måndag 9 september 2013

Ska löpningen plötsligt bli komplicerad?

Det finns två saker som gör att jag verkligen älskar löpning. Den ena är att löpningen får mig att må extremt bra, både fysiskt och mentalt och den andra är att löpningen är så fruktansvärt enkel. Ett par skor, byxor och en tröja, sen är det bara att köra. När jag började med naturlig löpning blev det ännu enklare, jag behöver ju inte ens ett par skor för kortare sträckor. Dessutom är mitt och löpningens förhållande extremt okomplicerat. Vi träffas när jag känner för att springa, ibland är det varje dag under hyfsat lång tid; ibland är det uppehåll ett antal dagar. Inga schema. Inga måsten. Jag kör när hjärtat känner för det.

Snart är det dock dags att ta ett steg utanför bekvämlighetszonen. Det är snart dags för min första ultramaraton, Markusloppet. Det är många tankar som har börjat snurra i huvudet. Jag har insett att man kan göra löpningen hur komplicerad som helst. En sak som jag har funderat på senaste veckan är vätskeintag och saltbalans under längre lopp, speciellt eftersom man läser om en hel del mycket mer erfarna löpare som knaprar salttabletter stup i ett. Det gäller att få i sig rätt mängd vatten och rätt mängd salt för att kroppen ska klara av utmaning. Men är det verkligen så?`


Jag började med naturlig löpning när jag läste ”Born to Run” och kände mig som evolutionär biolog helkorkad som kunnat gå på det här med dämpade löparskor som sluter in och stödjer fast foten. Tittar man på människans anatomi är det mycket som talar för att vi är anpassade för att röra oss långa sträckor på våra fötter och tiden det funnits löparskor är försumbar ur evolutionärt perspektiv. När det gäller en massa andra saker inom löpning har jag dock alltid haft den inställningen. Jag dricker när jag är törstig och allt det andra fixar kroppen själv eftersom vi är anpassade till att röra oss. Men, nu gäller det dock ett ultramaraton, det är LÅNGT utanför min bekvämlighetszon. Jag menar, jag har inte ens sprungit ett vanligt maraton tidigare, mitt längsta lopp sedan innan är en halvmara. Så, tvivlet sätter kryper på. Men, måste jag verkligen komplicera till mitt förhållande till löpning en massa för att jag ska springa längre? Jag menar 50km är ändå inte SÅ långt.

Svaret, och lättnaden fick jag när jag läste en artikelseriepå bloggen Träningslära. Det är en artikelserie om sex artiklar som tar upp olika aspekter vad gäller vätskeintag och saltbalans. Serien är baserad på vetenskapliga artiklar och presenteras på ett enkelt och mycket bra sätt. Nu är detta ett ganska kontroversiellt ämne, men budskapet i artikelserien ligger till 100 % i linje med den övertygelse (utan några egentliga bevis) jag själv har om hur kroppen hanterar fysiskt arbete.

Så, återigen, precis som man själva löpningen, låt kroppen arbeta på ett naturligt sätt och försök inte manipulera de anpassningar som gjorts genom evolutionen för mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar