onsdag 18 september 2013

DNF är inget alternativ

Tiden springer iväg för mig. Det är nu ungefär fem veckor kvar till Markusloppet. Jag bestämde mig för att spana lite i terrängen där loppet ska gå och gav mig ut för att springa halva sträckan i lördags. Markusloppet går från Skrylle (utanför Lund), längs Skåneleden, till Genarp. Väl i Genarp vänder man och springer samma väg tillbaka igen. Det tilltalar mig eftersom man på tillbakavägen har bra koll på var man är. Turen är väldigt trevlig tur med fina omgivningar.

Mycket hagar med kor. Nära naturen.
Jag har som plan att klara loppet på 6 timmar, d.v.s. 3 timmar dit och 3 timmar hem. Jag fick med mig en vän, Andreas, som inte är van vid att springa så långt och inte i den sortens terräng. All heder åt honom som tog ett tort steg utanför sig komfortzon. Turen började med en 3km slinga i Skrylle för att sedan ta oss ut på Skåneleden. Skåneleden är vad den är, det är skogsstigar, spångar, rötter, stenar, sand, betesmark, backar och grusvägar. Precis den typen av löpning som är så trevlig. Omväxlande underlag, teknisk utmaning och blandat plan mark med backar. De första 2 timmarna kändes helt underbara, mycket betesmark och skogsstigar. När vi började närma oss Genarp kommer man också till Romeleåsen. Det är när man springer här man tänker ”nästa person som säger att Skåne är platt får en smäll”. Well, Skåne har inte några superberg, men det räcker för en plattlänning som mig. Det som räddar en är omgivningarna, helt fantastiska.

Uppför så det heter duga. Jag lovar, bilden ger ingen rättvis känsla av backen.

Stegen över krönet gav oss känslan av att vara "On the top of the world".

Vi nådde så småningom fotbollsplanerna i Genarp, trötta men oerhört nöjda, efter 3h och 12 minuter. Ungefär 20 minuter långsammare än vad jag räknade med. Min första tanke var dock, ”hur i h-e ska jag orka springa samma väg tillbaka?”. Det är väl i detta skede den ”riktiga” långdistanslöpningen börjar. Efter tre timmar kommer den berömda ”väggen”. Energireserverna som kroppen lagrat sedan innan är uttömda och här gäller det att inte ha snålat på intaget under löpningen. Det är också här den mentala biten blir viktigare än benen. Benen rullar liksom på, men huvudet blir en mörk fiende.

Efter turen mådde jag ruskigt illa. Jag gör ofta det efter långa turer och jag vill tro att det beror på att jag äter för dåligt dagarna innan som uppladdning och i detta fall fick jag i mig på tog för lite energi under de 3 timmarna i löparskorna. Det är verkligen något jag måste tänka på inför loppet. Det lustiga är att min löpning nu mer är en studie i kost än en studie i träning. Märkligt.


Nåväl. Jag har målet 6 timmar. Det kommer bli svårt att klara inser jag, men jag ska ge det en ordentlig chans. En sak är säker. Jag ska klara det, DNF (did not finish) är inget alternativ på min första ultramara!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar