Löpning utan blåsor

Förr undrade jag alltid vad folk höll på med. De fick blåsor på fötterna hela tiden. Det fick minsann inte jag. Nu är jag inte lika cool längre. De senaste två åren har de börjat dyka upp, speciellt på lill- och stortå, men även i sidorna på trampdynorna. Det är sällan när jag maler asfalt, utan ofta under trail-löpning och framför allt när det är vått ute. Det är ju inte så konstigt att det är så säger kloka människor och jag håller med.

Blåsor är dock en j-a gissel för löpare, ni vet själv. Det gör galet ont och det är väldigt svårt att fortsätta. Jag vill inte ha dem, speciellt inte på långturerna. Men så hittade jag lösningen, eller ja, något som hittills funkar riktigt bra. Tåstrumpor! Så enkelt.

Jag hade sådana på den tiden när jag sprang i seglar... förlåt, Fivefingers. När jag gjorde mig av med dessa hamnade mitt enda par tåstrumpor (vänta, jag ska bara lägga till det ordet i stavningsprogrammet) längst in i garderoben och där har de legat. Så var det en dag när en av medlemmarna i min löpgrupp började prata om det. Han hävdade att det varit riktigt bra att använda sådana, även i vanliga skor. Jag rotade så klart fram de gamla tåstrumporna ur garderoben och har testat dem på ett par längre turer nu, både på asfalt och i terrängen, i torrt och i vått väder. De är fantastiska!

Igår klickade jag helt sonika i två par och la dem i kundkorgen i webbutiken och nu fick jag dem i näven. Kanon. De blir testade på helgens långtur och har de vad som krävs får de vara med under Markusloppet den 25 oktober.

De strumpor jag har är av märket injinji och jag gillar dem skarpt.

Nästa utmaning antagen

När anmälningen till Markusloppet öppnade i fjol var jag oerhört osäker på om jag skulle klara springa ett ultramaraton. Jag hade ju inte ens sprungit ett vanligt maraton och det längsta jag sprungit innan var en tremilsrunda, en gång. Jag sög på karamellen länge, men tog mig i kragen och anmälde mig. Facit har vi och det gick ju bra. Jag klarade det, om än med endast fem minuters marginal till maxtiden och som sista löpare in under maxtid. Men jag klarade det.

Lite småtrött efter ultrapremiären

Så, i år när anmälan öppnade funderade jag inte så mycket. Jag hade redan bestämt mig, ja, det gjorde jag faktiskt redan dagen efter jag sprungit loppet i fjol. Jag anmälde mig direkt. Jag har ju en sistaplats att försvara! Skillnaden mellan i fjol och i år är att min träningsmängd denna sommar har varit LÅNGT mycket mindre än förra året. Så, det finns ju visst tvivel om jag ska klara det i år. Jag inbillar mig dock att jag kommer klara det på att jag faktiskt är bra grundtränad och att jag nu vet vad som väntar. Jag springer inte in i det okända.

Sen känns det vissa dagar som om jag har fått någon slags hybris. I år velade jag mellan ”Nordsidan” och ”Himmel, hav och helvete”  på Kullamannen, jag fegade ur och tog Nordsidan, 24 kilometer i värsta terrängen. När jag kom i mål var jag ordentligt trött, men jag ville ha mer, jag ångrade att jag inte antagit ultradistansen. Så, i lördags när anmälan öppnade slängde jag mig på anmälningsknappen och fick en plats på ultran. I år har de dock förlängt ”Himmel, hav och helvete” till 60+ (alltså en mil längre än Markusloppet) och med 3000+ höjmeter(!). Det är en annan kaliber! Va f-n har jag nu gett mig in på? Det är rätt mycket höjdmeter alltså. Med tanke på att jag har typ 100m på min dagliga runda så lär jag få ligga i lite med backträningen i vinter. Men det ska gå, det ska det!

Nåväl. Efter avslutat instruktörsutbildningen har jag fått lite motivation till att styrketräna. Jag verkligen hatar styrketräning, så vi får se hur länge motivationen håller i sig, men kanske, kanske… men en sak är säker. Jag SKA klara Kullamannen. DNF is not an option!

Då var man certifierad löpinstruktör

När jag 2011 slängde mina traditionella löparskor så långt jag kunde hade jag inte en aning om vilken resa detta skulle bli. Jag kunde börja springa obehindrat, vardagen blev lättare eftersom knä, höfter och ländrygg inte längre gjorde ont. Jag kunde öka mina distanser och mitt mål att springa en maraton någon gång i livet blev en ultramaraton 2013. Då funderade och kände jag efter många dagar innan jag vågade trycka på bekräftaknappen på anmälningsformuläret. I år funderade jag inte ens. När anmälan öppnade till Markusloppet anmälde jag mig. Nu har jag gjort det en gång och jag vet att jag kan. Klarar jag det inte är det också ok, nu gör jag det för att det är kul och en underbar känsla.

Under resan har många nyfiket frågat mig om råd. I början nära vänner, sen kollegor och vänners vänner o.s.v. Ofta är det någon som har ont i knä, fötter, ländrygg eller höfter. Jag brukar ge lite tips och några har jag sprungit en runda med för att coacha lite extra. Jag testade lite olika skor och har landat i Vivobarefoot. Varför? För att av alla skor jag testat är det dessa som bäst låter foten och kroppen göra det jobb och de rörelser som vi är konstruerade att utföra, springa under lång tid.

Detta har lett till att jag börjat prata en hel del med andra som förespråkar en naturlig löpstil, det har också gjort att jag läst otaliga böcker, artiklar och forskningsrön kring löpning och utifrån det experimenterat på mig själv. Och så hände det till sist, jag blev ”indragen” på en instruktörsutbildning och det var riktigt kul. Det var jag och en massa PTs och alla hade järnkoll på träning i allmänhet. Jag blir lite ödmjuk inför människor som har så bra kunskaper och jag har lärt mig massor. Det var också riktigt tillfredställande att märka att jag har väldigt bra grundkunskaper i naturlig löpning och kunde dela med mig mycket av min erfarenhet.

Kontentan av det hela, nu kan jag kalla mig Löpinstruktör via Movement Health och därmed utföra riktigt bra löpanalyser och därmed också hjälpa människor att förbättra sin löpning och övrig träning.

Härligt. Löpdjävulen i mig vaknade verkligen idag!

Hampaproteinbars

Sedan förra året när jag började träna inför Markusloppet har jag testat lite olika saker att äta under tiden jag springer. För mig funkar inte geler, det är alldeles för sött och sliskigt. Dessutom är geler och sportdryck galet dyrt.

Jag har testat lite olika saker på långpassen; Runekakor, barnmat, vingummi, ägg, ostmackor, äpple, morot och nu kör jag lite på nötcreme. Jag klarar som sagt inte av om det är för sött, vilket gör att Runekakan går bort och nötcremen funkar precis i början på löpningen och när sötsuget sätter in. Oftast är jag sugen på riktig mat och inte helt sällan bröd, så ostmacka brukar funka.

Jag tänkte testa vidare och hittade ett intressant recept i en brittisk receptbok för vegetarianer (Frenkiel D. & Vindahl L., The Green Kitchen). Hampaproteinbars. Råa och bra ingredienser och inget fancy pancy som är omöjligt att hitta i Sverige. En välsorterad matbutik har alla ingredienser. Jag har ännu inte hunnit testa dessa under någon långtur, men räknar med att göra det snart. En del ingredienser är ganska dyra (jag har i och för sig inte letat runt så mycket), men priset lär hamna långt under färdiga powerbars som man hittar i handeln. Receptet (som är fritt översatt till svenska) är enkelt och ser ut så här:

Hampaproteinbars

Torrmix:

160 g pumpafrö

100 g riven kokos

80 g hampafrö

50 g hempaproteinpulver (eller mer hampafrö, vilket jag har)

Våtmix:

20 dadlar

90 ml kokosolja

30 g kakaopulver

1 tsk vaniljextrakt

40 g havregryn

2 tsk vallmofrö

Blanda allt i torrmixen i en matberedare/mixer och kör. Blanda inte för mycket för man vill ha lite struktur på det. Häll över till en skål.

Blanda alla ingredienser i våtmixenm i matberedaren/mixern (om inte mixern är stark nog för dadlarna kan man mosa dem först med en gaffel. Denna röra ska köras lite längre så det blir en puré.

