Markusloppet

I lördags var det så dags. Markusloppet, min premiär på ultradistans. Förvisso hade uppladdningen varit sjukt dålig med en massa förkylningar som hindrat mig från att träna ordentligt sista tiden. Å andra sidan kanske det var välbehövligt med lite vila.

På plats vid Skryllegården var det lätt att börja prata med de andra. En otroligt familjär och trevlig stämning. Det fanns fler som aldrig gjort en ultra, en liten lättnad. Jag hade spanat in tiderna från 2012 och var helt bekväm med vetskapen att jag förmodligen skulle bli sist. Mitt mål var att fullfölja de 50 km och det skulle helst göras under maxtiden på 7 timmar. DNF (Did Not Finish) var alltså inte ett alternativ.

7 minuter till start. Skön och avslappnad stämning. 

9.15 var det pre-raceinformation. De hemmagjorda nummerlapparna åkte på, ryggsäckar och vätskebälte rättades till och stämning var på topp. 9.30 gick starten. De första 3 kilometrarna gick på en slinga i Skrylle för att sedan, åter uppe vid Skryllegården, vika ut på Skåneleden mot Genarp. Jag gick ut lugnt, jag hade ju trots allt bara sprungit 30 km tidigare som längst och det bara en gång. Sträckan mellan Skrylle och Björnstorp är otroligt vacker med bokskog och hagar. De första backarna kommer vid Knivsåsen efter Torna-Hällestad. Här hade jag hakat ihop med en tjej från Malmö som gjort några ultror tidigare och hennes mål var som mitt, att genomföra loppet under maxtiden, perfekt.

Väl i Björnstorp blev det asfalt och grusväg några kilometrar för att sedan övergå till Rommeleåsens sluttningar. Det är här det börjar. Det är här det känns i benen. Efter c:a 18 kilometrar kommer den brantaste stigningen på hela banan. Här går vi. På väg upp möter vi ledaren som kommer älgande nerför den nära lodräta backen.

”Hur långt har ni sprungit?” ropar han.

”C:a 18 km” svarar vi.

”Då har jag ungefär 15 km kvar. Bra!” svarar han och försvinner.

Ehh… Okej. Vi ligger lite efter täten dådå. Senare visar det sig att Henrik Orre, som vi mötte, vann på den makalösa tiden 3:28, en halvtimme snabbare än det gamla banrekordet (även tvåan och trean slog det gamla banrekordet).

Vi nådde toppen till slut. Denna var brantast, men nog inte jobbigast. 

Romeleåsen är vacker, men tar hårt på benen. Vi möter hela tiden deltagare som varit och vänt i Genarp. Stämningen är på topp och alla hälsar och hejar på varandra. Jag bara njuter. Detta är vad löpning handlar om. Vacker natur, trevliga människor och ett gemensamt mål som alla måste kämpa för att nå.

Jag, och min för dagen löppartner, når Genarp på 3:10. Kroppen känns oförskämt bra. Jag stoppade i mig två godisbitar och åt en ostmacka, en klunk Cola och sen bar det av igen, tillbaka samma väg.

Oförskämt pigg vid vändpunkten. Här på väg tillbaka mot Skrylle.

Efter vändningen tog det dock inte lång tid innan den där berömda väggen kom. Ungefär vid 3:30. Där var den och jag störtade rakt in i den. Kroppen la av, illamåendet kom och benen ville inte mer. Efter ungefär en timmes krigande gav jag nästan upp. Jag sa åt min följeslagare att hon kunde fortsätta utan mig. Jag var tvungen att vila. Jag satt mig i ett dike i Björnstorp och bara satt. Ungefär 10 minuter, sen var det bara upp på benen igen. Jag skulle inte ge upp så lätt. Ena foten före den andra. Efter en stund vaknade kroppen igen och jag kunde långsamt mala på. Malandet funkade fram till Torna-Hällestad och en skylt visade 5 km kvar. 

Klockan visade ungefär 6 timmar. Gött! 5 km på en timme kan jag ju klara genom att gå raskt. Trodde jag. Benen sa stopp. Frustration. Jag kände mig prima, men inte benen. De ville inte. Det blev en långsam lunk några meter, några steg gående, sen sitta på huk några sekunder. Några steg löpning, några steg gång, ner på huk. Så fortsatte det. Klockan gick och det blev en otrolig fight mot tiden. Sista backen upp mot Skryllegården. Jag skulle klara det, men skulle jag klara 7 timmar? Klockan? 6:50. Jag tror aldrig jag pressat mig kropp så hårt fysiskt förut. Jag svängde runt sista kröken och såg MÅL. Markus son Ruben kom springande mot mig med kamera och alla löpare klappade in mig i mål. Just i det ögonblicket kände jag mig oerhört lättad, glad och nöjd. Jag hade fixat det! 6 timmar 55 minuter! Min premiär hade varit mycket tuffare än jag väntat mig, men nu vet jag att jag kan. Ett stort tack till Lupita som jag hade följe med nästan hela loppet. Utan henne hade det varit mycket tuffare.

Arrangemanget var i toppklass! Jag skulle vilja sträcka mig till att det nog är det trevligaste lopp jag sprungit. Funktionärerna var inte många, men de fanns där hela tiden, kalas-fikan vid vändpunkten, atmosfären och kamratskapen, bansträckningen, priser till alla (jag fick för första genomförda ultra), det familjära, ja allt. Ett STORT tack till Markus och de andra i TeamCreate för att ni anordnar Markusloppet så bra. Jag misstänker att jag kommer stå på startlinjen nästa år också.  

Resultatlista hittar ni här.