trailskorna och det kändes helt ok. Jag bestämde mig för att göra ett försöka och köra lördagens långpass.

Tre starka löpare på väg ut

Österlencirkeln är en rundvandring på Skåneleden och ska vara 34 km, en perfekt lördagstur. Vi startade i Brösarp och sprang turen moturs. Vi började med Brösarps backar, kom sen till Drakamöllans naturreservat, Hörröds kyrka, Christinehofs Ekopark, Andrarum, Hallamölla, Vantalängan och tillbaka till Brösarp. Jag, Johan och Daniel gav oss iväg och kroppen kändes riktigt bra, dock gjorde sig tån påmind efter bara 7-10 km någonting och efter 20 km märkte jag att något inte stod rätt till. Det gick energi åt än vanligt och det började kännas ordentligt i höger höft. Tekniken satt nog inte där och jag anar att jag kompenserade för min onda vänstertå, vilket gjorde ansträngningen på höger höft onödigt stor. När vi kom till Andrarum bestämde jag mig för att stanna och Johan och Daniel fick springa sista biten själv. Det är dumt att pusha för mycket.

Brösarps backar

Varierande stigar och omgivningar



Löpning i höstskrud. Hade varit underbart att ta ett varv till våren.

Turen är helt fantastisk. Varierande natur och varierad löpning. En del lite småtekniska passager, ganska kuperat, mycket skogsstig, en del grusväg och en bit asfalt. Jag visste sedan tidigare att det är fint runt Brösarp, men naturen var onödigt vacker på vissa ställen. Helt enkelt en runda jag varmt kan rekommendera. Väl i ”mål” visade klockorna på strax över 40 km, vilket är rätt mycket längre än angivet. De 6 km extra är mycket när man är inställd på något kortare. Det var mentalt jobbigt för Johan och Daniel som tidigare sprungit vars en mara som längst. Dock såg de friska ut när de kom i mål. Starkt jobbat! Jag hoppas vi tar turen igen till våren. Då blir det inte naturen i en gul/röd/brun höstskrud, utan i en ljusgrön prakt. Jag längtar redan lite.


Tån då? Well, den mår sådär. Jag misstänker att jag fått en spricka i den. Det får bli en tids vila från löpningen. Men, jag försöker se något positivt med det. Jag ska minsann se till att få lite styrketräning. 

tisdag 4 november 2014

Runners High. Välkommen tillbaka.

Idag var första turen efter Markusloppet. Benen pirrade innan jag gav mig ut. De ville röra på sig och vilket flyt det blev. Mörkret är här så min nya Petzl pannlampa åkte på och så ut på de mörka landsvägarna. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Jag flög fram med ett fånigt leende på läpparna. Det var vindstilla, 10 grader och ett lätt duggregn. Runners High kom som på beställning. Underbart. Jag har inte känt det på mycket länge.

Förra året var det annat ljud i skällan. Då dog all löpning. Jag tappade sugen helt. Jag tvingade mig ut på en del rundor, men det var bara tråkigt. Jag tror det tog upp emot två månader innan glädjen i löpningen kom tillbaka. Men jag tror det är en normal reaktion. Det var min första ultradistans och det var första gången jag sprang över 3 mil. Det vore mer konstigt om det inte kom en reaktion.
I år var det som sagt annorlunda. Jag har aktivt tvingat mig till total vila i över en vecka, men idag ville både jag och kroppen ut. Sen är det något med mörkret och duggregn som triggar mig. Det är underbart att springa när det är sådana förhållanden. Jag har alltid tyckt det, men nu är det lite extra med min nya pannlampa.

Petzl Tikka RXP
Jag har aldrig sprungit med pannlampa tidigare, men sen vi flyttade från stan har jag varit tvungen. Jag har kört några gånger med en pannlampa från Kjell&Co för 249:- och den har funkat helt ok på landsvägarna. Dock kände jag rätt snart att jag ville ha något lite vassare, speciellt om jag ska ge mig ut i skogen när det är mörkt. Jag fastnade av olika anledningar för en Petzl Tikka RXP. Egentligen var det Johan i Facebookgruppen som tipsade om den och han hade rätt. En riktigt trevlig lampa med riktigt bra ljus. Nu har jag bara testat den på landsväg, men ändå. Sen har den en ny teknologi, den är reaktiv (R i RXP), vilket betyder att den har full styrka när det är öppet och bländar av när man t.ex. kommer in i buskage eller tittar ner på en karta eller klockan. Det funkar riktigt bra och den reagerar mycket fortare än vad jag trodde den skulle göra. Möjligen kommer det en längre recension på den senare.

Nu ska jag sätta mig i soffan och njuta av att ha fått en underbar löptur.