Häll våtmixen i torrmixen, lägg i havregrynen och vallmofröna och blanda riktigt ordentligt. Här fick jag hälla i en matsked vatten för att få det att hänga ihop bättre.

Häll överallt i en form på c:a 18 x 28 cm där du lagt bakplåtspapper i. Jämna ut och tryck till ordentligt. Sätt in i kylen och låt stå i 30 minuter.

Ta ut formen och dela i bitar efter behag. Jag fick 14 bitar a 2 x 9 cm (jag tänker dela dessa på mitten för att ha med ut på löptur).

Enligt receptboken ska de hålla c:a en vecka i kylen.

Smeten uttryckt i formen

Lagom bitar, men får delas på två eller tre när de ska med ut på tur.

De blev riktigt goda, nu återstår bara att se hur de är att ha med sig. Annars är det ju alltid ett bra snack till förmiddags- eller eftermiddagsfikan. Eller kanske rent av en lunch.

Lycka till!

Motivationen på topp men ändå frustration

Motivationen är verkligen på topp. Jag vill bara ut och springa, träna inför Markusloppet, men jag kan inte. Otroligt frustrerande.

För ungefär två veckor sedan var jag som vanligt ute och sprang. Jag drog på mig asfaltskorna och gav mig ut mot skogen för att springa min 13 km-runda. Totalt är det c:a 5 km skog och resten går på asfalt, gräs och grusgångar. Asfaltskorna tycks vara det självklara valet, jag har haft dem på rundan tidigare.

Denna gång hände dock något. Ute på stigarna i skogen är det mycket rötter och sten. Ungefär mitt på sträckan trampar jag på en spetsig sten och det känns ordentligt genom sulan. Efter det har det gjort ordentligt ont mitt på trampdynan i vänster fot. När jag går känns det att det är ett blåmärke under forten och det är marginellt svullet. Det är första gången jag har haft ont någonstans i kroppen sedan jag började springa med en naturlig löpstil (eller barfota om man nu vill kalla det det) i september 2011. Det känns väldigt bra, speciellt om jag tänker tillbaka till tiden innan knäna packade ihop då jag hade ont lite här och var flera gånger i månaden; knä, ländrygg, anklar, axlar, vader, lår o.s.v. Skönt också att den första "skadan" är ett blåmärke.

Jag pratade med en sjukgymnast om det som också tittade snabbt på foten. Förmodligen bara en liten blödning, inget farligt, bara att köra på, men lite lugnare. Skönt. Jag har kört några rundor efter det. Förmodligen alldeles för långt och lite för snabbt, så jag bestämde mig för att vila några dagar för att låta det värsta lägga sig. Vila ett par dagar ja, är inte det det jobbigaste som finns? Jag verkligen ogillar att vara stilla, hela kroppen skriker och jämrar sig och rastlösheten är total. Samtidigt har vi haft galet varmt här på slätten med temperaturer över 30 grader, så det är kanske bara bra att jag "måste" vila lite.

Vad lär jag mig av detta då? Jo, använd skor som är avsedda för ändamålet. Jag har alltid undrat varför folk har så sjukt mycket skor (det gör jag i och för sig fortfarande), det är väl bara att dra på sig skorna och köra. Men så här, mina asfaltskor är verkligen asfaltskor. Känslan är väldigt nära att springa helt barfota och de har absolut minimalt med skydd för foten. Det i sig är inte ett problem eftersom jag har sprungit helt barfota i skogen förr, problemet är att jag blir mer oförsiktig när jag vet att jag har en sko på foten. Hädanefter när jag ger mig ut på de steniga stigarna drar jag på mig min trailsko som har bättre genomtrampsskydd i sulan och som ger lite mer skydd för foten.

Det mest störiga är att jag känner att träningen inför mitt andra ultralopp inte går som jag vill. Å andra sidan gick det ju hyfsat bra förra gången med en så där bra uppladdning. Det bästa av allt är att jag vet att min "skada" inte är en skada utan jag som är lite gnällig och inte är van att det gör ont i fötterna.

