Genrep med nya skor inför Ekotrail

Idag var det dags för sista genrepet inför årets första lopp, Ekotrial Österlen. Jag och min numera ganska frekventa löpsällskap, Petter, gav oss iväg till Bökeberg utanför Svedala och drog av 21 km i lagom kuperad terräng. Rundan innehåller ungefär hälften del grusväg och hälften del stigar. Stigarna är hyfsat tekniska på sina ställen med mycket rötter och sten, men mestadels har man känslan av att man flyter fram. Båda kände ganska snabbt att kropparna var trötta efter en period av lite högre belastning i träningen. Petter tränar inför Köpenhamn maraton och mina stora mål för året är ju Full Moon Race i Juli och Kullamannen Ultra i Oktober. Innan det blir det Malmömilen och Ekotrail Österlen. Ekotrail är ju det som varit för ögonen sista tiden. Det blev som sagt en rätt tung tur idag, men miljöerna i Bökeberg är bedårande. Visst, det är en del kalhyggen, men det kommer man sällan ifrån. Löpningen är också väldigt varierad från grusväg till stigar i granskog, bokskog, längs små dammar och stora sjöar. Det är brutala uppförsbackar blandat med långa sega motlut.

Petter smyger fram på de mjuka stigarna

Mycket uppför och mycket rötter

Mest brutala backen på hela rundan. Först ska man upp...

... sen ska man ner igen.

Idag var det dessutom ett test av de nya skorna. När vi sprang Ekotrail-banan för ett tag sedan gick det hål på mina Vivobarefoot Trail Freak och lilltån tittar gärna ut genom detta. Jag testade att springa lite längre i dem några dagar efter Ekotrail-turen, men det funkade inte. Om någon nu skulle få för sig att testa så kan jag berätta att det funkar ganska dåligt att ha en lilltå hängandes utanför skon. Så. Jag gjorde det jag var tvungen till, införskaffade nya trailskor. Det blev faktiskt så att det blev två par. Ett par för att ha till träning och lite kortare lopp och ett par att ha på långturer och på ultraloppen.  För kortare turer landade valet på Merrell Trail Glove 3 och för långdistanserna blev det Merrell Bare Access Trail.

Merrell Trail Glove 3

Merell Bare Access Trail

Varför just Merrell då? Jo, jag har haft ett par tidigare (Sonic Glove) som jag trivdes bra i. Det var i början när jag gick över till en mer naturlig löpning med minimalistiska skor. Det andra skälet är att jag för ett tag sedan införskaffade ett par Merrell Road Glove 2 för de lite längre asfaltsrundorna vilka jag direkt blev väldigt mycket kompis med. Och det tredje skället är att tekniken sitter så bra nu att jag klarar springa riktigt långt utan att förlora den även om jag inte har 100% feedback från underlagt. När man går över till naturlig löpning rekommenderar jag fortfarande att man börjar helt barfota eller med Vivobarefoot och på asfalt.

De nya Trail Glove funkade riktigt bra idag så det får bli dessa nästa lördag på Ekotrail. Ser sjukt mycket fram emot det loppet. Galet fin natur och det första loppet för året är alltid lite speciellt. Förhoppningsvis kan jag återkomma med bättre recensioner på Merrellskorna längre fram.

Ekotrail Österlen

Den 18 april är det dags för Ekotrail Öserlen. Ett nytt lopp som arrangeras ute på icke oväntat går av stapeln på Österlen i Skåne. Det finns två sträckor, 12 km+ och 21 km+. Joel Galy som startat det hela har gjort ett bra jobb med sponsorer, PR och koncept kring loppet. Platserna tog inte helt oväntat slut ganska fort.

Jag anmälde mig till loppet av tre anledningar. För det första har loppet en mycket bra inriktning vilket namnet skvallrar lite om, Ekotrail. Eko, som i ekologiskt. Tittar man på loppets miljöpolicy gillar jag framförallt de fyra första punkterna:

• Kollektivtransport från Malmö är inkluderat i startavgiften (buss)

• Evenemanget är fritt från engångsmuggar. Ja du läste rätt, vi ska inte servera en enda  engångsmugg.

• Alla deltagare får en väldigt smidig hållbar mugg, specialdesignad för idrottsevenemang.

• Nedskräpning under loppet = direkt diskvalificering 

Smaka bara på den första, busstransport ingår från Malmö. Sweet.

