Tjörnarparen 50k

Egentligen skulle Kullamannen vara det sista loppet för året, men jag hade Tjörnarparen i bakhuvudet. Jag hade hört det namnet poppa upp lite här och var, så jag var rätt sugen. Sagt och gjort, när Johan anmälde sig hakade jag på. 50 km i de skånska skogarna dagen innan Lucia, vad kunde gå fel liksom?

Well, det började ju inte så bra. Jag lyckades skrapa ihop tre löprundor mellan Kullamannen och Tjörnarparen. Kanske inte världens smartaste drag. Men kroppen kändes i varje fall ok och jag har ju gjort det förr. Så tänkte jag. Stämningen i Facebook-gruppen hade hela tiden varit på topp och när start-kitet kom var jag säker på att detta skulle bli ett lopp att minnas. Så himla bra info! Nummerlapp, PM, inplastad karta, karta över Tjörnarp, allt man behöver. Den 12:e hoppade jag in i bilen kvart över sex på morgonen och begav mig. Jag hämtade upp mina mentorer David och Lupita (som jag verkligen ser upp till när det gäller att springa långt) i Malmö och sedan mot Tjörnarp. På plats bytte vi om i församlingshemmet och stämningen var lite avvaktande, men väldigt familjär bland löparna.

Inför starten. Alla noteras noggrant. Något som gjordes vid varje kontroll. 

 8.30 gick starten från stationen och vi lubbade iväg. En mulen morgon, utan vind och med mycket värme i våra hjärtan. Jag hade hört att det var ett familjärt lopp och det kändes faktiskt ganska trevligt. Där fanns en hel del bekanta ansikten och det var ett 70-tal startande med en handfull som skulle springa 100 km. Jag och Johan (som gjorde sin officiella ultra-premiär) hade bestämt att vi skulle hålla ihop och vi gick ut i lugnt tempo. Som vanligt, gå uppför och röra på oss hela tiden. Efter en stund hann vi ifatt Ola och Peter och precis när vi såg Ola ta av sig jackan kom en regnskur. Det var alltså Olas fel om det skulle regna under dagen. Men, regnet uteblev och tvärtom tittade solen fram lite då och då. Tack Ola. Vi fyra sprang ihop resten av loppet och nu mot första stationen med vatten och energi. Stationerna skulle komma tätt, ungefär en mil mellan varje.

När vi kom fram till första stationen förstod jag plötsligt vad folk hade pratat om. Där stod ett stort tunneltält rest, med värme och värsta fika-buffén. Det var knappt att vi ville ta oss därifrån. Det var frukt, godis, chips, vatten och lite annat, men framförallt otroligt trevliga funktionärer. Detta var ett genomgående tema. Efter ungefär 20 km kände jag att detta skulle bli en tung resa. Benen började redan bli trötta, höften började stelna och det kändes tungt. Vi började också bli hungriga. Det pratades om schnitzel, korv med bröd, hamburgare, olika bakverk och alla möjliga kombinationer av mat. Som tur var kom station nummer två rätt snabbt. Det var vid Nyrups Osteria och det var precis så bra som det låter. Det var, förutom det vanliga tilltugget, en massa ost att äta. Här stannade vi en stund. Här hinkade vi i oss varm blåbärssoppa och mängder med ost. Det satt riktigt bra. Återigen funktionärerna. Vilka hjältar! När vi väl kom iväg flöt det på bättre, men inte så hemskt länge för mig. Kroppen kändes otroligt sliten.

Kontrollstationerna var helt underbara att komma till. Vilken service. Vilken energi. Vilken värme (foto: Ola Örnberg)

Paus vid Nyrups osteria. Här hängde vi lite längre än vi behövde tror jag nog. (foto: Ola Örnberg)

Makalöst fina omgivningar.

För att summera loppet efter osterian kan man säga att det var ett hyfsat tempo, men med ganska stor ansträngning fram till det var c:a 15 km kvar. Då plötsligt högg det till i knäet. Samma knä som hade gjort liv ifrån sig i slutet av Kullamannen. Förmodligen hade inte återhämtningen varit tillräcklig. Efter det blev det gå och springa om vartannat och framme vid sista kontrollen med 11 km kvar var det riktigt tungt att ta sig fram. Väl där fick jag lite massage av en sjukvårdare som var underbart hjälpsam (som alla funktionärer, har jag sagt att de var i världsklass?) och smärtan släppte. Jag bestämde mig för att köra vidare och sjukvårdaren instämde. 11 km skulle jag ju kunna gå om det var så. Knäet höll utan smärta i c:a 3 km, sedan var det kört. Efter det var det rent smärta att ta sig fram. Jag minns inte så mycket från slutet förrän jag kom till stationen i Tjörnarp och linkande tog mig i mål vid församlingshemmet. 7 h och 22 min. Nu blir det vila fram till februari!

Det var lerigt och blött i markerna, Peter, Thomas och Johan står med blöta skor. (Foto: Ola Örnberg)

I längtan efter fika glömde jag mina leriga skor i omklädningsrummet. Någon vänlig själv tog en bild av dem och tog hand om dem. Nu är de snart hemma hos mig igen. Dessutom ryktas det om att de är tvättade. Hallå! Fattar ni hur familjärt detta är!?!

Jag vill sammanfatta Tjörnarparen såhär. Personligen och löpmässigt sög det. Kroppen var sliten och det var sjukt jobbigt. Men, jag tog mig runt. Själva loppet var lerigt och blött i en av Skånes absolut finaste natur. Precis så som jag älskar när det är. Stämningen hos löparna var otroligt familjär, vilket det ofta är bland denna grupp av människor. Många gjorde sin ultra-premiär och jag kan inte tänka mig ett bättre lopp att göra sin premiär på. Johan, Ola och Peter gjorde riktigt fina premiärer och det kändes som det var jag som sinkade dem. Dessutom hade vi en stor del av loppet sällskap med Thomas som också gjorde premiär. Han började springa för c:a 2 månader sedan! Fatta vilken prestation. Imponerande. När det gäller arrangemanget finns det bara ett sätt att beskriva det, världsklass. Det finns inga andra ord. Lars Hector med alla de människor runt sig som skapat Tjörnarparen har verkligen lyckats skapa ett helt enastående lopp. Kringarrangemanget med omklädningsmöjligheter innan, kontrollerna utmed banan, drickan och tilltugget på stationerna, omklädning med dusch och bastu efter, fika i församlingshemmet med mackor och kaffe efter loppet. Ja, allt med loppet är bara enastående.

Bästa Finnisher-tröjan ever? Den fick jag slita hårt för, men det var det värt!

Ett stort tack till alla funktionärer som gjorde vår dag och tack till alla medlöpare för att ni bidrar till den underbar community som ultra-communityn är. Och Lars Hector. Tack!

Race report - Kullamannen Himmel, Hav & Helvete

Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva en rapport på ett lopp som Kullamannen Ultra – Himmel, Hav & Helvete. Det finns liksom inga foto, texter eller berättelser som kan beskriva vad det innebär att springa det loppet. Det är ett slitet uttryck, men man måste uppleva det för att förstå.

Men, vi tar det från början. Jag har sprungit Kullamannen tre gånger tidigare, två gånger Svart bana (~13 km) och en gång Nordsidan (~24 km). Det var dags att anmäla sig till en vårultra och Kullamannen brukar gå i maj där man springer ca 30 km ganska plan mark från Ängelholm till Kullen och sedan en slinga på 24 km på berget. Det blir lagom. Trodde jag. De ändrade allt. De flyttade loppet den siste oktober och lade dessutom om banan. Tre varv på banan Dödens zon. Efter mina tidigare år på berget förstod jag att detta kommer bli en tuff resa. Men nu hade jag ju bestämt mig.

Natten innan start fick jag tre timmars sömn. Kroppen var i full beredskap för bataljen som skulle komma och kunde inte slappna av. Efter en snabb hotellfrukost stod jag vid starten klockan 7 på morgonen i Mölle hamn. Strategin för dagen var att klara första varvet på ca 3h 30min och därefter försöka hålla mig under 4h per varv. Planen var att ta det lugnt, gå i alla uppförsbackar (alla!), göra mitt eget lopp och framförallt njuta. Starten gick och vi lullade ut mot dagens äventyr. Under hela dagen visade sig Berget från sin absolut bästa sida, vindstilla, 11 grader och sol strilande genom ett tunt molntäcke. Detta väder i kombination med en färgsprakande bokskog gjorde allt till en magisk upplevelse.

Banan tog oss upp på berget för att sedan vända nedåt till andra sidan. Nedförsbacken slutade på en stenstrand. Det var här det började. Äventyret. Vi hoppade och klättrade längs stranden i c:a 1 km tills vi nådde Nimis och sen kom första klättringen uppåt. Detta är inga backar man springer upp för, det är faktiskt inte ens backar man kan fundera på att jogga upp för. Man klättrar, med händerna i marken eller tryckades på knäna för att klättra upp, upp, upp. 160 meter på c:a 1 km. Det säger lite om hur brant det är. Väl uppe var det dags att ta sig ner mot havet igen. Här kommer nästa klättring, väggen som tar en upp till Håkull. Från havsnivå till 190 meter på c:a 1 km distans. Alltså, ännu brantare. Och backen tar aldrig slut, den bara fortsätter, man rundar några buskar och tror att det är slut, men inte. Det bär uppåt, uppåt, uppåt. Här är första milen avklarad. På första varvet, med friska ben och en kropp full av energi tog detta nästan 2 timmar. Fattar ni, 2 timmar! I vanliga fall gör jag en mil i skogen på kanske 50 minuter. Det säger lite om terrängen. Tanken som snabbt slog mig var, ”hur ska detta gå nästa varv, för att inte tala om hur det ska går till på tredje varvet”. Nåja, en sak i taget.

Klättring längs stenstranden fram till Nimis och första riktiga klättringen.

Första klättringen efter Nimis. Det är brant, det är lite klättring, men det är otroligt roligt.

Andra klättringen, upp mot Håkull. Detta är precis i början, sen kommer rep som nästan är ett måste för att komma upp. 

Första branten upp mot Håkull avklarad. Bara 2/3 kvar. Upp, upp, upp.

Efter Håkull är det härlig löpning på väldigt tekniska stigar med mycket sten och rötter fram till Kullens fyr där man får en varvtid och kan fylla på vattenflaskorna. Efter fyren slänger man sig rakt ut för en rasbrant med lösa stenar och det blir ett ordentligt fall om man skulle tappa fotfästet. Det låter värre än vad det är och det är väldigt spektakulärt. Det ger en extra dimension till löpningen. 

Rasbranten ner från fyren var ett spännande inslag. Riktigt roligt och lite extra spänning blev det sista varvet på trötta ben och i mörker med pannlampans sken som enda ledstjärna.

Vägen tillbaka till Mölle hamn härifrån är trevlig. Kohagar, tekniska stigar, lite klippor att klättra igenom och några hundra meter asfaltslöpning innan man kommer in till första varvningen. Min tid på första varvet, 3h 30 min. Spot on time! Lite rökt makrill i magen, fylla på vattenflaskor och energidryck, fylla på med mat och godis och nya strumpor och sedan ut på varv två. Varv två minns jag inte så mycket ifrån. Jag sprang mest och pratade med andra löpare och med åskådare som undrade vad vi höll på med. Under detta varv blev jag också bjuden på en kopp kaffe av ett äldre par som hade picknick på en helt underbar plats precis bredvid en liten damm. Den koppen kaffe gjorde verkligen min dag. Kroppen och huvudet kändes bra. Det enda var att låren började ge sig till känna. De många nedförslöporna tar hårt på låren och knäna. Jag kände att det kunde bli en utmaning på tredje varvet, men det flöt på bra fram till andra varvningen. Väl inne vid min dropbag började dock kroppen och huvudet säga ifrån. Nu ville jag inte mer. Jag började få krampkänningar, de mörka tankarna kom och kroppen stelnade till. Jag fick lite hjälp av min underbara fru och några vänner att blanda energidrycken och fylla på påsen med nötter, några bitar makrill i magen och nya strumpor och sedan var det ut på varv tre. Nu ville jag verkligen inte mer. Det var med riktigt tunga ben jag lämnade Mölle hamn för tredje gången. Nu hade det gått ungefär 7h 30min. Så här länge hade jag aldrig varit på fötterna i sträck förut, men nu visste jag att det skulle gå vägen. Nu skulle jag bara ta mig runt.

Min prio på detta varv var att komma förbi den första milen innan det blev mörkt. Stenstranden och stigningarna upp från Nimis och upp till Håkull ville jag inte göra i mörker. Så, de första 7-8 km tryckte jag på lite extra för att hinna. Här hann jag upp ett par från Trosa, Louise och Thomas, som jag slog följe med. Jag och Louise kämpade båda med riktigt trötta ben, men vid minsta sträcka av plan mark satte Thomas igång att springa och drog oss med. Något jag så här i efterhand uppskattar mycket.  Vi tog oss förbi den värsta biten på banan och efter en stund fick vi plocka fram pannlamporna. Resten av varvet var det ömsom gå, ömsom springa som gällde. På de mer tekniska delarna gjorde rötter och stenar att det vi fick ta det ganska lugnt. Nu ville vi bara fram till fyren. Väl där kändes det som att vi var hemma. 6 km kvar och nu pressade vi ur det sista och sprang så mycket vi kunde. Med fyra kilometer kvar började mitt högra knä göra riktigt ont. Absolut inte ett knyst från knäet när vi gick, men vid första löpsteget sa det ifrån. Smärtan var dock inte av det dåliga slaget utan jag är övertygad om att det kom för att låren nu var helt slutkörda. Jag hade ingen kraft kvar i dem alls.

När vi nådde fram till asfalten som utgjorde de sista hundra meterna fram till mål kändes det helt underbart. Vi satte lite extra fart och ville in i mål. Väl där stod det en tapper skara med släktingar, vänner och arrangörer som hejade in oss den sista biten. Klockan stannade på 11h 38min.

Jag är helt galet nöjd med att jag har klarat detta, Kullamannen – Himmel, Hav & Helvete. Banan är brutal och fruktansvärt krävande. Men samtidigt är den helt underbar. Upplevelsen är enorm och det går inte att beskriva med ord.

Så här. Tycker du löpning är tråkigt? Träna då upp dig och spring Kullamannen Dödens zon. Det är ett varv på banan jag precis beskrivit. Om det är något du borde uppleva i livet så är det just det. Att springa den banan. Efter att du har gjort det förstår du vad löpning innebär, vad trail-löpning innebär, vad själva essensen i livet är. Man hittar den innersta kärnan i sig själv. Det är en helt makalös upplevelse som ingen kan ta ifrån en. Tack för att du gav mig denna resa Kullamannen!

Detta bältespännet fick vi slita hårt för. Men ligger det här hemma. Nu är resan upplevd.

Höjdprofilen på loppet. 

Förkylningar - hur "tänkte" evolutionen där?

Förkylning är nog en av de mest irriterande saker man an få när man är löpare. Ni vet själv hur det känns. Man vill inget annat än att ge sig ut och avverka sina mil. Det kryper i hela kroppen och det pirrar i benen. Efter några dagar blir det nästan outhärdligt, det börjar göra ont lite här och var, ryggen blir stel, musklerna och lederna i benen blir sega, man blir lätt irriterad och livet suget bokstavligen.

Det är när detta sker som det är lätt att skita i allt och bara ge sig ändå. Hur farligt kan det vara liksom? Nja, det KAN vara rätt farligt faktiskt. Och jag vill redan nu säga det. Har du ont i halsen eller har feber så är det stillavarande som gäller. Ja, jag är ledsen, men du ska vara stilla. Jag ger dig inte ens ett val. Var still! Men en liten långsam promenad? Nej. Absolut inte. Var still. Har du lite hosta eller en tilltäppt näsa kan jag gå med på att du ger dig ut, men håll pulsen nere och inga längre turer.

Jaha. Vad är då allt det här med feber, snuva, hosta och huvudvärken? Varför får vi det egentligen? Sjukt onödigt ju.

Jo, förkylningar orsakas av virus. Den vanligaste typen heter rhinovirus och är en liten elak sak. Av dessa finns det sedan en uppsjö olika typer som reagerar på olika sätt. När dessa uslingar kommer in i kroppen slår kroppens immunförsvar till direkt och det ska vi vara glada för, annars hade vår art inte blivit långlivade. För att immunförsvaret ska kunna göra ett effektivt arbeta behövs resurser och det kommer att tas från något annat, som t.ex. din önskan om att träna. En har inte så mycket att säga till om här, utan immunförsvaret har vetorätt och kommer helt urskiljningslöst ta de resurser som behövs för att bekämpa den inre fienden (eller yttre fienden? Eller yttre, som kommit in? Eller inre, som kommer utifrån?).

Känner du igen dig?

Feber, vad ska det vara bra till? Jo, detta är en av de fina sakerna med evolutionen och så kallade ”arms race”. Vad vill ett virus? Jo, det vill föröka sig och sprida sig. Schysst, hur gör vi det? Jo, värden (alltså du och jag) har ju en viss miljö i kroppen. De virus som är bäst anpassade för den miljön är också de som kommer föröka sig mest. De är helt enkelt anpassade för en kroppstemperatur på 37 grader. Vad är då bästa sättet att störa dessa uslingar? Jo, höja temperaturen. Feber är alltså kroppens sätt att förändra miljön i kroppen, vilket gör att virusen inte kan föröka sig. MEN, det en höjd kroppstemperatur hjälper också kroppen att mobilisera sin arme av vita blodkroppar (det är dessa som tar död på främlingar i vår kropp som kallas sjukdomar i dagligt tal). När kroppens spejare har identifierat inkräktarna är det dags att producera soldater, fler vita blodkroppar. Detta sker bäst om temperaturen höjs lite.

Snuva och hosta då? Jo, när kroppen har identifierat inkräktarna mobiliseras hela försvaret, alla cylindrar på en gång. Febern är en sak. En annan sak är att produktionen av slem ökar. Om du tänker efter, hur får vi in viruset i kroppen från första början? Precis. Genom näsan eller munnen. Detta är en av anledningarna till att våra näsor börjar rinna. När geggan i näsan förs ut ur kroppen är detta för att rensa luftvägarna från bakterier och virus som sitter och myser. Av samma anledning nyser och hostar man. Man måste få ut inkräktarna och det görs genom att de fångas i en sörja som kroppen producerar och sedan för ur. Hostan uppstår ofta när slem irriterar i luftstrupen och triggar hostreflexen för att lungorna ska hållas fria från vätska (ungefär som när du sätter energidrycken i fel hals på fjärde depån när du börjar bli trött och slarvig). Det är också detta som kan göra att du får ont i halsen. Slemmet innehåller en massa bakterier och virus som kan skapa inflammationer i halsen.

Nysningarna då? De är störiga. Ja, de har ungefär samma funktion som hostan och snuvan. Att få ut uslingarna som tagit sig in. Det luriga med nyningarna (och hostan för den delen) är att detta också är ett sätt för förkylningsvirusen att sprida sig. Tänka sig att evolutionen har sett till att det blivit så. Egentligen inte konstigt. Vilka virus är det som kommer fortleva? Ju, de som lyckas fortplanta sig och sprida sig vidare. Det är därför det är så oerhört viktigt att man håller för munnen när man nyser och hostar. Och gärna inte med höger hand. Tänk själv

*host**host*

”Nämen hallå! Här har du högernäven som jag nyss hostade ut några miljoner uslingar i som bara väntar på att sabba din träningsvecka”.

Nu är ju immunförsvaret och kroppen tokigt mycket mer komplexa, men kortfattat kan man säga att det är så här det funkar. Det finns också många undantag och specialfall. Det finns ju virus och bakterier som är otroligt aggressiva, som tar död på sin värd. För dem gäller det att sprida sig innan värden dör. Vad ska de med en döing till som ligger still och inte kan gå runt bland andra värdar och nysa på dem? Det finns också de virus och bakterier som vi inte ens märker av. Vi har så sjukt mycket smygande inkräktare i oss så man blir lite skakis när man tänker på det. Eller, ska vi kanske se dem som turister, för vissa av dem bidrar också till fina saker.

Så, för att avsluta ett inlägg fullt med slem, sjukdomar och annat äckelskap, om du vill bli av med förkylningen lite snabbare, ta det då lugnt, låt kroppen sköta sitt och hjälp till lite genom att vila, dricka mycket vatten och håll dig varm (jo, man kan absolut ta febernedsättande. Det kan t.o.m. vara en fördel).

Själv fick jag en go förkylning dagen efter Ekotrail. Kanske inte så konstigt att det gick tungt. Av den återstår nu mest en stopp näsa, så ikväll blir det fyra väldigt långsamma kilometer på plan mark. 

Ekotrail Österlen - Det vackraste jag sprungit?

Ekotrail Österlen. Det sprang vi i lördags.

21 kilometer (22 enligt mina och mina compadres klockor) i en av Skånes, Sveriges och förmodligen världens finaste miljöer. Jag har sprungit en hel del lopp genom åren och på fler ställen än jag kan räkna. Detta var det vackraste och den mest fantastiska tur jag sprungit. Gick det bra för mig? Nja, inte jättebra. Min stukade fot från torsdagen gjorde sig smärtsamt påmind redan efter några kilometer och jag hade alldeles för mycket spring i benen i starten. Jag blev trött. Mycket trött. Men vad gör det. Jag fick mer tid att njuta.

Vi börjar med bansträckningen. Man kan inte hitta en finare sträcka tror jag. Starten gick vid Christinehof slott och där började vi med en 3.5 km slinga på underbara skogsvägar/stigar. Jag hade varit lite orolig innan. Alla skulle starta samtidigt och stigarna längs ån är rätt smala. Köbildning på gång? Nope. Det löste de första 3.5 kilometerna. Det var varmt, sol, vår i luften och stämningen var helt magisk bland löparna. Alla hade längtat efter detta. Det märktes. Mäktigt! 

Dags för start!

När vi åter var tillbaka vid slottet svängde vi ut på Skåneleden och följde Vekåns slingrande vatten hela vägen till Hallamölla. Skånes högsta vattenfall. Japp. Vi har vattenfall även i ”platta” Skåne. Där var första energidepån. Denna sprang jag förbi eftersom jag hade valt att ha vattenryggan på mig. Men funktionärerna och publiken hejade på fint. Efter Hallmölla korsade vi Verkån över en liten bro för att efter några hundra meter korsa ytterligare en ån. Denna gången utan bro. Ett vattenhinder! Bra där. Dock upptäckte jag att mina nya Merrellskor, förutom att de innehåller en hård rockplate, inte släpper ut vatten som kommit in. Det blev ett envetet klafsande vidare på Backaleden som också går längs Verkån, men på andra stranden till skillnad mot Skåneleden. Lurigt. Jag är van vid att mina steg inte låter när jag springer så jag höll på att bli tokig av vattnet som konstant lät i skorna. MEN, till sist var det borta. Vi följde Backaleden hela vägen till Vantalängan där energidepå nummer två var. Banan fram till nu hade gått i ganska kuperad terräng och på stigar som stundtals är lite tekniska. Omgivningarna på denna sträcka är helt magiska.

Vantalängan är vändpunkten. Nu är det dags att bege sig tillbaka mot Christinehof. Sista sträckan är exakt lika fin som sträckan ut. Här är det dock mer grusväg. Här ska man kunna springa på och plocka lite tid. Tyvärr kunde jag inte de denna gång p.g.a. av min fot som trilskades lite och eftersom jag inte lär mig och gick ut lite för hårt. Jag bestämde mig för att ta det lite coolt och njuta av turen. Det funkade hyfsat. Jag njöt, men pulsen envisades med att gå upp och det var stundtals rätt tungt (dagen efter kom en förkylning klampande så jag misstänker att den hade något med saken att göra). Hallamölla igen. Här plockade jag på mig några äpplebitar. Jag älskar äpple när jag springer. Ytterligare en gång trevliga funktionärer och fikande publik.  Underbart. Jag älskar alla funktionärer som ställer upp och stöttar i loppen. Vad skulle vi gjort utan dem? Inte sprungit en massa fina lopp i varje fall. Efter Hallamölla korsar man Verkån igen och följer Backaleden tillbaka mot Andrarum och vidare till Christinehof. Väl tillbaka vid slottet hade arrangörerna skojat till det lite och avslutade med två djävulska trappor. Eller ja, egentligen var de nog inte så höga och jobbiga, men det kändes så. Jag log, och njöt. Jag kunde inget annat. Runt slottet och in i mål. 2h8min. Gött. Två minuter under tiden jag hade satt upp som realistisk. Jag hade klarat under två timmar om foten inte envisats med att göra ont och om jag sprungit lite smartare och sparat lite energi. Men någon gång ska man väl lära sig och jag måste ju ha någon anledning att komma tillbaka. Vid upploppet fick jag vinka till döttrarna och världens bästa fru som orkar med att sitta en hel dag medan jag lufsar runt i naturen (för att inte prata om alla timmars träning man lägger i löparskorna). Väl inne i mål var det äpple från årets skörd och härlig, härlig must från Kivik.

Jag vet inte vad jag mer ska säga. Det absolut finaste loppet jag sprungit? Jajjemen! Bra stämning med alla löpare på topphumör? Absolut! Ett bra arrangemang som innebar minimalt med skräp och där allt funkade? Ja ja ja ja… (tror faktiskt bara det blev fyra säckar skräp, från 500 löpare, på 21 kilometer, coolt)

Jag kommer tillbaka. Jag måste. Man har nog inget val. Underbart lopp och ett STORT tack till arrangörerna, alla funktionärer och alla medlöpare. Och så klart alla ni som är med och supportar nära och kära som envisas med att lubba runt i naturen så vi blir helt slut. TACK!

Rockplate - Kompromissen från helvetet

Idag tog jag sista turen innan Ekotrail Österlen på lördag. 8 kilometer mys på stigarna i hemmaskogen. Jag gillar den rundan skarpt. Det är blandat med motionsspår, djurstigar, grusväg och obanat. Det är stundtals ganska teknisk löpning och stundtals kan man sträcka ut och testa farten i benen. Denna tiden på året är det dessutom helt fantastiskt att springa i skogen. Allt vaknar, fåglarna far som virvelvindar mellan buskarna för att rå om sina bo och ungar, knopparna börjar bli stora och bara väntar på att få slå ut och fylla luften med sin gröna vårkänsla och vitsipporna draperar marken med sin vit och gröna skrud. Fullkomlig mental njutning!

Hänförd av naturen

Turen gjordes i mina nya Merrell Trail Glove 3. Jag gillar skon, verkligen. Merrell sitter sjukt bra på foten och det känns liksom gött att ha den på foten. Inte riktigt som "mockasinen" Vivobarefoot, men å andra sidan köpte jag dem för att de skulle vara mer sko, ge lite mer skydd, och det gör de. I Trail Glove-skon sitter en så kallad "rockplate" eller ett genomtrampskydd. Det är en hård platta som sitter i sulan för att skarpa stenar och rötter inte ska göra ont i foten. På vissa skor kan man ta ut den, t.ex. i Altra-skorna, medan den är fast på andra, som t.ex. Inov-8 roclite och på Merrell-skon. När man springer på grusvägar med mycket sten är det riktigt skönt. Jag minns att jag önskade mig en rockplate i skon under Markusloppet under en viss sträcka som går längs en grusväg med mycket makadam. Efter typ 35 km gjorde stenarna så ont i foten att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det är helt enkelt skönt på lite längre turer när fotsulorna börjar bli trötta.

En underbar sko. Men inte med barfotakänsla.

Dock kommer "plattan" med en kompromiss som heter duga. Man tappar känslan totalt! Sedan jag började springa barfota 2011 har jag inte varit i närheten av att trampa fel. Foten känner av underlaget och justerar kroppsvikten därefter, vilket gör att man inte trampar fel. Foten sluter sig liksom runt stenar och rötter och känslan är total. Jag behöver inte ens fundera på det. Foten fixar det tillsammans med kroppen. MEN, detta plockar platten i skon bort totalt. Skon blir så klart mycket mer styv med en hård platta i sig och kan inte forma sig efter underlaget. Detta gör att alla ojämnheter ger direkt respons på ankeln. Ankeln har ingen kontakt med underlaget och kan inte justera kroppens vikt, det är bara foten som kan göra det när den får direkt feedback från underlaget.

Så, här har jag en kompromiss från helvetet. Det är ju så skönt att ha plattan i skon när det är grusväg och man lullar på, men det blir ren misär när man kommer in på mer tekniska partier. Det valet vill jag inte behöva göra!

Blir plattan mjukare med tiden (har bara sprungit ca 35 km med skorna)? Det återstår väl att se. Kanske är det jag som måste vänja mig och inte blint lite på att mina fötter gör jobbet? Fast det är ju det fötterna gör när jag ger dem möjligheten. De är ju grymma på just det! Platta i mina långtur- och ultraskor blir det nog inte. Det får bli en sko med lite mer myspys under foten i stället, kanske Inov-8 Race Ultra 270? Mina Merrell Trail Glove 3 får dock stanna trots plattan. De är grymt sköna att springa i och upp till 20 km verkar de funka fint. Det får bli en lite recension när jag hunnit testa dem lite mer.