Nya rundor och nya skor

Familjen flyttade för ca en månad sedan. Vi flyttade ut ur Malmö och ut på "landet". Det gör att alla rundor jag är van att springa nu inte finns och det gäller hitta nya. Man blir som ett barn på nytt. Jag sitter med kartan på Jogg.se och mäter och letar. Letar vägar, cykelbanor, grusvägar som kan ta mig runt ungefär en mil och som funkar både nu på sommaren och i vinter när snö, kyla och mörker kommer. Det roligaste än nog ändå skogen. Det är ca 15-20 min löpning dit (10 min med cykel) och sen är det bara att utforska. Där finns två slingor på 2 och 4 km och det funkar de dagar jag bara vill springa. Men det är så mycket skog, så mångas grusvägar och så många stigar som måste utforskas.

Sen är det ju tiden. Som småbarnsförälder kan det vara extremt svårt att hitta tiden att komma ut, speciellt när man har ambitionen att springa mellan sju och åtta mil i veckan där minst ett pass är långpass om minst 2.5 timme. Men det går oftast, det handlar mycket om planering och prioritering (därav det sparsamma skrivandet här).

Jag nöter på mina kilometrar och i helgen fick mina Vivobarefoot Stealth gå i pension. De har varit med mig ca 1000 kmoch sulan börjar bli sliten och textilen börjar få lite hål där sko böjs vid tåboxen. Hållbarheten måste jag dock säga har varit grym. De har varit med mig ungefär dubbelt så långt som både mina Merrel och mina Fivefingers. Jag tänkte jag skulle ha ett pr nya Stealh, för de är de bästa skor jag haft, men så blev det inte. Efter lite dialog med Sebastianpå Fotkultur föll valet på ett par Vivobarefoot One. Vilken sko! Den sitter perfekt på foten. Inget som hindrar rörelserna, inget som skaver och en bred tåboxen som låter tårna göra sitt jobb. Dessutom är nog sulan lite tunnare än på Stealth för feedbacken till foten från underlaget är ruskigt bra. Jag tog en första tur med dem igår, 10km och återkommer med en recension när jag testat dem lite mer.

Kullamannen och nästa mål

Kullamannen 2014 avklarad. Jag har sprungit det två gången tidigare och det är verkligen ett favoritlopp. Tidigare har jag sprungit svart bana (13 km), men i år blev det Nordsidan (21km), det som tidigare hette Dödens zon. Tankarna fanns att göra Himmel, Hav och Helvete (56km), men jag kände att jag inte ska pusha på för mycket med ultradistanserna. Det var som vanligt helt underbart och det var en rejält teknisk och utmanande bana. Kroppen var totalt slut efter loppet, som sig bör. Värst är nog allt backen upp på Håkull, den suger lite i benen om man uttrycker det så.

Mina Vivobarefoot Breatho Trail gjorde som vanligt ett bra jobb med sitt kick-ass grepp.

Sammanbiten innan start.

Upp, upp, upp. Många står och flämtar på vägen upp, med all rätt.

Ibland försvinner stigen liksom ner för en brant. Men det är bara att släppa på, sen blir det uppför.

Belöningen efter backen upp på Håkull är härlig, men det kostar på i benen.

Nu börjar dock uppladdningen för nästa lopp. Markusloppet. Det var tungt i fjol och jag undrade om jag skulle göra det igen, men det fanns egentligen inte några funderingar. Markusloppet blev jag lite kär i, inte bara för det fina namnet. Det är klart, det var min första ultra, ja, faktiskt min första distans över 30km. 

Målet i årets lopp är

• Klara loppet, alltså inte DNF.
• Klara mig under maxtiden som är på 7h
• Klara förra årets tid på 6h55min

Dessa tre mål känns absolut realistiska. Som vanligt är det svårt att få ihop tid att träna till ultralopp när man är småbarnsförälder, men det är också lite tjusningen med det hela. Själva loppet är en rejäl utmaning. Dock ska man inte förringa utmaningen i vardagen tiden innan, när man ska försöka hitta tid att träna. Men det ska nog gå.

Ambitionen är som i fjol. 10 - 12 km varje dag i 5 dagar, 1 dag med ett lite längre pass och en dag vila. Möjligen byter jag en av dagarna med 10-12km till intervaller, men det får vi se hur det blir med det. Dessutom är det träningsschemat lite av en utopi när man har små barn.  ;)