Hampaproteinbars

Sedan förra året när jag började träna inför Markusloppet har jag testat lite olika saker att äta under tiden jag springer. För mig funkar inte geler, det är alldeles för sött och sliskigt. Dessutom är geler och sportdryck galet dyrt.

Jag har testat lite olika saker på långpassen; Runekakor, barnmat, vingummi, ägg, ostmackor, äpple, morot och nu kör jag lite på nötcreme. Jag klarar som sagt inte av om det är för sött, vilket gör att Runekakan går bort och nötcremen funkar precis i början på löpningen och när sötsuget sätter in. Oftast är jag sugen på riktig mat och inte helt sällan bröd, så ostmacka brukar funka.

Jag tänkte testa vidare och hittade ett intressant recept i en brittisk receptbok för vegetarianer (Frenkiel D. & Vindahl L., The Green Kitchen). Hampaproteinbars. Råa och bra ingredienser och inget fancy pancy som är omöjligt att hitta i Sverige. En välsorterad matbutik har alla ingredienser. Jag har ännu inte hunnit testa dessa under någon långtur, men räknar med att göra det snart. En del ingredienser är ganska dyra (jag har i och för sig inte letat runt så mycket), men priset lär hamna långt under färdiga powerbars som man hittar i handeln. Receptet (som är fritt översatt till svenska) är enkelt och ser ut så här:

Hampaproteinbars

Torrmix:

160 g pumpafrö

100 g riven kokos

80 g hampafrö

50 g hempaproteinpulver (eller mer hampafrö, vilket jag har)

Våtmix:

20 dadlar

90 ml kokosolja

30 g kakaopulver

1 tsk vaniljextrakt

40 g havregryn

2 tsk vallmofrö

Blanda allt i torrmixen i en matberedare/mixer och kör. Blanda inte för mycket för man vill ha lite struktur på det. Häll över till en skål.

Blanda alla ingredienser i våtmixenm i matberedaren/mixern (om inte mixern är stark nog för dadlarna kan man mosa dem först med en gaffel. Denna röra ska köras lite längre så det blir en puré.

Häll våtmixen i torrmixen, lägg i havregrynen och vallmofröna och blanda riktigt ordentligt. Här fick jag hälla i en matsked vatten för att få det att hänga ihop bättre.

Häll överallt i en form på c:a 18 x 28 cm där du lagt bakplåtspapper i. Jämna ut och tryck till ordentligt. Sätt in i kylen och låt stå i 30 minuter.

Ta ut formen och dela i bitar efter behag. Jag fick 14 bitar a 2 x 9 cm (jag tänker dela dessa på mitten för att ha med ut på löptur).

Enligt receptboken ska de hålla c:a en vecka i kylen.

Smeten uttryckt i formen

Lagom bitar, men får delas på två eller tre när de ska med ut på tur.

De blev riktigt goda, nu återstår bara att se hur de är att ha med sig. Annars är det ju alltid ett bra snack till förmiddags- eller eftermiddagsfikan. Eller kanske rent av en lunch.

Lycka till!

Motivationen på topp men ändå frustration

Motivationen är verkligen på topp. Jag vill bara ut och springa, träna inför Markusloppet, men jag kan inte. Otroligt frustrerande.

För ungefär två veckor sedan var jag som vanligt ute och sprang. Jag drog på mig asfaltskorna och gav mig ut mot skogen för att springa min 13 km-runda. Totalt är det c:a 5 km skog och resten går på asfalt, gräs och grusgångar. Asfaltskorna tycks vara det självklara valet, jag har haft dem på rundan tidigare.

Denna gång hände dock något. Ute på stigarna i skogen är det mycket rötter och sten. Ungefär mitt på sträckan trampar jag på en spetsig sten och det känns ordentligt genom sulan. Efter det har det gjort ordentligt ont mitt på trampdynan i vänster fot. När jag går känns det att det är ett blåmärke under forten och det är marginellt svullet. Det är första gången jag har haft ont någonstans i kroppen sedan jag började springa med en naturlig löpstil (eller barfota om man nu vill kalla det det) i september 2011. Det känns väldigt bra, speciellt om jag tänker tillbaka till tiden innan knäna packade ihop då jag hade ont lite här och var flera gånger i månaden; knä, ländrygg, anklar, axlar, vader, lår o.s.v. Skönt också att den första "skadan" är ett blåmärke.

Jag pratade med en sjukgymnast om det som också tittade snabbt på foten. Förmodligen bara en liten blödning, inget farligt, bara att köra på, men lite lugnare. Skönt. Jag har kört några rundor efter det. Förmodligen alldeles för långt och lite för snabbt, så jag bestämde mig för att vila några dagar för att låta det värsta lägga sig. Vila ett par dagar ja, är inte det det jobbigaste som finns? Jag verkligen ogillar att vara stilla, hela kroppen skriker och jämrar sig och rastlösheten är total. Samtidigt har vi haft galet varmt här på slätten med temperaturer över 30 grader, så det är kanske bara bra att jag "måste" vila lite.

Vad lär jag mig av detta då? Jo, använd skor som är avsedda för ändamålet. Jag har alltid undrat varför folk har så sjukt mycket skor (det gör jag i och för sig fortfarande), det är väl bara att dra på sig skorna och köra. Men så här, mina asfaltskor är verkligen asfaltskor. Känslan är väldigt nära att springa helt barfota och de har absolut minimalt med skydd för foten. Det i sig är inte ett problem eftersom jag har sprungit helt barfota i skogen förr, problemet är att jag blir mer oförsiktig när jag vet att jag har en sko på foten. Hädanefter när jag ger mig ut på de steniga stigarna drar jag på mig min trailsko som har bättre genomtrampsskydd i sulan och som ger lite mer skydd för foten.

Det mest störiga är att jag känner att träningen inför mitt andra ultralopp inte går som jag vill. Å andra sidan gick det ju hyfsat bra förra gången med en så där bra uppladdning. Det bästa av allt är att jag vet att min "skada" inte är en skada utan jag som är lite gnällig och inte är van att det gör ont i fötterna.

Nya rundor och nya skor

Familjen flyttade för ca en månad sedan. Vi flyttade ut ur Malmö och ut på "landet". Det gör att alla rundor jag är van att springa nu inte finns och det gäller hitta nya. Man blir som ett barn på nytt. Jag sitter med kartan på Jogg.se och mäter och letar. Letar vägar, cykelbanor, grusvägar som kan ta mig runt ungefär en mil och som funkar både nu på sommaren och i vinter när snö, kyla och mörker kommer. Det roligaste än nog ändå skogen. Det är ca 15-20 min löpning dit (10 min med cykel) och sen är det bara att utforska. Där finns två slingor på 2 och 4 km och det funkar de dagar jag bara vill springa. Men det är så mycket skog, så mångas grusvägar och så många stigar som måste utforskas.

Sen är det ju tiden. Som småbarnsförälder kan det vara extremt svårt att hitta tiden att komma ut, speciellt när man har ambitionen att springa mellan sju och åtta mil i veckan där minst ett pass är långpass om minst 2.5 timme. Men det går oftast, det handlar mycket om planering och prioritering (därav det sparsamma skrivandet här).

Jag nöter på mina kilometrar och i helgen fick mina Vivobarefoot Stealth gå i pension. De har varit med mig ca 1000 kmoch sulan börjar bli sliten och textilen börjar få lite hål där sko böjs vid tåboxen. Hållbarheten måste jag dock säga har varit grym. De har varit med mig ungefär dubbelt så långt som både mina Merrel och mina Fivefingers. Jag tänkte jag skulle ha ett pr nya Stealh, för de är de bästa skor jag haft, men så blev det inte. Efter lite dialog med Sebastianpå Fotkultur föll valet på ett par Vivobarefoot One. Vilken sko! Den sitter perfekt på foten. Inget som hindrar rörelserna, inget som skaver och en bred tåboxen som låter tårna göra sitt jobb. Dessutom är nog sulan lite tunnare än på Stealth för feedbacken till foten från underlaget är ruskigt bra. Jag tog en första tur med dem igår, 10km och återkommer med en recension när jag testat dem lite mer.

Kullamannen och nästa mål

Kullamannen 2014 avklarad. Jag har sprungit det två gången tidigare och det är verkligen ett favoritlopp. Tidigare har jag sprungit svart bana (13 km), men i år blev det Nordsidan (21km), det som tidigare hette Dödens zon. Tankarna fanns att göra Himmel, Hav och Helvete (56km), men jag kände att jag inte ska pusha på för mycket med ultradistanserna. Det var som vanligt helt underbart och det var en rejält teknisk och utmanande bana. Kroppen var totalt slut efter loppet, som sig bör. Värst är nog allt backen upp på Håkull, den suger lite i benen om man uttrycker det så.

Mina Vivobarefoot Breatho Trail gjorde som vanligt ett bra jobb med sitt kick-ass grepp.

Sammanbiten innan start.

Upp, upp, upp. Många står och flämtar på vägen upp, med all rätt.

Ibland försvinner stigen liksom ner för en brant. Men det är bara att släppa på, sen blir det uppför.

Belöningen efter backen upp på Håkull är härlig, men det kostar på i benen.

Nu börjar dock uppladdningen för nästa lopp. Markusloppet. Det var tungt i fjol och jag undrade om jag skulle göra det igen, men det fanns egentligen inte några funderingar. Markusloppet blev jag lite kär i, inte bara för det fina namnet. Det är klart, det var min första ultra, ja, faktiskt min första distans över 30km. 

Målet i årets lopp är

• Klara loppet, alltså inte DNF.
• Klara mig under maxtiden som är på 7h
• Klara förra årets tid på 6h55min

Dessa tre mål känns absolut realistiska. Som vanligt är det svårt att få ihop tid att träna till ultralopp när man är småbarnsförälder, men det är också lite tjusningen med det hela. Själva loppet är en rejäl utmaning. Dock ska man inte förringa utmaningen i vardagen tiden innan, när man ska försöka hitta tid att träna. Men det ska nog gå.

Ambitionen är som i fjol. 10 - 12 km varje dag i 5 dagar, 1 dag med ett lite längre pass och en dag vila. Möjligen byter jag en av dagarna med 10-12km till intervaller, men det får vi se hur det blir med det. Dessutom är det träningsschemat lite av en utopi när man har små barn.  ;)

Kullamannen 2014

Då var det dags. Frukost innan det när iväg.

Idag beger vi oss mot Kullaberg för att ta oss an Kullamannen. Det loppet jag har sikte på hela hösten och vintern, ja egentligen hela året.

Kullamannen är speciellt. När man kommer till Kullaberg känner man en närvaro. Man är taggad som tusan och "i år ska jag minsann visa de där backarna". Man minns från förra året att det var ganska jobbigt, att det liksom var som om någon ville göra livet surt för en i spåret, men det måste ha varit en dålig dag. Man ställer sig på startlinjen och ger sig iväg. Då plötsligt kommer man ihåg!

Kullamannen står i sin trädgård och ler. Han är brutalt ärlig mot ens ignorans för naturens storhet. Efter ett tag känner man ben och kropp skrika "STANNA", men på Berget är det ingen som hör dig. Det är bara att vika ner huvudet och gneta vidare. Man har inget val, man får skylla sig själv, jag var inte ödmjuk nog.

Jag har sprungit Svart bana (13 km) två år tidigare, men i år blev det Dödens zon (20,1 km). Jag vet att det kommer bli jobbigt, riktigt jobbigt, men det kommer också bli underbart. Underbart vackert! Just ni pirrar det i benen, jag längtar efter starten 11.25, men jag tänker också ödmjukt på Kullamannen som står i sin trädgård och ler åt oss.

Salomon Trail Tour Kristianstad

Igår var jag inne och kollade PM för dagens lopp i Kristianstad. Lite info och sedan en liten paragraf som gjorde att jag drog lite extra på smilbanden;

"men ett litet tillägg är att det efter några dagars regnande kommer att vara ganska fuktigt och halt i skogen"

Det var ganska soligt med enstaka moln när jag stegade in på tävlingsområdet. Precis som förra året kändes direkt en varm och familjär stämning. Jag börjar få en del lopp i ryggsäcken nu och jag måste säga att Salomon Trail Tour i Kristianstad är ett av de bättre och trevligare arrangemangen. En stor eloge till de inblandade i Härlöv IF som verkligen jobbar hårt för att ge oss löpare en minnesvärd upplevelse.

Tävlingsområdet

Loppet bjöd på varierande terräng, mjukt underlag, små kullan här och var, tekniskt, tekniskt, mer tekniskt, lite stockar att hoppa över och en hel massa geggamoja. PRECIS som jag älskar det.