Genrep med nya skor inför Ekotrail

Idag var det dags för sista genrepet inför årets första lopp, Ekotrial Österlen. Jag och min numera ganska frekventa löpsällskap, Petter, gav oss iväg till Bökeberg utanför Svedala och drog av 21 km i lagom kuperad terräng. Rundan innehåller ungefär hälften del grusväg och hälften del stigar. Stigarna är hyfsat tekniska på sina ställen med mycket rötter och sten, men mestadels har man känslan av att man flyter fram. Båda kände ganska snabbt att kropparna var trötta efter en period av lite högre belastning i träningen. Petter tränar inför Köpenhamn maraton och mina stora mål för året är ju Full Moon Race i Juli och Kullamannen Ultra i Oktober. Innan det blir det Malmömilen och Ekotrail Österlen. Ekotrail är ju det som varit för ögonen sista tiden. Det blev som sagt en rätt tung tur idag, men miljöerna i Bökeberg är bedårande. Visst, det är en del kalhyggen, men det kommer man sällan ifrån. Löpningen är också väldigt varierad från grusväg till stigar i granskog, bokskog, längs små dammar och stora sjöar. Det är brutala uppförsbackar blandat med långa sega motlut.

Petter smyger fram på de mjuka stigarna

Mycket uppför och mycket rötter

Mest brutala backen på hela rundan. Först ska man upp...

... sen ska man ner igen.

Idag var det dessutom ett test av de nya skorna. När vi sprang Ekotrail-banan för ett tag sedan gick det hål på mina Vivobarefoot Trail Freak och lilltån tittar gärna ut genom detta. Jag testade att springa lite längre i dem några dagar efter Ekotrail-turen, men det funkade inte. Om någon nu skulle få för sig att testa så kan jag berätta att det funkar ganska dåligt att ha en lilltå hängandes utanför skon. Så. Jag gjorde det jag var tvungen till, införskaffade nya trailskor. Det blev faktiskt så att det blev två par. Ett par för att ha till träning och lite kortare lopp och ett par att ha på långturer och på ultraloppen.  För kortare turer landade valet på Merrell Trail Glove 3 och för långdistanserna blev det Merrell Bare Access Trail.

Merrell Trail Glove 3

Merell Bare Access Trail

Varför just Merrell då? Jo, jag har haft ett par tidigare (Sonic Glove) som jag trivdes bra i. Det var i början när jag gick över till en mer naturlig löpning med minimalistiska skor. Det andra skälet är att jag för ett tag sedan införskaffade ett par Merrell Road Glove 2 för de lite längre asfaltsrundorna vilka jag direkt blev väldigt mycket kompis med. Och det tredje skället är att tekniken sitter så bra nu att jag klarar springa riktigt långt utan att förlora den även om jag inte har 100% feedback från underlagt. När man går över till naturlig löpning rekommenderar jag fortfarande att man börjar helt barfota eller med Vivobarefoot och på asfalt.

De nya Trail Glove funkade riktigt bra idag så det får bli dessa nästa lördag på Ekotrail. Ser sjukt mycket fram emot det loppet. Galet fin natur och det första loppet för året är alltid lite speciellt. Förhoppningsvis kan jag återkomma med bättre recensioner på Merrellskorna längre fram.

Ekotrail Österlen

Den 18 april är det dags för Ekotrail Öserlen. Ett nytt lopp som arrangeras ute på icke oväntat går av stapeln på Österlen i Skåne. Det finns två sträckor, 12 km+ och 21 km+. Joel Galy som startat det hela har gjort ett bra jobb med sponsorer, PR och koncept kring loppet. Platserna tog inte helt oväntat slut ganska fort.

Jag anmälde mig till loppet av tre anledningar. För det första har loppet en mycket bra inriktning vilket namnet skvallrar lite om, Ekotrail. Eko, som i ekologiskt. Tittar man på loppets miljöpolicy gillar jag framförallt de fyra första punkterna:

• Kollektivtransport från Malmö är inkluderat i startavgiften (buss)

• Evenemanget är fritt från engångsmuggar. Ja du läste rätt, vi ska inte servera en enda  engångsmugg.

• Alla deltagare får en väldigt smidig hållbar mugg, specialdesignad för idrottsevenemang.

• Nedskräpning under loppet = direkt diskvalificering 

Smaka bara på den första, busstransport ingår från Malmö. Sweet.

Den andra anledningen till att jag anmälde mig var för att det låg bra i tiden för att få ett lopp innan Kullamannen ultra. Tyvärr flyttades Kullamannen till oktober, men det är en annan historia. Den tredje, och kanske viktigaste anledningen, är att loppet går i en helt otrolig natur. Den går längs Verkån i Verkåns naturreservat. Man startar vid Christinehof där man springer en 3.5 km lång slinga för att sedan ge sig ut på en "riktiga" banan. Det första man kommer till är Alunbruket i Andrarum. Där ansluter man till Skåneleden som går längs Verkån hela vägen till Vantalängan (en bivack på Skåneleden nära Brösarp) och halvvägs dit springer man förbi Hallamölla. Hallamölla är en gammal kvarn som ligger vid ett helt enormt vattenfall, med skånska mått mätt. Väl vid Vantalängan springer man tillbaka igen, men denna gången följer man en annan led som också följer Verkån, men på andra sidan vattnet. 

Banan går i bokskog och terrängen är mer kuperad än vad man kan vänta sig i Skåne. Det är små stigar och väldigt trångt på sina ställen. Loppet ska bli grymt kul att springa. Det enda jag är lite nerväd för är att alla ska starta samtidigt. 500 löpare som ska fram på väldigt smala stigar. Man får väl ta spurten i början på den rullstolsanpassande 3.5 km-slingan i Christinehof så det inte är för många framför en när man kommer ut på de tekniska stigarna.

Jag har sprungit sträckan ett antal gånger tidigare och jag älskar verkligen terrängen; underlaget, naturen, kulturmiljön och hur kuperat det är. I söndags var vi ett gäng som gav oss ut för att provspringa sträckan. Jag och tre till som inte sprungit där tidigare sprang banan, minus de 3.5 km i parken. Det blev 17 väldigt fina kilometer. 

Jag ser fram emot den 18 april. Det ska bli väldigt roligt att se hur arrangemanget blir och det är alltid gött att få springa i Verkåns naturreservat. Det är lite av ett privilegium att ha så nära till det. Hoppas vi ses där!

När vårsolen värmer andetagen

När man inte riktigt vill ut. Ut man drar sig lite för det. Det är strax över nollan. Sömnen har varit ganska dålig och man sitter kvar lite extra vid frukostbordet. Makrill, ägg, avokado, en bit ädelost, apelsinjuice och en kopp kaffe. Det drar lite i ögonen och man vet att man har strax över tre timmar i löpskorna. Man kommer vara trött och hungrig. Möjligen också frysa lite. Underställ och strumpor är på, resten ligger i en hög vid dörren jämte vattenryggsäcken med vatten, tunnbröd med avokado i, nötcreme, en banan och en extra tröja.

Jag avslutar frukosten trots allt. Drog på mig kläderna, ryggsäcken och skorna. Jag vet att det kommer vara skönt när jag väl kommer ut. Klockan hittar pulsbandet och får kontakt med satelliterna. De första stapplande stegen tas. Det är stelt och känns tungt. Kanske var två dagars vila efter förra veckans många kilometer inte nog? De första kilometerna är den enda tanken, ”kanske ska jag trots allt inte springa en långtur idag. Kanske räcker med halva sträckan”. Men, jag vet att det inte kommer bli så. Det är dags för långtur.

