Kullamannen och nästa mål

Kullamannen 2014 avklarad. Jag har sprungit det två gången tidigare och det är verkligen ett favoritlopp. Tidigare har jag sprungit svart bana (13 km), men i år blev det Nordsidan (21km), det som tidigare hette Dödens zon. Tankarna fanns att göra Himmel, Hav och Helvete (56km), men jag kände att jag inte ska pusha på för mycket med ultradistanserna. Det var som vanligt helt underbart och det var en rejält teknisk och utmanande bana. Kroppen var totalt slut efter loppet, som sig bör. Värst är nog allt backen upp på Håkull, den suger lite i benen om man uttrycker det så.

Mina Vivobarefoot Breatho Trail gjorde som vanligt ett bra jobb med sitt kick-ass grepp.

Sammanbiten innan start.

Upp, upp, upp. Många står och flämtar på vägen upp, med all rätt.

Ibland försvinner stigen liksom ner för en brant. Men det är bara att släppa på, sen blir det uppför.

Belöningen efter backen upp på Håkull är härlig, men det kostar på i benen.

Nu börjar dock uppladdningen för nästa lopp. Markusloppet. Det var tungt i fjol och jag undrade om jag skulle göra det igen, men det fanns egentligen inte några funderingar. Markusloppet blev jag lite kär i, inte bara för det fina namnet. Det är klart, det var min första ultra, ja, faktiskt min första distans över 30km. 

Målet i årets lopp är

• Klara loppet, alltså inte DNF.
• Klara mig under maxtiden som är på 7h
• Klara förra årets tid på 6h55min

Dessa tre mål känns absolut realistiska. Som vanligt är det svårt att få ihop tid att träna till ultralopp när man är småbarnsförälder, men det är också lite tjusningen med det hela. Själva loppet är en rejäl utmaning. Dock ska man inte förringa utmaningen i vardagen tiden innan, när man ska försöka hitta tid att träna. Men det ska nog gå.

Ambitionen är som i fjol. 10 - 12 km varje dag i 5 dagar, 1 dag med ett lite längre pass och en dag vila. Möjligen byter jag en av dagarna med 10-12km till intervaller, men det får vi se hur det blir med det. Dessutom är det träningsschemat lite av en utopi när man har små barn.  ;)

Kullamannen 2014

Då var det dags. Frukost innan det när iväg.

Idag beger vi oss mot Kullaberg för att ta oss an Kullamannen. Det loppet jag har sikte på hela hösten och vintern, ja egentligen hela året.

Kullamannen är speciellt. När man kommer till Kullaberg känner man en närvaro. Man är taggad som tusan och "i år ska jag minsann visa de där backarna". Man minns från förra året att det var ganska jobbigt, att det liksom var som om någon ville göra livet surt för en i spåret, men det måste ha varit en dålig dag. Man ställer sig på startlinjen och ger sig iväg. Då plötsligt kommer man ihåg!

Kullamannen står i sin trädgård och ler. Han är brutalt ärlig mot ens ignorans för naturens storhet. Efter ett tag känner man ben och kropp skrika "STANNA", men på Berget är det ingen som hör dig. Det är bara att vika ner huvudet och gneta vidare. Man har inget val, man får skylla sig själv, jag var inte ödmjuk nog.

Jag har sprungit Svart bana (13 km) två år tidigare, men i år blev det Dödens zon (20,1 km). Jag vet att det kommer bli jobbigt, riktigt jobbigt, men det kommer också bli underbart. Underbart vackert! Just ni pirrar det i benen, jag längtar efter starten 11.25, men jag tänker också ödmjukt på Kullamannen som står i sin trädgård och ler åt oss.