Jag är ingen snabblöpare. Jag springer mycket för att jag njuter av det och loppen springer jag för att kunna sätta upp några mål för min träning, för att träffa andra likasinnade och för att få tillfälle att pressa mig själv lite extra. Jag njuter verkligen av loppen.

Förra året sprang jag på 2h01min och målet i år var att komma under två timmar. Jag visste att det skulle bli svårt eftersom jag hörde flera säga att banan var tung och efter allt regnande hade jag ingen anledning att inte tro på vad jag hörde.

Jag gick ut lite hårdare än vad jag tänkt, men kroppen kändes bra (trots en begynnande blåsa under foten redan innan start) så jag körde på. Efter en mil visade klockan 57 minuter. Jag var på rätt sida, men jag kände också att jag inte skulle klara hålla tempot hela loppet. Men jag rullade vidare, såg till att slappna av och ha bra koll på tekniken, korta steg, hög frekvens, aktiv uppspark och passiv isättning under kroppen. När fem minuter återstod var det tungt. Blåsan under foten gjorde sig rejält påmind och kroppen var tydlig i sitt budskap om att jag kört på lite för hårt tidigt i loppet. Uppförsbackarna blev tunga de sista 5 kilometrarna, men det var bara att mala på. Jag hade dessutom fått häng på en tjej som sprang ungefär i samma fart som mig, så vi hjälptes åt in i mål.

Väl i mål blev tiden 2h13min (enligt min klocka), ganska långt över minmåltid, men som sagt, banan var otroligt tung och det sög ordentligt i benen. Jag hade dock otroligt roligt och det syntes på skorna och kläderna efteråt att det hade varit en bana helt i min smak med mycket vatten och geggamoja.

Mina ljusgrå (nästan vita) Vivobrefoot Breatho Trail var inte så ljusa efter loppet. Mycket geggamoja fick de ta sig genom, men inte en gång halkade jag.

Efter loppen (det finns 800m för småttingar, 2.5km, 6km, 12km och 21km) var det prisutdelning och dessutom lottade man ut en löpresa till Alperna, ett presentkort på 2500:-, två GPS klockor (samma som min, Suunto Ambit2S), väskor och biljetter till en medeltidsmarknad på Hovdala slott (som jag för övrigt verkligen kan rekommendera).

Nästa år kommer jag helt säkert stå på startlinjen igen på detta mycket trevliga lopp. Underbar löpning, riktigt bra arrangemang och lagom stort. Återigen ett stort tack till Härlövs IF.

Varför springer jag så långt?

I helgen var jag ute på årets första riktiga långpass. Jag har egentligen inte sprungit något längre pass sedan min ultra-premiär i höstas. Det blev en tur i nyvakna Skånska bokskogar som varade i 3.5 timme. Skogarna på våren är underbara. Löpningen var underbar, fram till 3 timmar.

Efter 3 timmar sa kroppen stopp. Det gjorde ont, jag mådde illa och jag blev tokigt hungrig. Jag hade mer med att äta än vad jag brukar, men ändå… När jag är ute på de långa rundorna och mår lite sådär undrar jag ofta vad jag håller på med. Varför håller jag på med det här? Det är ju inte ens kul? Jag mår ju bara dåligt! Näää, nu skiter jag i det, jag lägger ner.

Dagen efter spritter det i benen och jag vill inget annat än att ge mig ut på en riktigt lång tur. Är jag dum i huvudet eller? Kroppen är helt fantastisk och speciellt huvudet. Hur funkar det där uppe egentligen. Det är precis som att huvudet glömmer så fort det fått vila lite och fått lite näring i omlopp.

I helgen ville jag testa kroppen. Hur tränad är jag? Hade jag klarat ultradistansen på Kullamannen sista helgen i maj ändå? Mitt svar nu är nog ändå nej, jag håller på de 24km som jag anmält mig till och så får det bli ett nytt ultralopp i höst. Nästa år är planen att höja ribban och gå från 50km till 50miles. Kanske Full Moon Race 2015? Se, nu är jag där igen! Sitter och planerar inför långa turer som jag vet kommer sluta i trötthet och illamående. Ändå är det detta jag älskar med löpning; fundera på det, känna det, vilja det, åtrå det…