Efter någon kilometer kommer jag ut ur samhället och skogen och hagarna tar emot mig med öppna armar. Det börjar rulla på riktigt ordentligt. Dessutom i ett ganska bra tempo. Ska jag verkligen orka detta tempo hela vägen? Well, det återstår att se. Annars får jag väl springa långsammare sen.

Idag var det vår i luften. Friskt men ändå med löfte om värme. Vindjackan åkte av ganska fort. Första turen i år med bara underställströja och T-shirt. Av med mössa och handskar också. Solen värmer. Fåglarna far runt i skogen och kvittrar oavbrutet. Hjortarna och rådjuren tittar upp lite lojt på löparen som kommer och hoppas sen undan, mest för att de förväntas göra det.

Tät skog och öppna vyer. Min kärlek till ett varierande landskap.

Fikastopp efter halva vägen.

Vårsolen värmer varje andetag som varit kallt i vinter. 

Tre timmar och sju minuter senare stänger jag klockan efter 32 km och går in i trädgården. Jag sätter mig på en stol i solen och blundar. Jag andas djupt. Benen är trötta men lovar att de hade klarat mer.

Att hitta runners high händer inte jätteofta nu för tiden. När jag springer så mycket. Men när vårsolen värmer när benen bara flyter på längs stigar och grusvägar. Då infinner det sig. Det är då man förstår vad löpningen är.

Löpning - balsam för själen

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. Allt ställs liksom på sin ända. Det är då löpningen är så fruktansvärt bra. Lätt, tillgänglig och fruktansvärt effektiv. När det är för mycket i huvudet, tankarna snurrar och man får liksom inte grepp om saker. När kroppen är spänd som en fiolsträng och varje anslag gör att man darrar till och tappar balansen. Då är löpningen så hemskt bra. Att ge sig ut på ett längre pass och bara låta benen rulla. Att inte tänka på annat är den rytmiska andningen. Kan man dessutom göra det efter mörkrets infall blir pannlampans ljuskägla en meditativ tunnel som bara fortsätter medan stigen rullar fram under en.

Men ibland funkar det inte att glida runt på långrundorna. Det är för mycket frustration i kroppen. Men se, även där kan löpningen hjälpa. På med skorna och ta kortrundan. Snabbt och hårt. Låt lungorna arbeta till den gräns där det känns som att de ska börja brinna och då trycker man till lite extra. Frustrationen försvinner med ansträngningen.

De grå dagarna.

Det har varit en sån där period på sistone. En sån där period när livet händer. För mig innebar det 4 stenhårda kilometer och backintervaller dagarna efter. Allt för att få ut energin och frustrationen. När det värsta var borta kände jag att det värsta var borta och det var bara att köra igång en lite tyngre träningsperiod. Det passar dessutom bra. Snart är det ju årets första lopp. Ekotrail Österlen. Efter det blir det mitt livs utmaning, Full Moon Race med sina 50 miles (~80km). Så… Den senaste veckan har det blivit upp mot 60km löpning, nästan allt i kuperad terräng. Benen kändes som spagetti och har fått två dagars vila nu. I morgon fortsätter det och morgondagen bjuder på 30km terränglöpning. Det är ändå konstigt hur mycket man kan se fram emot det. Att ta ut sig ordentligt. Att stundtals må lite dåligt. Men man vet. Man vet att det är den bästa medicinen som finns för kroppen. Att springa. Det vi älskar att göra.

Premiär

Löpning går sådär kan man säga. Det är tungt att komma ut, men när jag gör det känns det helt ok med löpningen, men det är inte så kul som det brukar. Det ger inte den där sköna känslan när jag är ute. Det rullar bara, kommer hem, duschen och sen, ja… Det var det. Jag ska ta ett par dagars vila från min egen löpning nu.

Igår var dock premiär för något kul. Min egna lilla löpargrupp här i Skurup. Jag kör det i samarbete med gymmet L9 Fitness och det känns som en bra kombo. Vädret var inte direkt med oss, 3 grader, mörker, regn och stormvindar. Men, det kom ett gäng hugade löpare och det blev en timme teknikträning. Vi får se vad temat blir nästa gång, men det kommer definitivt bli jobbigare. Det kan jag utlova direkt. 

Premiärgänget som trotsade regnet och stormen.

Mot 2015

Så var det ett nytt år. På något sätt känns det alltid som en nystart. Förmodligen är det för att man stoppat sig full med mat och godsaker under jul och nyår och att man sen kommer ut ur koman för att på nytt få fart på saker som legat på is.

Året 2014 kändes lite som ett mellanår för mig när det gäller löpningen. Ambitionen med mitt löpande är ju att successivt öka distanserna som jag klarar springa och 2013 tog jag ju ett jättekliv från att ha sprungit en enda halvmara (Göteborgsvarvet) till att springa min första ultra på 50km.

Ska jag försöka summera löpåret 2014 så får det bli som följer, 1058 km löpning där målet var 1000 km, Kullamannen Nordsidan, 24 km, Salomon Trail Tour Kristianstad 21 km och Markusloppet, 50km (putsade tiden från i fjol med 20 minuter). Alla loppen genomförda och med med tider som är helt ok för mig. Summeringen får också innehålla att jag tog steget och blev löpinstruktör och påbörjade samarbetet med L9 Fitness i Skurup där jag under hösten haft tre workshops för löpare, en med fokus på de som skulle springa Toughest i Köpenhamn och två mer generella med fokus på löpteknik.

Jag är mycket nöjd med 2014. Jag har fått en stabilitet i min löpning och lärt mig otroligt mycket, så erfarenhetsmässigt kanske jag inte ska kalla det ett mellanår dock. Men det var då, vad händer nu? 2015?

Målen för 2015 har jag satt lite högre. Jag har spänt bågen ganska ordentligt. Det som är inplanerat just nu är

• 2015 km sprungna under året
• Ekotrail Österlen 21 km
• Full Moon Race 50 miles (denna är fortfarande lite inom parantes)
• Kullamannen ultra 60+ km och 3000 höjdmeter
• Salomon Trail Tour Kristianstad

Målen är lite högre än vad de varit innan. Jag tänker ta nästa steg och utöka längden på loppen. Kommer jag klara dessa mål? Jag har faktiskt ingen aning, men jag ska minsann ge allt för att det ska gå.

Har du satt upp några mål för 2015? Är det bra mål? Motiverar dessa målen dig i träningen?

Skojämförelse - Vivo, Merrell och Asics

När jag pratar löpteknik med folk är det många som frågar vad jag använder för skor och vad jag rekommenderar. Jag tycker frågan är berättigad eftersom det är en djungel där ute på skohyllorna; allt från de mest bisarra minimalistiska till de mest bisarra dämpade och uppbyggda skorna. Jag brukar svara att det egentligen inte spelar så stor roll vad man har för skor, bara man gillar dem (och detta är en sanning med modifikation), men att det finns två saker man ska tänka på; möjlighet för fot och tår att göra sitt jobb och feedback från underlagt. För tillfället är min rekommendation Vivobarefoot. One, eller Stealth, när man springer på asfalt och Trail Freak om man springer terräng.