Den andra anledningen till att jag anmälde mig var för att det låg bra i tiden för att få ett lopp innan Kullamannen ultra. Tyvärr flyttades Kullamannen till oktober, men det är en annan historia. Den tredje, och kanske viktigaste anledningen, är att loppet går i en helt otrolig natur. Den går längs Verkån i Verkåns naturreservat. Man startar vid Christinehof där man springer en 3.5 km lång slinga för att sedan ge sig ut på en "riktiga" banan. Det första man kommer till är Alunbruket i Andrarum. Där ansluter man till Skåneleden som går längs Verkån hela vägen till Vantalängan (en bivack på Skåneleden nära Brösarp) och halvvägs dit springer man förbi Hallamölla. Hallamölla är en gammal kvarn som ligger vid ett helt enormt vattenfall, med skånska mått mätt. Väl vid Vantalängan springer man tillbaka igen, men denna gången följer man en annan led som också följer Verkån, men på andra sidan vattnet. 

Banan går i bokskog och terrängen är mer kuperad än vad man kan vänta sig i Skåne. Det är små stigar och väldigt trångt på sina ställen. Loppet ska bli grymt kul att springa. Det enda jag är lite nerväd för är att alla ska starta samtidigt. 500 löpare som ska fram på väldigt smala stigar. Man får väl ta spurten i början på den rullstolsanpassande 3.5 km-slingan i Christinehof så det inte är för många framför en när man kommer ut på de tekniska stigarna.

Jag har sprungit sträckan ett antal gånger tidigare och jag älskar verkligen terrängen; underlaget, naturen, kulturmiljön och hur kuperat det är. I söndags var vi ett gäng som gav oss ut för att provspringa sträckan. Jag och tre till som inte sprungit där tidigare sprang banan, minus de 3.5 km i parken. Det blev 17 väldigt fina kilometer. 

Jag ser fram emot den 18 april. Det ska bli väldigt roligt att se hur arrangemanget blir och det är alltid gött att få springa i Verkåns naturreservat. Det är lite av ett privilegium att ha så nära till det. Hoppas vi ses där!

När vårsolen värmer andetagen

När man inte riktigt vill ut. Ut man drar sig lite för det. Det är strax över nollan. Sömnen har varit ganska dålig och man sitter kvar lite extra vid frukostbordet. Makrill, ägg, avokado, en bit ädelost, apelsinjuice och en kopp kaffe. Det drar lite i ögonen och man vet att man har strax över tre timmar i löpskorna. Man kommer vara trött och hungrig. Möjligen också frysa lite. Underställ och strumpor är på, resten ligger i en hög vid dörren jämte vattenryggsäcken med vatten, tunnbröd med avokado i, nötcreme, en banan och en extra tröja.

Jag avslutar frukosten trots allt. Drog på mig kläderna, ryggsäcken och skorna. Jag vet att det kommer vara skönt när jag väl kommer ut. Klockan hittar pulsbandet och får kontakt med satelliterna. De första stapplande stegen tas. Det är stelt och känns tungt. Kanske var två dagars vila efter förra veckans många kilometer inte nog? De första kilometerna är den enda tanken, ”kanske ska jag trots allt inte springa en långtur idag. Kanske räcker med halva sträckan”. Men, jag vet att det inte kommer bli så. Det är dags för långtur.

Efter någon kilometer kommer jag ut ur samhället och skogen och hagarna tar emot mig med öppna armar. Det börjar rulla på riktigt ordentligt. Dessutom i ett ganska bra tempo. Ska jag verkligen orka detta tempo hela vägen? Well, det återstår att se. Annars får jag väl springa långsammare sen.

Idag var det vår i luften. Friskt men ändå med löfte om värme. Vindjackan åkte av ganska fort. Första turen i år med bara underställströja och T-shirt. Av med mössa och handskar också. Solen värmer. Fåglarna far runt i skogen och kvittrar oavbrutet. Hjortarna och rådjuren tittar upp lite lojt på löparen som kommer och hoppas sen undan, mest för att de förväntas göra det.

Tät skog och öppna vyer. Min kärlek till ett varierande landskap.

Fikastopp efter halva vägen.

Vårsolen värmer varje andetag som varit kallt i vinter. 

Tre timmar och sju minuter senare stänger jag klockan efter 32 km och går in i trädgården. Jag sätter mig på en stol i solen och blundar. Jag andas djupt. Benen är trötta men lovar att de hade klarat mer.

Att hitta runners high händer inte jätteofta nu för tiden. När jag springer så mycket. Men när vårsolen värmer när benen bara flyter på längs stigar och grusvägar. Då infinner det sig. Det är då man förstår vad löpningen är.

Löpning - balsam för själen

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. Allt ställs liksom på sin ända. Det är då löpningen är så fruktansvärt bra. Lätt, tillgänglig och fruktansvärt effektiv. När det är för mycket i huvudet, tankarna snurrar och man får liksom inte grepp om saker. När kroppen är spänd som en fiolsträng och varje anslag gör att man darrar till och tappar balansen. Då är löpningen så hemskt bra. Att ge sig ut på ett längre pass och bara låta benen rulla. Att inte tänka på annat är den rytmiska andningen. Kan man dessutom göra det efter mörkrets infall blir pannlampans ljuskägla en meditativ tunnel som bara fortsätter medan stigen rullar fram under en.

