Ekotrail Österlen. Det sprang vi i lördags.
21 kilometer (22
enligt mina och mina compadres klockor) i en av Skånes, Sveriges och
förmodligen världens finaste miljöer. Jag har sprungit en hel del lopp genom
åren och på fler ställen än jag kan räkna. Detta var det vackraste och den mest
fantastiska tur jag sprungit. Gick det bra för mig? Nja, inte jättebra. Min
stukade fot från torsdagen gjorde sig smärtsamt påmind redan efter några kilometer och jag hade alldeles
för mycket spring i benen i starten. Jag blev trött. Mycket trött. Men vad gör
det. Jag fick mer tid att njuta.
Vi börjar med bansträckningen. Man kan inte hitta en finare
sträcka tror jag. Starten gick vid Christinehof slott och där började vi med en
3.5 km slinga på underbara skogsvägar/stigar. Jag hade varit lite orolig innan. Alla skulle starta samtidigt och stigarna längs ån är rätt smala. Köbildning på gång? Nope. Det löste de första 3.5 kilometerna. Det var varmt, sol, vår i luften
och stämningen var helt magisk bland löparna. Alla hade längtat efter detta.
Det märktes. Mäktigt!
Dags för start! |
När vi åter var tillbaka vid slottet svängde vi ut på
Skåneleden och följde Vekåns slingrande vatten hela vägen till Hallamölla.
Skånes högsta vattenfall. Japp. Vi har vattenfall även i ”platta” Skåne. Där
var första energidepån. Denna sprang jag förbi eftersom jag hade valt att ha
vattenryggan på mig. Men funktionärerna och publiken hejade på fint. Efter
Hallmölla korsade vi Verkån över en liten bro för att efter några hundra meter
korsa ytterligare en ån. Denna gången utan bro. Ett vattenhinder! Bra där. Dock
upptäckte jag att mina nya Merrellskor, förutom att de innehåller en hård rockplate, inte släpper
ut vatten som kommit in. Det blev ett envetet klafsande vidare på Backaleden
som också går längs Verkån, men på andra stranden till skillnad mot Skåneleden.
Lurigt. Jag är van vid att mina steg inte låter när jag springer så jag höll på
att bli tokig av vattnet som konstant lät i skorna. MEN, till sist var det
borta. Vi följde Backaleden hela vägen till Vantalängan där energidepå nummer
två var. Banan fram till nu hade gått i ganska kuperad terräng och på stigar
som stundtals är lite tekniska. Omgivningarna på denna sträcka är helt magiska.
Vantalängan är vändpunkten. Nu är det dags att bege sig
tillbaka mot Christinehof. Sista sträckan är exakt lika fin som sträckan ut.
Här är det dock mer grusväg. Här ska man kunna springa på och plocka lite tid.
Tyvärr kunde jag inte de denna gång p.g.a. av min fot som trilskades lite och
eftersom jag inte lär mig och gick ut lite för hårt. Jag bestämde mig för att
ta det lite coolt och njuta av turen. Det funkade hyfsat. Jag njöt, men pulsen
envisades med att gå upp och det var stundtals rätt tungt (dagen efter kom en
förkylning klampande så jag misstänker att den hade något med saken att göra).
Hallamölla igen. Här plockade jag på mig några äpplebitar. Jag älskar äpple när jag springer. Ytterligare en gång trevliga funktionärer och fikande
publik. Underbart. Jag älskar alla funktionärer som ställer upp och stöttar i
loppen. Vad skulle vi gjort utan dem? Inte sprungit en massa fina lopp i varje
fall. Efter Hallamölla korsar man Verkån igen och följer Backaleden tillbaka
mot Andrarum och vidare till Christinehof. Väl tillbaka vid slottet hade
arrangörerna skojat till det lite och avslutade med två djävulska trappor. Eller
ja, egentligen var de nog inte så höga och jobbiga, men det kändes så. Jag log,
och njöt. Jag kunde inget annat. Runt slottet och in i mål. 2h8min. Gött. Två
minuter under tiden jag hade satt upp som realistisk. Jag hade klarat under två
timmar om foten inte envisats med att göra ont och om jag sprungit lite
smartare och sparat lite energi. Men någon gång ska man väl lära sig och jag måste ju ha någon anledning att komma tillbaka. Vid
upploppet fick jag vinka till döttrarna och världens bästa fru som orkar med
att sitta en hel dag medan jag lufsar runt i naturen (för att inte prata om alla
timmars träning man lägger i löparskorna). Väl inne i mål var det äpple från
årets skörd och härlig, härlig must från Kivik.
Jag vet inte vad jag mer ska säga. Det absolut finaste
loppet jag sprungit? Jajjemen! Bra stämning med alla löpare på topphumör?
Absolut! Ett bra arrangemang som innebar minimalt med skräp och där allt
funkade? Ja ja ja ja… (tror faktiskt bara det blev fyra säckar skräp, från 500 löpare, på 21 kilometer, coolt)
Jag kommer tillbaka. Jag måste. Man har nog inget val.
Underbart lopp och ett STORT tack till arrangörerna, alla funktionärer och alla
medlöpare. Och så klart alla ni som är med och supportar nära och kära som
envisas med att lubba runt i naturen så vi blir helt slut. TACK!
Kan bara hålla med! Ett helt fantastiskt lopp som jag mer än gärna springer igen! Trapporna till slottet och kullerstenarna i spurten får man se som roliga detaljer :)
SvaraRadera//Anna (piggelina.se)
Ja verkligen ett fantastiskt lopp! Kommer definitivt att vilja springa det igen :)
SvaraRaderahttp://aksmabrablogg.blogspot.se/2015/04/lycka-som-alltid-efter.html?m=1
Tack gör kommentarerna Anna och Anna-Karin. Jag gissar att vi alla tre kommer stå på startlinjen nästa år också.
SvaraRaderaKul! Nu längtar jag verkligen till 14 april då Österlen Spring Trail +21 km går av stapeln i år.
SvaraRadera