Varför just Vivobarefoot? Jo, det finns tre saker som Vivo har som andra saknar. För det första har skorna en väldigt bred tåbox som gör att tårna och framfoten kan röra sig fritt och därmed göra det jobb de ska vid löpningen. För det andra är skorna extremt medgörliga och stöttar inte foten. Detta ger foten, benen och kroppen möjlighet att röra sig och justera sig efter behov vid löpning. Detta gäller t.ex. när man råkar trampa på en större sten, trampa på kanten till ett hål eller en gren. ”Att trampa fel” har försvunnit ur mitt liv sedan jag började springa med ett naturligt löpsteg, även i terräng. Detta i kombination med den tredje anledningen, feedbacken man får genom skon från underlaget. Detta är en av de viktigaste egenskaperna som behövs vid löpning. Dock är det så att det är dess två saker som gör att många blir skadade då de gör över till minimalistiska skor. Det blir helt enkelt too much, too soon. Musklerna i foten måste först återbyggas efter många år av förtvinande. Du vet själv vad som händer med en arm som varit i gips en månad. Denna uppbyggnad av foten upplever jag är viktig oavsett vilka skor du springer i, men extra viktigt när man går över till tunnare skor med mindre stödjande funktion. Men detta är ett helt annat inlägg.

Jag springer som sagt uteslutande i Vivobarefoot, men har på senare tid tänkt testa något annat. Om inget annat för att få lite perspektiv. Det är dock en ganska tunn sula som gäller och en bred tåbox är ett måste. Urvalet krympte ganska snabbt med det sista kriteriet. Jag har tidigare sprungit i Merrell Sonic Glove och trivdes ganska bra i dem, men det var något som saknades. Efter en massa tittande och funderande blev det dock ett par Merrell Road Glove 2 (äldre modell, den senare heter Road Glove 3).

Merrell Road Glove 2

Hur är då dessa jämfört med andra skor? Jo, tåboxen är lite mindre än på Vivon, men Merrell har nog utökat den lite sedan jag hade mina Sonic-skor. De är lite mer dämpade, med 4 mm, än vad Vivon är, vilket gör att de bygger ungefär 9.5 mm tillsammans med den yttre gummisulan (som för övrigt känns ruskigt bra) medan Vivon endast har sin 4 mm sula. Jämför man de både med en mer traditionell löparsko inser man snabbt att Merrell och Vivo är mycket nära varandra i den jämförelsen. Tittar man på en fot ser den knappast ut som en traditionell löparsko, med en otroligt spetsig tåbox,  utan mycket mer som Merrell- och Vivo-skorna.

Jämförelse av tåboxen mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000.

Nu har jag bara sprungit 5 km med de nya Merrell-skorna, men de kändes mycket bra. Det är en lätt sko som mer eller mindre låter foten och tårna göra sitt. Möjligen stöttar den hålfoten lite mycket p.g.a. formen på skon och tyget mer än genom ett upphöjande i sulan (vilket inte finns). Detta tror jag kommer lösa sig när skon är lite använda och mjukas upp. Min teknik sitter bra i kroppen nu och jag hade inga problem med att bibehålla den, dock hade jag en tendens att sätta i foten lite tyngre, vilket är en direkt konsekvens av den tjockare sulan och därmed den förlorade feedbacken från underlaget.

Jämförelse av sulans tjocklek mellan Vivobarefoot One, Merrell Road Glove 2 och Asics GT1000. På Vivo-skon går gummisulan upp runt nederkanten på skon, vilket gör att den ser tjockare ut än vad den är. Dess tjocklek är 4 mm, medan Merrell-skon har 9.5 mm. Asics-skor vet jag inte, men är långt mycket tjockare och dessutom med "klack".

För längre pass och under mängdträningsperioderna tror jag denna sko kommer funka riktigt bra för mig eftersom jag lätt får en förhårdnad under vänster fot som går in mellan de båda trampdynorna på främre delen av foten. Dock kommer jag inte rekommendera den för de personer jag hjälper med löpteknik och i de som kommer till mig med knä-, höft- och ryggproblem. Där är det barfota och Vivobarefoot som gäller till styrkan i foten och tekniken är återställd. Efter det kan detta absolut vara en sko värd att rekommendera. Jag tror nämligen Merrell är något på spåren. 

En recension av Merrell Road Glove 2 får komma när jag testat den lite mer.

Österlencirkeln med sprucken tå

För två veckor sedan sprang jag med pannlampa i mörkret längs Skånska sydkusten. Jag sprang och letade efter ett ställe att ta mig över en å som rann längs strandskogen. PANG! Plötsligt sparkar jag i en rot och riktigt känner hur min vänstra stortå går sönder.

Jodå, blå naglar, men förhållandevis lite smärta i tån. Hade jag klarat mig? Det gjorde ont en vecka efter och löpturen efter visade på att tån inte var 100 % kry. Typiskt jag som skulle springa Österlencirkeln med två ur Evorun-gruppen. Nåväl. Två dagar innan det var dags sprang jag 4 km i skogen med trailskorna och det kändes helt ok. Jag bestämde mig för att göra ett försöka och köra lördagens långpass.

Tre starka löpare på väg ut

Österlencirkeln är en rundvandring på Skåneleden och ska vara 34 km, en perfekt lördagstur. Vi startade i Brösarp och sprang turen moturs. Vi började med Brösarps backar, kom sen till Drakamöllans naturreservat, Hörröds kyrka, Christinehofs Ekopark, Andrarum, Hallamölla, Vantalängan och tillbaka till Brösarp. Jag, Johan och Daniel gav oss iväg och kroppen kändes riktigt bra, dock gjorde sig tån påmind efter bara 7-10 km någonting och efter 20 km märkte jag att något inte stod rätt till. Det gick energi åt än vanligt och det började kännas ordentligt i höger höft. Tekniken satt nog inte där och jag anar att jag kompenserade för min onda vänstertå, vilket gjorde ansträngningen på höger höft onödigt stor. När vi kom till Andrarum bestämde jag mig för att stanna och Johan och Daniel fick springa sista biten själv. Det är dumt att pusha för mycket.

Brösarps backar

Varierande stigar och omgivningar

Löpning i höstskrud. Hade varit underbart att ta ett varv till våren.

Turen är helt fantastisk. Varierande natur och varierad löpning. En del lite småtekniska passager, ganska kuperat, mycket skogsstig, en del grusväg och en bit asfalt. Jag visste sedan tidigare att det är fint runt Brösarp, men naturen var onödigt vacker på vissa ställen. Helt enkelt en runda jag varmt kan rekommendera. Väl i ”mål” visade klockorna på strax över 40 km, vilket är rätt mycket längre än angivet. De 6 km extra är mycket när man är inställd på något kortare. Det var mentalt jobbigt för Johan och Daniel som tidigare sprungit vars en mara som längst. Dock såg de friska ut när de kom i mål. Starkt jobbat! Jag hoppas vi tar turen igen till våren. Då blir det inte naturen i en gul/röd/brun höstskrud, utan i en ljusgrön prakt. Jag längtar redan lite.

Tån då? Well, den mår sådär. Jag misstänker att jag fått en spricka i den. Det får bli en tids vila från löpningen. Men, jag försöker se något positivt med det. Jag ska minsann se till att få lite styrketräning. 

Runners High. Välkommen tillbaka.

Idag var första turen efter Markusloppet. Benen pirrade innan jag gav mig ut. De ville röra på sig och vilket flyt det blev. Mörkret är här så min nya Petzl pannlampa åkte på och så ut på de mörka landsvägarna. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Jag flög fram med ett fånigt leende på läpparna. Det var vindstilla, 10 grader och ett lätt duggregn. Runners High kom som på beställning. Underbart. Jag har inte känt det på mycket länge.