Men ibland funkar det inte att glida runt på långrundorna. Det är för mycket frustration i kroppen. Men se, även där kan löpningen hjälpa. På med skorna och ta kortrundan. Snabbt och hårt. Låt lungorna arbeta till den gräns där det känns som att de ska börja brinna och då trycker man till lite extra. Frustrationen försvinner med ansträngningen.

De grå dagarna.

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. För mig innebar det 4 stenhårda kilometer och backintervaller dagarna efter. Allt för att få ut energin och frustrationen. När det värsta var borta kände jag att det värsta var borta och det var bara att köra igång en lite tyngre träningsperiod. Det passar dessutom bra. Snart är det ju årets första lopp. Ekotrail Österlen. Efter det blir det mitt livs utmaning, Full Moon Race med sina 50 miles (~80km). Så… Den senaste veckan har det blivit upp mot 60km löpning, nästan allt i kuperad terräng. Benen kändes som spagetti och har fått två dagars vila nu. I morgon fortsätter det och morgondagen bjuder på 30km terränglöpning. Det är ändå konstigt hur mycket man kan se fram emot det. Att ta ut sig ordentligt. Att stundtals må lite dåligt. Men man vet. Man vet att det är den bästa medicinen som finns för kroppen. Att springa. Det vi älskar att göra.

Premiär

Löpning går sådär kan man säga. Det är tungt att komma ut, men när jag gör det känns det helt ok med löpningen, men det är inte så kul som det brukar. Det ger inte den där sköna känslan när jag är ute. Det rullar bara, kommer hem, duschen och sen, ja… Det var det. Jag ska ta ett par dagars vila från min egen löpning nu.

Igår var dock premiär för något kul. Min egna lilla löpargrupp här i Skurup. Jag kör det i samarbete med gymmet L9 Fitness och det känns som en bra kombo. Vädret var inte direkt med oss, 3 grader, mörker, regn och stormvindar. Men, det kom ett gäng hugade löpare och det blev en timme teknikträning. Vi får se vad temat blir nästa gång, men det kommer definitivt bli jobbigare. Det kan jag utlova direkt. 

Premiärgänget som trotsade regnet och stormen.

Mot 2015

Så var det ett nytt år. På något sätt känns det alltid som en nystart. Förmodligen är det för att man stoppat sig full med mat och godsaker under jul och nyår och att man sen kommer ut ur koman för att på nytt få fart på saker som legat på is.

Året 2014 kändes lite som ett mellanår för mig när det gäller löpningen. Ambitionen med mitt löpande är ju att successivt öka distanserna som jag klarar springa och 2013 tog jag ju ett jättekliv från att ha sprungit en enda halvmara (Göteborgsvarvet) till att springa min första ultra på 50km.

Ska jag försöka summera löpåret 2014 så får det bli som följer, 1058 km löpning där målet var 1000 km, Kullamannen Nordsidan, 24 km, Salomon Trail Tour Kristianstad 21 km och Markusloppet, 50km (putsade tiden från i fjol med 20 minuter). Alla loppen genomförda och med med tider som är helt ok för mig. Summeringen får också innehålla att jag tog steget och blev löpinstruktör och påbörjade samarbetet med L9 Fitness i Skurup där jag under hösten haft tre workshops för löpare, en med fokus på de som skulle springa Toughest i Köpenhamn och två mer generella med fokus på löpteknik.

Jag är mycket nöjd med 2014. Jag har fått en stabilitet i min löpning och lärt mig otroligt mycket, så erfarenhetsmässigt kanske jag inte ska kalla det ett mellanår dock. Men det var då, vad händer nu? 2015?

Målen för 2015 har jag satt lite högre. Jag har spänt bågen ganska ordentligt. Det som är inplanerat just nu är

• 2015 km sprungna under året
• Ekotrail Österlen 21 km
• Full Moon Race 50 miles (denna är fortfarande lite inom parantes)
• Kullamannen ultra 60+ km och 3000 höjdmeter
• Salomon Trail Tour Kristianstad

Målen är lite högre än vad de varit innan. Jag tänker ta nästa steg och utöka längden på loppen. Kommer jag klara dessa mål? Jag har faktiskt ingen aning, men jag ska minsann ge allt för att det ska gå.

Har du satt upp några mål för 2015? Är det bra mål? Motiverar dessa målen dig i träningen?