Salomon Trail Tour Kristianstad

Igår var jag inne och kollade PM för dagens lopp i Kristianstad. Lite info och sedan en liten paragraf som gjorde att jag drog lite extra på smilbanden;

"men ett litet tillägg är att det efter några dagars regnande kommer att vara ganska fuktigt och halt i skogen"

Det var ganska soligt med enstaka moln när jag stegade in på tävlingsområdet. Precis som förra året kändes direkt en varm och familjär stämning. Jag börjar få en del lopp i ryggsäcken nu och jag måste säga att Salomon Trail Tour i Kristianstad är ett av de bättre och trevligare arrangemangen. En stor eloge till de inblandade i Härlöv IF som verkligen jobbar hårt för att ge oss löpare en minnesvärd upplevelse.

Tävlingsområdet

Loppet bjöd på varierande terräng, mjukt underlag, små kullan här och var, tekniskt, tekniskt, mer tekniskt, lite stockar att hoppa över och en hel massa geggamoja. PRECIS som jag älskar det.

Jag är ingen snabblöpare. Jag springer mycket för att jag njuter av det och loppen springer jag för att kunna sätta upp några mål för min träning, för att träffa andra likasinnade och för att få tillfälle att pressa mig själv lite extra. Jag njuter verkligen av loppen.

Förra året sprang jag på 2h01min och målet i år var att komma under två timmar. Jag visste att det skulle bli svårt eftersom jag hörde flera säga att banan var tung och efter allt regnande hade jag ingen anledning att inte tro på vad jag hörde.

Jag gick ut lite hårdare än vad jag tänkt, men kroppen kändes bra (trots en begynnande blåsa under foten redan innan start) så jag körde på. Efter en mil visade klockan 57 minuter. Jag var på rätt sida, men jag kände också att jag inte skulle klara hålla tempot hela loppet. Men jag rullade vidare, såg till att slappna av och ha bra koll på tekniken, korta steg, hög frekvens, aktiv uppspark och passiv isättning under kroppen. När fem minuter återstod var det tungt. Blåsan under foten gjorde sig rejält påmind och kroppen var tydlig i sitt budskap om att jag kört på lite för hårt tidigt i loppet. Uppförsbackarna blev tunga de sista 5 kilometrarna, men det var bara att mala på. Jag hade dessutom fått häng på en tjej som sprang ungefär i samma fart som mig, så vi hjälptes åt in i mål.

Väl i mål blev tiden 2h13min (enligt min klocka), ganska långt över minmåltid, men som sagt, banan var otroligt tung och det sög ordentligt i benen. Jag hade dock otroligt roligt och det syntes på skorna och kläderna efteråt att det hade varit en bana helt i min smak med mycket vatten och geggamoja.

Mina ljusgrå (nästan vita) Vivobrefoot Breatho Trail var inte så ljusa efter loppet. Mycket geggamoja fick de ta sig genom, men inte en gång halkade jag.

Efter loppen (det finns 800m för småttingar, 2.5km, 6km, 12km och 21km) var det prisutdelning och dessutom lottade man ut en löpresa till Alperna, ett presentkort på 2500:-, två GPS klockor (samma som min, Suunto Ambit2S), väskor och biljetter till en medeltidsmarknad på Hovdala slott (som jag för övrigt verkligen kan rekommendera).

Nästa år kommer jag helt säkert stå på startlinjen igen på detta mycket trevliga lopp. Underbar löpning, riktigt bra arrangemang och lagom stort. Återigen ett stort tack till Härlövs IF.

Varför springer jag så långt?

I helgen var jag ute på årets första riktiga långpass. Jag har egentligen inte sprungit något längre pass sedan min ultra-premiär i höstas. Det blev en tur i nyvakna Skånska bokskogar som varade i 3.5 timme. Skogarna på våren är underbara. Löpningen var underbar, fram till 3 timmar.

Efter 3 timmar sa kroppen stopp. Det gjorde ont, jag mådde illa och jag blev tokigt hungrig. Jag hade mer med att äta än vad jag brukar, men ändå… När jag är ute på de långa rundorna och mår lite sådär undrar jag ofta vad jag håller på med. Varför håller jag på med det här? Det är ju inte ens kul? Jag mår ju bara dåligt! Näää, nu skiter jag i det, jag lägger ner.