Förra året var det annat ljud i skällan. Då dog all löpning. Jag tappade sugen helt. Jag tvingade mig ut på en del rundor, men det var bara tråkigt. Jag tror det tog upp emot två månader innan glädjen i löpningen kom tillbaka. Men jag tror det är en normal reaktion. Det var min första ultradistans och det var första gången jag sprang över 3 mil. Det vore mer konstigt om det inte kom en reaktion.

I år var det som sagt annorlunda. Jag har aktivt tvingat mig till total vila i över en vecka, men idag ville både jag och kroppen ut. Sen är det något med mörkret och duggregn som triggar mig. Det är underbart att springa när det är sådana förhållanden. Jag har alltid tyckt det, men nu är det lite extra med min nya pannlampa.

Petzl Tikka RXP

Jag har aldrig sprungit med pannlampa tidigare, men sen vi flyttade från stan har jag varit tvungen. Jag har kört några gånger med en pannlampa från Kjell&Co för 249:- och den har funkat helt ok på landsvägarna. Dock kände jag rätt snart att jag ville ha något lite vassare, speciellt om jag ska ge mig ut i skogen när det är mörkt. Jag fastnade av olika anledningar för en Petzl Tikka RXP. Egentligen var det Johan i Facebookgruppen som tipsade om den och han hade rätt. En riktigt trevlig lampa med riktigt bra ljus. Nu har jag bara testat den på landsväg, men ändå. Sen har den en ny teknologi, den är reaktiv (R i RXP), vilket betyder att den har full styrka när det är öppet och bländar av när man t.ex. kommer in i buskage eller tittar ner på en karta eller klockan. Det funkar riktigt bra och den reagerar mycket fortare än vad jag trodde den skulle göra. Möjligen kommer det en längre recension på den senare.

Nu ska jag sätta mig i soffan och njuta av att ha fått en underbar löptur.

Markusloppet 2014

Igår avverkade jag så mitt andra ultralopp, mitt andra Markuslopp. 50 km på Skåneleden i några av Skånes absolut finaste omgivningar. Loppet startar i Skrylle utanför Lund, man springer till Genarp på Skåneleden och tillbaka igen. Detta är en av delarna på Skåneleden som krossar alla myter om ett platt Skåne.

Markusloppet är ett ganska litet lopp; 60 löpare och med en fenomenal stämning. Det är många som känner varandra, men alla är otroligt inbjudande, hjälpsamma och stöttande. Markus och de andra i Team Create har skapat något riktigt unikt i detta lopp, enligt mig.

Jag har haft en helt värdelös uppladdning. Träningen har inte gått som förväntat i sommar. Som småbarnsförälder är det inte alltid jag som styr över tiden och långa timmar i löpspåret på helgerna fungerar oftast inte. De senaste veckorna har jag också dragits med en förkylning, vilket gjort att all löpning legat nere. Dessutom började det riva ordentligt i halsen kvällen innan och jag började bli tveksam till att springa överhuvudtaget. Jag ställde hoppet till te och whisky. På morgonen var halsontet borta och jag bestämde mig för att ge mig på löpningen.

Inför starten. Lätt duggregn och ganska kyligt.

 Första halvan av loppet sprang jag ihop med Rikard. Jämfört med mig är han en riktig ultraräv med sina 20 ultror i bagaget. Vi tog det ganska lugnt och rullade på med lagom fart hela vägen. Under året har jag testat lite med energiintag och vad kroppen gillar. Socker är helt uteslutet, precis som energidrycker och geler. Det funkar helt enkelt inte. Så, jag hade packat ner tunnbrödsrullar med smör, avokado och chiafrö. Mycket av dessa skulle ner i magen under de första 20 kilometrarna. De slank enkelt ner och skillnaden från i fjol när jag körde med mer sockerbaserade kakor var slående (speciellt senare i loppet). Jag hade också bestämt mig för att vara sparsam med drickandet i början av loppet.

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

"Väggen". Ungefär mitt på banan. Är så glad att man inte har den uppför på vägen hem. Foto: David Malmo

Höst i Skåne är fantastiskt. Här i närheten av vändpunkten i Genarp.

Vi nådde vändpunkten i Genarp c:a 15 minuter tidigare än jag gjort året innan. Benen kändes ganska tunga, men kroppen kändes hyfsat pigg och mentalt var jag på topp. Den dåliga uppladdningen tror jag uppvägdes av ”erfarenheten” av loppet året innan. Vid vändpunkten blev det två klunkar kaffe och några tuggor av mina tunnbrödsrullar. Kalasfikan (som var sjukt lockande) av kladdkaka, godis, nötcreme och cola lät jag vara. Jag och Rikard vände tillbaka tillsammans med Oscar.

Kalasfika vid vändpunkten.

"Väggen" på väg hemåt. Den var extra tuff för Oscar med ett ont knä.

Det är nu utmaningen börjar. Förra året kom ett brutalt illamående efter 3.5 timme och jag var beredd på det. Men i år kom det aldrig. Dock kom dippen runt 4 timmar. Då började det ta emot ordentligt och benen sa verkligen ifrån. Då var vi uppe på åsen och de värsta uppförsbackarna hade vi lämnat bakom oss. Dock hade vi c:a 1 kilometer asfaltslöpning framför oss som tar riktigt hårt på psyket och på trötta ben. Det rullade dock på hjälpligt och jag hade bestämt mig för att vara i rörelse hela tiden. Med c:a 15 km kvar kom jag ifatt Oscar som hade fått lite försprång. Hans knä hade börjat krångla efter ett fall tidigare på banan. Efter detta var det en ordentlig kamp ensam med demonerna. Det är slitigt när man känner att benen är helt slut och tankarna på vad f-n man håller på med kommer. Jag springer och gäspar, det börjar göra ont lite här och var och hela mitt väsen har fått nog. Det är då man behöver gräva lite djupare, hitta glöden som driver en framåt. Det är också här man inser hur duktiga de andra löparna är som springer denna banan på 4 timmar. När man når Torna Hällestad ser man skylten ”Skryllegården 5 km”. Den är skön att se, , snart hemma. Samtidigt är det för mig otroligt tungt. De 5 kilometrarna är nämligen duktigt jobbiga med brutala uppförsbackar precis i slutet på banan. Undrar om det inte är typ 3 km uppför av de 5. Och då känns det att man har 45 km terräng i benen. När man svänger runt sista kröken är det dock otroligt skönt att se målflaggan. Då rätar man lite på ryggen och ser till att plocka ur det sista ur benen. Alla löpare (eftersom jag är bland de sista in i mål) klappar och hejar. Det känns bra. Det har ingen betydelse vilken placering man får, man har klarat det, man har vunnit.

Målet för året var att slå tiden från i fjol på 6h 55min (fem minuter under maxtiden på 7h). I år kom jag in på 6h 36min. En förbättring med 19 minuter. Det är jag riktigt nöjd med. Vi får se om jag kan putsa den tiden ytterligare nästa år. Jo, för nästa år kommer jag stå på startlinjen igen, den saken är säker!

Slutligen ett stort tack till Markus, Team Create, alla medlöpare och alla andra som hejar och hjälper. Markusloppet är ett riktigt trevligt lopp. För mig är det ett fantastiskt lopp, min första ultra och dessutom bär det typ mitt namn.