Skojämförelse - Vivo, Merrell och Asics

När jag pratar löpteknik med folk är det många som frågar vad jag använder för skor och vad jag rekommenderar. Jag tycker frågan är berättigad eftersom det är en djungel där ute på skohyllorna; allt från de mest bisarra minimalistiska till de mest bisarra dämpade och uppbyggda skorna. Jag brukar svara att det egentligen inte spelar så stor roll vad man har för skor, bara man gillar dem (och detta är en sanning med modifikation), men att det finns två saker man ska tänka på; möjlighet för fot och tår att göra sitt jobb och feedback från underlagt. För tillfället är min rekommendation Vivobarefoot. One, eller Stealth, när man springer på asfalt och Trail Freak om man springer terräng.

Varför just Vivobarefoot? Jo, det finns tre saker som Vivo har som andra saknar. För det första har skorna en väldigt bred tåbox som gör att tårna och framfoten kan röra sig fritt och därmed göra det jobb de ska vid löpningen. För det andra är skorna extremt medgörliga och stöttar inte foten. Detta ger foten, benen och kroppen möjlighet att röra sig och justera sig efter behov vid löpning. Detta gäller t.ex. när man råkar trampa på en större sten, trampa på kanten till ett hål eller en gren. ”Att trampa fel” har försvunnit ur mitt liv sedan jag började springa med ett naturligt löpsteg, även i terräng. Detta i kombination med den tredje anledningen, feedbacken man får genom skon från underlaget. Detta är en av de viktigaste egenskaperna som behövs vid löpning. Dock är det så att det är dess två saker som gör att många blir skadade då de gör över till minimalistiska skor. Det blir helt enkelt too much, too soon. Musklerna i foten måste först återbyggas efter många år av förtvinande. Du vet själv vad som händer med en arm som varit i gips en månad. Denna uppbyggnad av foten upplever jag är viktig oavsett vilka skor du springer i, men extra viktigt när man går över till tunnare skor med mindre stödjande funktion. Men detta är ett helt annat inlägg.

Jag springer som sagt uteslutande i Vivobarefoot, men har på senare tid tänkt testa något annat. Om inget annat för att få lite perspektiv. Det är dock en ganska tunn sula som gäller och en bred tåbox är ett måste. Urvalet krympte ganska snabbt med det sista kriteriet. Jag har tidigare sprungit i Merrell Sonic Glove och trivdes ganska bra i dem, men det var något som saknades. Efter en massa tittande och funderande blev det dock ett par Merrell Road Glove 2 (äldre modell, den senare heter Road Glove 3).

Merrell Road Glove 2

Hur är då dessa jämfört med andra skor? Jo, tåboxen är lite mindre än på Vivon, men Merrell har nog utökat den lite sedan jag hade mina Sonic-skor. De är lite mer dämpade, med 4 mm, än vad Vivon är, vilket gör att de bygger ungefär 9.5 mm tillsammans med den yttre gummisulan (som för övrigt känns ruskigt bra) medan Vivon endast har sin 4 mm sula. Jämför man de både med en mer traditionell löparsko inser man snabbt att Merrell och Vivo är mycket nära varandra i den jämförelsen. Tittar man på en fot ser den knappast ut som en traditionell löparsko, med en otroligt spetsig tåbox,  utan mycket mer som Merrell- och Vivo-skorna.

Jämförelse av tåboxen mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000.

Nu har jag bara sprungit 5 km med de nya Merrell-skorna, men de kändes mycket bra. Det är en lätt sko som mer eller mindre låter foten och tårna göra sitt. Möjligen stöttar den hålfoten lite mycket p.g.a. formen på skon och tyget mer än genom ett upphöjande i sulan (vilket inte finns). Detta tror jag kommer lösa sig när skon är lite använda och mjukas upp. Min teknik sitter bra i kroppen nu och jag hade inga problem med att bibehålla den, dock hade jag en tendens att sätta i foten lite tyngre, vilket är en direkt konsekvens av den tjockare sulan och därmed den förlorade feedbacken från underlaget.

Jämförelse av sulans tjocklek mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000. På Vivo-skon går gummisulan upp runt nederkanten på skon, vilket gör att den ser tjockare ut än vad den är. Dess tjocklek är 4 mm, medan Merrell-skon har 9.5 mm. Asics-skor vet jag inte, men är långt mycket tjockare och dessutom med "klack".

För längre pass och under mängdträningsperioderna tror jag denna sko kommer funka riktigt bra för mig eftersom jag lätt får en förhårdnad under vänster fot som går in mellan de båda trampdynorna på främre delen av foten. Dock kommer jag inte rekommendera den för de personer jag hjälper med löpteknik och i de som kommer till mig med knä-, höft- och ryggproblem. Där är det barfota och Vivobarefoot som gäller till styrkan i foten och tekniken är återställd. Efter det kan detta absolut vara en sko värd att rekommendera. Jag tror nämligen Merrell är något på spåren. 

En recension av Merrell Road Glove 2 får komma när jag testat den lite mer.