Dagen efter spritter det i benen och jag vill inget annat än att ge mig ut på en riktigt lång tur. Är jag dum i huvudet eller? Kroppen är helt fantastisk och speciellt huvudet. Hur funkar det där uppe egentligen. Det är precis som att huvudet glömmer så fort det fått vila lite och fått lite näring i omlopp.

I helgen ville jag testa kroppen. Hur tränad är jag? Hade jag klarat ultradistansen på Kullamannen sista helgen i maj ändå? Mitt svar nu är nog ändå nej, jag håller på de 24km som jag anmält mig till och så får det bli ett nytt ultralopp i höst. Nästa år är planen att höja ribban och gå från 50km till 50miles. Kanske Full Moon Race 2015? Se, nu är jag där igen! Sitter och planerar inför långa turer som jag vet kommer sluta i trötthet och illamående. Ändå är det detta jag älskar med löpning; fundera på det, känna det, vilja det, åtrå det…

Löpning är som kärlek, den behöver näras

Jo, jag lever. Löpning däremot har det blivit lite si sådär med. Mycket för att jag denna vinter riktat mycket av min uppmärksamhet på backträning och styrka för benen med hjälp av diverse trappor och bänkar runt om i staden. Motivationen för löpning har inte varit på topp.

Jag tror dock att jag kommit på vad det är som gör att jag tappar motivationen, de gånger jag gör det. Jag har börjat hitta trenden.

Förra veckan bestämde jag mig för att nu få jag minsann ta mig i kragen och komma igång. Det är trots allt inte långt till årets första äventyr, Kullamannen. Så, det blev en mil förra onsdagen, sen blev det 8 km, varav 3 km på stranden i lördags och så en 20 km runda i söndags. Ikväll blev det en runda på den nu traditionella kvällsrundan på 11 km. Plötsligt kom den, motivationen. Det blev en Hiahia-löpning; Hälen mot Häcken, Inaktiv Isättning och Avslappnade Axlar. För att komma ihåg detta under perioder när jag är riktigt trött på långturerna, när huvudet är lite mosigt, har jag Hiahia i huvudet. Ni vet, häxan Hiahia från Bamse i Trollskogen.

Bamse i Trollskogen med häxan Hiahia.

Jag tror minsann det är så enkelt att när jag inte springer mycket och ofta tappar jag motivationen. Jag älskar springa, läsa om löpning, prata löpning, leva löpning. Jag har gjort det sedan jag var 6 år gammal och aldrig slutat älska det. Så, nu är det utrett. Det är löpning för mig som gäller, mycket, långt och ofta.

Jag älskar löpning och har alltid gjort det. Så enkelt är det.

Den svåraste konsten

Det är lite stiltje i löpningen. För mycket familj och jobb som kommer mellan. Dock börjar jag vakna ur vinterdvalan och igår blev det den vanliga kvällsmilen. Det känns dock att samma kontinuitet i löpträningen inte finns.

Idag blev det dock lite annan träning. Träning av den, enligt mig, svårare sorten. Långsam löpning. Lågintensitetsträning. Denna träning som man behöver så mycket av som löpare, men som är så svår att tillåta sig. Det är ju roligare och se om man kan pressa tider. Nu är jag inte en person som jagar tider. Jag kollar faktiskt extremt sällan på klockan och när jag lagt in träningarna i datorn använder jag dem mest för att se hur jag utvecklas på längre sikt. Jag njuter av att bara springa, men jag gillar att bli trött och därför springer jag på.

Jag gick en kurs i arkaisk löpning för en tid sedan. Utbildaren är en mycket duktig och meriterad sjukgymnast och har tränat många elitidrottare. Han sa åt mig att om jag ville bli bättre på långdistans, skulle jag träna på tider kring 7.30/km om jag i vanliga fall låg på c:a 5.00/km. Detta backas upp av forskning som visar att världens bästa konditionsidrottare tränar c:a 80% av sin träning med låg intensitet. Bloggen träningslära har skrivit en hel del om detta och det finns mycket bra genomgångar av forskningen där.

Jag är ofta kaninen trots jag borde vara mer som sköldpaddan.

7.30/km alltså. Hur gick det idag då? Well, jag sprang riktigt långsamt, enligt mig, men ändå landade jag på 6.00/km och en medelpuls på 146bpm. Det var fel. Jag låg 2/3 av tiden i pulszoner som motsvarar "mycket hårt" och 1/3 av tiden i pulszonen som motsvarar "hårt". Helt fel alltså. Jösses. Ska jag ner på låg får jag gå!

Nåja. Jag andades genom näsan hela passet, vilket hjälper till att hålla tempot nere (ta med papper för det blir ofta full produktion i båda pipelines). Jag ska fortsätter springa på som vanligt, men ska också lägga in fler långsamma pass och verkligen träna på att hålla tempot nere.

Rescension: Vivobarefoot Breatho Trail

Så var det dags för en ny recension.  Denna gång kommer jag titta på mina trail-skor. Jag har ett par Vivobarefoot Breatho Trial som jag haft i c:a ett halvår. Jag har sprungit ungefär 140km i skorna och enbart i terräng. Bland annat var det i dessa skor jag sprang mitt livs första ultramaraton. Precis som innan när det gäller skor tittar jag på helhetsintryck, material, stödfunktion, kvalitet, svaghet och pris.

Vivobarefoot Breatho Trail, precis uppackade.

Helhetsintryck:

Skorna kommer med en innersula, men denna väljer jag att plocka ut direkt, precis som med mina Vivobarefoot Stealth. Anledningen är densamma, att skorna funkar lika bra utan innersula och att det förbättrar kontakten med underlaget ytterligare. Även denna sko har en väl tilltagen tå-box vilket gör att tår och främre delen på foten lätt får plats utan skav. Jag har aldrig haft mina tår tejpade i denna sko, vilket inte verkar behövas då jag inte fått skav en enda gång, vilket min tidigare erfarenhet annars säger är mer regel än undantag. Skon känns ganska lätt och när man springer får man enormt bra feedback från underlaget. Sulan är täckt med ordentliga dubbar som get grepp i alla lägen i terräng. De är tillräckligt mjuka för att ge mig grepp på våta stenar, men tillräckligt styv för att ge bra grepp i en lerig utförslöpa. Skon känns lätt i handen och de utstrålar kvalitet. Skon är dessutom 100% vegan enligt deras hemsida.

Material:

Skon är gjord av en luftig mesh. Den är tät nog att hålla den mesta smutsen ute, men luftig nog att låta foten andas bra. Det finns inte vattentäthet nära skon vilket är både för fördelar och en nackdelar med sig. Fördelarna som jag ser är att när vatten kommer in i skon rinner det ut lika fort och man slipper klafsa runt i en sko full med vatten. Det ger också foten en helt annan chans att andas än en mer vattentät sko. Nackdelen är ju så klart att man blir blöt om foten om det är mycket vatten där man springer. Min erfarenhet av denna sko är dock att med en bra strumpa i som torkar fort är det inga problem eftersom också skon torkar väldigt fort.

Där är ingen tunga på skon vilket jag verkligen älskar. Jag har alltid haft problem med glidande, ihoprullade, för tjocka eller för korta tungor. Skon är mer som en våtdräckssko. För mig passar detta riktigt bra, jag kan dock tänka mig att det skulle kunna bli lite problem för någon med väldigt hög vrist att få i foten. Skosnören är något jag brukar dra sönder och jag stör mig alltid på att de är av så dålig kvalitet. Här verkar de dock hålla måttet och har än så länge uppvisat något ställe där de slits extra mycket.

Sulan är av samma gummityp som på Vivobarefoot Stealth och har mycket bra greppegenskaper och verkar ha väldigt bra slittålighet. Dubbarna är V-formade och ger ett otroligt bra grepp. På främre delen är de placerade med vinkeln framåt vilket ger perfekt grepp när man klättrar upp för branterna och på bakdelen av skon pekar vinkeln bakåt vilket ger bra grepp i utförslöporna. Jag kan faktiskt inte påminna mig om en enda gång jag halkat eller tappat fästet det minsta.

Stödfunktion:

Skon har så kallat ”zero drop”, vilket betyder att sulan är lika tjock fram som bak. Sulan är 2.5 mm tjock (4.5 mm om man räknar med dubbarna). Precis som andra skor från Vivobarefoot är skon byggd så att foten får arbeta fritt. Själv skon ger inte mycket stöd vilket ger fotens muskler möjlighet att arbeta och reagera på feedback från underlaget. Detta känns tydligt när man springer i ojämn terräng där foten får arbeta och även tar hjälp av resten av kroppen för att korregera för ojämnheter. Sulan är lite tjockare och styvare om man t.ex. jämför med Vivobarefoot Stealth, men fortfarande så mjuk och följsam att det inte påverkar känslan och kontakten med underlaget.

Bra böjlighet i sulan som ger väldigt bra sensorisk feedback till foten.

Även längs med är det bra böjlighet vilket ger foten möjlighet att jobba fritt på ojämnt underlag.

Kvalitet:

När man får skon i handen känner man att det är bra kvalitet och den känslan följer med när man sedan sätter den på foten. Textilerna är täta, dynamiska och verkar slitstarka. Hittills finns det inget ställe på skons textiler som börjat slitas och som jag nämnt längre upp verkar även skosnörena hålla måttet. Dessa skor har jag testat ganska hårt på steniga, leriga och snåriga djurstigar och trots det ser det ut som när jag fick dem, förutom att de har en klädsam ton av lera.

Sulans gummi blir jag inte riktigt klok på. Här har de lyckats riktigt bra. Gummit är tillräckligt mjukt för att ge bra fäste på våta stenar och samtidigt är det tillräckligt styvt för att de väl tilltagna dubbarna ska ge ett kanonfäste på mjukt och lerigt underlag. Något slitage på sulan kan jag inte heller se. Nu har jag i och för sig bara sprungit i ganska mjuk terräng med dem, vilket inte sliter så hårt på gummit, men det känns som att de kommer hänga med länge.

Gummit har en mycket bra blandning och dubbarna är smart riktade vilket ger mycket bra grepp.

Svaghet:

Vivibarefoot Breatho Trail har inga direkta svagheter som jag upptäckt hittills. Det finns dock två saker som jag skulle kunna bli problem i vissa situationer. Det ena är hur modellen är sydd utan tunga och med ”hel fot”. Detta kan göra att skon inte passar löpare med hög vrist eftersom det kan vara svårt att få ner foten. Dock tror jag inte detta kommer vara något problem för den absoluta majoriteten av löpare. Den svaga punkten som jag kan se är att det är ganska dåligt skydd för tårna uppe på skon. Jag har inte haft några problem med detta, men när man springer i terräng med mycket undervegetation, mycket lösa stenar eller mycket lösa grenar kan det lätt hända att något träffar och skadar en oskyddad fot. Denna risk kan man ju minimera genom att ha ett bra skydd på skon.

Pris:

1000:-

Betyg:

Vivobarefoot Breatho Trail är en enastående bra sko. De gör det den ska, den skyddar foten utan att inkräkta på min löpteknik. Den ser också till att jag behåller fästet i alla lägen, uppför som utför, i lera liksom på skogsstigen. Jag hade gärna gett skon fem apor, men stannar vid fyra eftersom den skulle kunna ha bättre skydd för tårna. Löser man det seglar den med lätthet upp till en femma.